Hajfeber i 50 år – från fasa till franchise och trams

Filmen Hajen 2 var den första film jag såg på video. I min favoritscen käkade hajen upp en helikopter. Det var också första gången jag såg en uppföljare. I början av 80-talet var det inte självklart att alla filmer som gjort succé skulle få en fortsättning. Man fnissade lite åt Rocky III, Rocky IV, Hajen 3D och Hajen 4 (där rovfisken följer efter polishustrun Ellen Brody till Bahamas, vilket gav upphov till dess slogan ”This time it’s personal”). På samma sätt skojade Tillbaka till framtiden 2, som hade premiär 1989 och utspelar sig 2015, om att Steven Spielbergs son i framtiden skulle regissera Hajen 19 (”This time it’s really, really personal”).

Det går inte att överskatta det inflytande som Hajen fick på filmindustrin. Steven Spielbergs jättehit blev den första moderna blockbustern, marknadsförd med en gigantisk pr-kampanj. Den etablerade sommaren som en lukrativ period för biopremiärer och visade filmbolagen att vägen till pengar inte var komplexa manus utan bombmattor av reklam och försäljning av prylar. Hajen var ett mästerverk – en av sju filmer i historien som Quentin Tarantino beskrivit som ”perfekta” – men det är också på grund av den som Hollywood, ett halvt sekel efter premiären, präglas av franchisetänkande snarare än av kreativitet.

Hajen fick tre officiella uppföljare (trean och fyran var ungefär lika skräckinjagande som en guppy) och inspirerade en oändlig rad tvivelaktiga zooskräckisar som Grizzly, Piraya, Alligator, Kilimanjaros förbannelse (med babianer!) och Piraya 2: de flygande mördarna (där en forskare får den briljanta idén att korsbefrukta pirayor med flygfiskar). År 1999 blev Renny Harlins Deep blue sea (där man testar en ny alzheimermedicin på hajar som blir supersmarta) den första lyckade fiskfilmen sedan Hajen 2.

Närmast kommer Open water från 2004, om ett par dykare som blir övergivna av sin turistbåt ute till havs och snart märker att något nafsar dem i benen. Även The shallows från 2016, med Blake Lively som surfare, är en gastkramande kallsup: hon får ett djupt bett i låret, flyr upp på ett litet grund och ser hur hajen simmar runt henne i väntan på att det ska bli högvatten och middagsdags.

Eftersom det är lättare att larva sig än att sätta skräck i publiken har det senaste decenniets mest inflytelserika hajfilm varit Sharknado, där en tornado suger upp hajar till havs och dumpar dem på land. Den inspirerade ett stort stim medvetet pajiga historier som Mega shark vs Kolossus (haj slåss mot sovjetisk robot), 90210 shark attack (mexikansk hajdemon hemsöker Beverly Hills) och Ghost shark 2: urban jaws (spökhaj som kan förvandla sig till ånga attackerar folk genom deras strykjärn). Inga av dessa är lika underhållande som sina titlar. Särskilt inte den andra Sharknado-filmen som fansen fick bestämma namnet på i en omröstning där det vinnande förslaget blev Sharknado 2: the second one.

I Dangerous animals, som har svensk biopremiär den 11 juni, använder en fiskande seriemördare surfare som bete. I Into the deep och Fear below, som också släpps i år, tvingar moderna pirater respektive 40-talsgangstrar folk att dyka efter droger och guld i farliga vatten.

En dos mänsklig ondska kan förhoppningsvis mildra den demonisering av hajar som Steven Spielbergs klassiker ledde till. Enligt Australiska marinforskningsinstitutet sker 10 dödliga hajattacker om året i hela världen – att jämföra med 150 dödsfall framkallade av fallande kokosnötter. Med andra ord ska inga av de här filmerna avhålla dig från att ta ett dopp i sommar.