Gulfprofilen om Irankrisen: "Ett spektakulärt stolleprov"

På fredag väntas ett fjorton punkter långt fredsavtal mellan USA och Iran undertecknas. Personerna runt USA:s president Donald Trump firar det som en seger, men USA är i själva verket förlorare på flera plan. Det menar den tidigare arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin, som numera är konsult med fokus på Mellanöstern.
Sven Otto Littorin i orange jacka sitter och gestikulerar medan han talar.
Sven Otto Littorin Foto: Pressbild

Hallå där Sven Otto Littorin, vad är det egentligen som skrivs under i Schweiz?

– Ett fjorton punkter långt dokument som hyllas som ett fredsavtal. Men läser man finstilta är det ingen slutprodukt — det är en inbjudan till sextio dagars förhandling om ett slutgiltigt avtal. Med andra ord: en överenskommelse om att börja komma överens. Den verkliga frågan är vad hela övningen egentligen syftade till, säger Sven Otto Littorin.

En digital version har redan undertecknats. Fick USA igenom det man ville?

– Nej, tvärtom. Målet var från början regimskifte och ett definitivt slut på kärnvapenprogrammet. Facit: ledarskapet sitter kvar – nu med Khameneis son på tronen – anrikningen finns kvar och ska ”förhandlas senare”, och Iran får sanktionslättnader, sina frysta tillgångar tillbaka och löfte om 300 miljarder dollar i återuppbyggnad. Lärdomen i Teheran är glasklar: inte ens världens starkaste krigsmakt lyckades rubba ledningen. Det är raka motsatsen till vad Washington ville uppnå, säger han.

”Gulfstaterna betalar notan”

Vem betalar notan?

– Inte Washington i första hand, utan Gulfstaterna, i tre led. Först tog de huvuddelen av den militära smällen: det var deras luftrum, deras baser och deras städer som Irans missiler och drönare riktades mot. Sedan ska samma länder, nu i rollen som ”regionala partners”, vara med och finansiera de 300 miljarderna till just det Iran som besköt dem. Och till sist den dyraste posten – den som inte står i någon avtalstext: förtroendet. I ett decennium har Gulfen, och framför allt Förenade Arabemiraten, sålt in sig som den trygga hamnen för internationellt kapital. Stabiliteten var hela affärsidén. Den bilden har nu fått en spricka som inga 300 miljarder i världen kan kitta igen, säger han.

Och de större ringarna på vattnet?

– Allt det USA vann med Abrahamavtalen – regional stabilitet, ekonomiska framgångar, arabstater närmare lierade med väst och med Israel – har försnillats på ett närmast spektakulärt sätt. Gulfstaterna kommer att överleva; de har levt med en volatil omgivning förr och hittar ett sätt att leva med Iran också efter detta. Men de har lärt sig, den hårda vägen, att USA inte är landet man lutar sig emot. Strategiskt har Washington skjutit ut sig självt ur Mellanöstern. Saudiarabien och de andra ökar nu sitt oberoende och väljer egna vägar – det kommer att synas i handelsvägar och i nya samarbetsavtal, säger han.

Gulfen söker nya partners

Vad betyder detta för Europa?

– Ska man hitta någon uppsida i detta elände, så är det här den finns. När Gulfen söker nya, pålitliga partners öppnas en gyllene möjlighet för Europa – om vi är beredda att kliva fram. Det är precis den här förskjutningen, en hel region i rörelse, som jag skriver om i min kommande bok The Kingdom in Motion. Men likt förbannat: som politik betraktat är det vi nu ser ett spektakulärt stolleprov, säger Sven Otto Littorin.

Här hittar du fler EFN-artiklar om krisen i Iran

Följ taggar

Hämta EFN:s app för iOS och Android - gratis: nyheter, analyser, börs, video, podd
Nästa Artikel