Glöm Sverige, Norge och Danmark – vi behöver Norden

Vår tid har två berättelser om Sverige. En kretsar kring svenska värderingar (som är toppen) och en kring det svenska tillståndet (som är botten). Vän av ordning frågar sig om inte det ena borde utesluta det andra. Ifall det omtalade tillståndet är ett resultat av mjäkig konsensus och godhetssignalering, hur kunde värderingarna vara så enastående från början?

Regeringens utredning om kulturkanon hittade en salomonisk lösning på denna nöt. Vi drar ett streck vid 50 år gamla verk, som om svenska värderingar hade bästföredatum 1975.

Samtid, framtid och historia hänger dock ihop. Det torde vara poängen med en kanon. Ofta hänger även positiva och negativa saker ihop, som de sociala biverkningarna av Sveriges dynamiska öppenhet, eller Norges letargi i spåren av lätta oljepengar.

Inga har varit så skärrade över det svenska tillståndet som norska Fremskrittspartiet. I stortingsvalet fick de nu 23,9 procent av rösterna, vilket nästa år blir benchmark för Sverigedemokraterna.

Men vad sade partiledaren Sylvi Listhaug om Sverige i valrörelsen? Plötsligt var vi inte bara avskräckande exempel, utan ett föredöme för Norge när det gäller att locka till sig entreprenörer, få företag att växa.

Det norska tillståndet är förvisso oroande, med Europas högsta sjukskrivningstal och beskattning som driver kapital och företagare ur landet. I tangentens riktning kan den fossila ekonomin skapa ett Saudiarabien med lusekofta.

Svenskar som vill slå sig för bröstet kan också peka på det danska tillståndet. USA gör anspråk på 98 procent av ytan Danmark kontrollerar, det vill säga Grönland. Samtidigt pulvriserar amerikansk turbulens och konkurrens danska storföretag, som är färre och mer sårbara än Sveriges. Läkemedelsjätten Novo Nordisk ner 60 procent på ett år, vindkraftsbolaget Ørsted ner 53 procent.

Så där kan man hålla på. Nationalister hittar alltid problem i omvärlden som framhäver den egna förträffligheten. Ett alternativ är att förundras över andras framgångar.

Skulle någon som tillbringat en novemberkväll i Kouvola tro att finländare är världens lyckligaste folk?

Skulle någon som gjort affärer på Jylland tro att Danmark toppar listan över världens minst korrupta länder?

Hade en fiskare på Vestlandet överlevt skrattattacken, om han för 50 år sedan fått höra att Norge skulle bli rikast i världen?

Skenet och schablonerna bedrar. Överdrifter om nordiska länders nationella särart bedrar också. I globalt perspektiv är nyansskillnaderna mellan oss marginella.

Vad som borde diskuteras är det nordiska tillståndet. Vi sitter i samma långskepp när det gäller trycket från Ryssland, Kina, USA, liksom när det gäller flyktingströmmar, finansiella hot, kriminalitet, klimat. Våra styrkor och svagheter är perfekta korrektiv till varandra.

En nordisk union skulle fungera som försäkring, kombinera det bästa av fem världar.

Med gemensam börs och finanspolitik skulle Nordens bnp hamna i samma storleksordning som Spaniens eller Sydkoreas.

En utopi? Naturligtvis. Man tänker på vad Tysklands förbundskansler Helmut Schmidt brukade säga: ”Den som har visioner bör gå till doktorn.” Men när alla deppar om framtiden behövs politisk fantasi som tänjer gränserna. Sikta på union – locka åtminstone in Norge i EU, och danskar och svenskar i eurosamarbetet.