”Hade aldrig tidigare tagit så mycket som en sömntablett”

När du är 31 år börjar du äta antidepressiv medicin. Varför då?

– Jag befann mig inklämd mellan generationer. I ena vågskålen var mamma dödligt sjuk, i den andra fanns mina småbarn. Det blev svårt att hantera vardagens alla stressmoment, det där som annars måste gå ”av bara farten”. Jag blev för trött, min stubin för kort och jag grät för ingenting. Det mest problematiska var min oförmåga att möta människor utanför hemmet, att sköta det där ”snicksnacket”, till exempel med förskolepedagoger och bekanta man träffar på stan. Och kan man inte sköta vardagens småprat blir man begränsad. Jag är 80-talist och var inte alls van att prata om mitt mående med läkare, hade aldrig tidigare tagit så mycket som en sömntablett. Det var ett stort steg att börja med mitt ssri-preparat som jag fick i primärvården.

Vad gör sertralinet med dig?

– Det drar upp mig som en sorts mental räddningshelikopter. Tröttheten och den sociala ljuskänsligheten försvinner. Jag kan pricka av att göra-listorna, småprata med vem som helst, jobba och studera igen. Jag ser fortfarande den där initiala fasen som ett mirakel.

Men medicinen har ett pris.

– Ju svårare situationen blir, när mamma skrivs in på hospice och jag tidvis bor där med min bebis, höjer jag min dos för att klara alla utmanande situationer. På den, för mig, höga dosen upplever jag det där tillståndet jag hört andra beskriva som det typiska för ssri, att vara avstängd, avtrubbad, liknöjd. Det är ett intressant existentiellt tillstånd som tangerar livsfilosofiska frågor som: Vad är ett fullt liv? Vill jag fungera eller känna? Debatten om ssri förs mest av läkare och liknande professioner, därför kan jag se att just det här komplexa patientperspektivet behövs.

Din generation är överrepresenterad i ssri-statistiken, hur kommer det sig tror du?

– Min livshistoria är totalt ordinär. Jag tror många känner igen sig i situationerna jag beskriver gällande krav och ansvar samtidigt med sorg och en äldre generation som glider bort. Vi som är mitt i livet har helt enkelt mycket att härbärgera. Samtidigt är vi inte mer än människor.

Dessutom finns det starka ekonomiska intressen i det här.

– Samhällsapparaten tjänar så klart på medborgare som inte behöver återhämtning och vårdresurser vid sorgereaktioner och olika livskriser, som snabbt hoppar upp på hästen och rider tillbaka in i ekorrhjulet. Jag har märkt att det är ett läkemedel som väcker starka känslor eftersom många läsare av min bok antingen tycker att jag är skadligt positiv eller negativ till ssri. Själv anser jag mig inte stå på nån särskild sida, utan är kluven och nyanserad i min hållning.

Fler än 1,2 miljoner svenskar går på antidepressiva läkemedel – vad vill du säga till dem?

– För det första ser jag dem inte som en enhetlig grupp. Alla dessa personer har ju sina unika, personliga skäl att ta ssri, vissa med starkare problematik än andra. Det enda jag kan säga är: vill man fasa ut medicinen är det bra att göra det i samråd med läkare.