Här tar spåren av Northvolt-topparna slut

Vi ska börja med att prata om fenomenet: Berättelsen om Sverige. 

Ni har hört såväl krönikörer, dokumentärfilmare som featurereportrar motivera sina alster med den här meningen. 

Ungefär så här kan det låta:

”Det här handlar inte om en fabrik som står tom. Det är en berättelse om Sverige.”

 Eller:

”Det här är inte en artikel om ett fotbollslag i Degerfors. Det är en berättelse om Sverige.”

Det finns en berättelse om måste tas om hand om nu. Som är på vippen att haverera. 

Den om Norrland. Anledning är Northvolt. 

Vi åker därför hemifrån i tidig skymning. Hur gör höjdarna på Northvolt? De som försöker få ihop livet mellan huvudkontoret på Alströmergatan 20 på Kungsholmen och fabriken i Skellefteå? Som kanske har villa i Mälarhöjden, helt nära Peter Carlsson, eller på Lidingö, Sollentuna? Åker de oftast upp kvällen innan för att vara på säkra sidan? Lite utsövda? Få lite egentid på firmans bekostnad? Eller flänger de upp efter en tidig dagislämning och hoppas att de silvertejpade marginalerna ska hålla? Att resa i tjänsten är något annat än att resa privat. Det går inte att komma ifrån. Låt gå för att det inte är Swiss till Zürich eller KLM till Amsterdam. Vi ska till det nya heta för att se om berättelsen fortfarande håller. 

Om Norrland fortfarande är hett, eller om sagan om Northvolt är slut nu. 

Gå alltid till lokalbefolkning. Rådet fick den norska upptäcksresande Thor Heyerdahl. Många efter honom har fått samma. Do as the locals. 

Vi reser med den influgna lokalbefolkningen. 

Hur ser den etnologiska resan ut att teckna för Norrland? Den nya berättelsen om Norrland. Mer sant: det som skulle bli den nya berättelsen för Norrland – den om Northvolt. 

Allt är numera en berättelse. Allt.

Kanske att den börjar på Arlanda. Det finns något antiseptiskt över SAS-lounge här. Den är inte tjusig, bär inte bud om något som helst storartat eller utlovar någon njutning. Men det är habilt, redigt och tryggt. Det är att få ett säkert internet. Det är som förmånsbilsflottan utanför Högfjällshotellet vecka 9. Det är inte Åre, inte Badgastein. Det här är VIP på svenska. Lite halvdant, skamfilat. Famous Grouse och kall currypasta. Men det här är pendlarens fristad. Här finns en förmån som låter bättre än vad den är. För pendlaren är den typen av förmån en slags valuta att slänga sig med. Det fria livet, resandet – förmånerna. 

Berättande är att göra något vardagligt magiskt. Ibland är det en tröst att tro på det själv och i andra fall är det en tröst att se att andra tro på det. 

I en artikel i Svenska Dagbladet daterad den 12 januari 2024, signerad Anders Teglund, konstateras att det behövs investeras tusen miljarder kronor – sedan lite kryptiskt ospecifikt – de kommande åren i just Norrland.

Sverker Sörlin har i sin doktorsavhandling från 1988 konstaterat att allt alltid går åt skogen i Norrland. Nyutgiven och med ett nytt efterord där det står att läsa om just det här: Det fossilfria stålet, menar Sörlin, bygger på ett narrativ där ”en trollstav förs över de nordliga glesbygderna och simsalabim blir hela landet grönt”.

Alltså: En doktor som skriver: ”en trollstav förs över de nordliga glesbygderna och simsalabim blir hela landet grönt.” Tusen miljarder kronor. Det är tolv nollor. Tolv stycken.

Där är konflikten om Norrland. 

Och berättelsen om Norrland. Vem tar ansvaret för den nu? Det som måste bli den nya berättelsen om Norrland. 

PO Engqvist är sedan länge död. Torgny Lindgren också. Ofta passerar jag Tjärstads prästgård utanför Rimforsa som var hans hem de sista åren och tänker att varför åkte jag aldrig in med en vetekrans och lät honom berätta. Karin Smirnoff svarar inte i telefonen. Vad hette han som skrev Populärmusik från Vittula nu igen? Kerstin Ekman bor inte kvar i våningen i De Nios hus.

Journalisten och författaren Po Tidholm? 

Precis där har vi ett namn. Han svarar snabbt för Norrlands väl och ve engagerar honom.

– Man måste backa tillbaka till hur det var när Norrland var politiskt övergivet och nästan bankrutt, säger han när vi talar.

– De flesta kommuner här är det fortfarande, alla av olika skäl. Epoker som är över eller helt försvunnet. Vi har sett räddningsaktioner men i grund och botten är det det Norrland som jag började skriva om. Det är ett gammalt narrativ som gällt i många decennier.

PO Tidholm låter resonemanget passera Norrlandskusten.

– Först sent 00-tal händer något med Umeå som spottar upp sig och börjar satsa. Mycket gjorde de rätt men kanske på omlandets bekostnad. Luleå ville inte vara sämre och det tog ett par tre decennier för att repa sig efter stålverken 80. Luleå fick Facebooks etablering sen. De fick något att peka på – en helt ny industri. Samma med Northvolt för Skellefteå. Norrland gick från att gnälla och klaga till precis tvärtom. Tittar man på de norrländska kommunerna demografi – med undantag av Åre, Östersund och Umeå – så är det problematiskt. Här bor det mest äldre.

Po Tidholm har en tändsticksask hemma med en gammal slogan. 

På den står det ”Skellefteå kan”.

Torget i samma stad heter Möjligheternas torg.

– Med serverhallar, kallt klimat och ren energi tog det fart med den nya processindustrin som behöver el och är i behov av kyla. Där fanns en ny berättelse och då kastades de gamla berättelserna ut. Det har varit tio år där kritikerna till den nya berättelsen har haft det rätt tufft socialt. Alla som inte köpt att Skellefteå snart ska ha 90 000 invånare har setts som svikare.  Kommunen har också glömt bort sina egna företagare i takt med de här stora etableringarna.

Personligen beskriver han det som en kris. Var han för trångsynt? Onödigt skeptiskt?

Kunde han ha så fel?

– Det här är jättesvårt för Norrland. Det är ett tufft klimat att vara en utsatt region i. Det är en rävsax och jag vet inte hur dom ska hantera det. Senaste året har de här kommunalråden gått ihop och berättat hur utsatta de är och att de måste belåna sig för de här industrietableringar och de är väldigt ekonomiskt utsatta. Om projekten inte blir av står kommunerna med skägget i brevlådan och ska ändå betala de där lånen. Det har de nog kommit på för sent. Snart är vi nog tillbaka till den gamla berättelsen.”

Det är det som skulle kunna vara den nästa berättelsen om Norrland. Att den gamla kom åter. 

Så säger författaren Po Tidholm från bostaden i Hälsingland, södra Norrland.

Norrland? Hört någon säga: Jag är från Götaland? Eller jag är från Svealand?

Hjältarna på flight SK 1020

Det finns en annan berättelse också. Den helt individuella. För kön till gaten på Arlanda är full av dem. De som sa upp sig från sina höjdarjobb på etablerade storbolag eller som toppkonsulter för att de trodde på Northvolt, för de som tyckte att ingen annan riktigt fattade – eller vågade. De som ville vara revolutionärer, missionärer, högdjur. 

Den här flighten är för dem. SK 1020. Destination: Skellefteå.

Det här är Sveriges hetaste kärra. Alla kategorier. Här i kön står de som fattar och förstår den gröna omställningen men samtidigt är priviligierade att inte behöva inhysas i de radhuslängor av byggfuttkaraktär som byggts upp för Northvolt-anställda runt fabriken. Om gästarbetarna har det redan berättats. Här vid gaten står högdjuren. De som lever sina liv i köer som denna, som ser the bigger picture i allt, som inte låter sig begränsas av hur fort saker kan göras, som inte bär på någon kamrers-mentalitet, som inte låter molnen på himlen skymma den fria sikten och som har minst en gemensam vän med Elon Musk. 

Gate F30 här möts de. Den här texten är till er. 

Hur de känner igen varandra? De flyger den här sträckan ofta. 

Vilka har vi här i kön? Investerare? Mellanchefer på Northvolt? Till och med toppar? Ingenjörer? Konsulter? Inköpsexperter?

En flygbiljett en vanlig tisdag i oktober från Arlanda till Skellefteå kostar 4000 kronor – enkel sträcka. 

För samma slant kan du samma tid komma till Madrid.

Nästan till New York. 

Det här är sträckan som Peter Carlsson har återkommit till. Det här är sträckan som bar förhoppningarna om den stora förändringen för landet med den gröna omställningen genom skickligt uppbyggda berättelser. Visst minns ni berättandet? Hur företrädare för Northvolt åkte runt i landet och funderade på var nästa fabrik skulle ligga. Hur de sågs som frälsare hos de kommunalråd som försökte få ihop nästa budget och som plötsligt stod mitt framför någon som vill rädda miljön, etablera massa jobb, satsa pengar – här.

Men någonstans på vägen fick vi vänja oss vid andra rubriker. 

Pendlaren har egentligen alltid varit en loser

Klicken på SK 1020 – Sveriges hetaste kärra - glöms lätt bort när det gäller krisen i Northvolt. De som slipper bo i Skellefteå – de som flyger in och sedan tillbaka. 

Pendlaren har egentligen alltid varit en loser. Vederbörande är ju alltid på väg någon annanstans och aldrig på rätt plats. Var är mobilladdaren? Inställd innebandy med grabbarna. Att ta ett utvecklingssamtal med skolan på teams. Sköta hygien med en våtservett på språng. Kanske en stund i SAS-loungen.

Där har du det livet och glamouren på SK1020. Viktigt att komma ihåg nästa gång din granne med Tesla förhäver sig om hur magiskt det är att jobba med den gröna omställningen.

Men plötsligt anses pendlaren lite viktigt. Att vara länken mellan kedjehuset i Danderyd och Peter Carlssons gröna omställning i Skellefteå. Det är ingen liten sak. Det är att vara utvald. 

I SAS-loungen nickar de gröna omställarna åt varandra. I gaten till SK 1020 har de ett särskilt band till varandra som gör att de hör ihop. 

Som en känd svensk industriman med stor erfarenhet av rekonstruktioner skriver till kollegorna på Affärsvärlden: 

“Fabriken ligger i ett område där det inte finns adekvat arbetskraft, ingen lämplig erfarenhet, inga liknande produktionsföretag, inte bostäder och samhällsservice för den personal som måste importeras. En nystart i ödemarken, om man ser det på håll. Samt med lönekostnadsnivåer om 2-3 gånger ett normalt alternativ. Det sänker naturligtvis värdet”.  

Någon mäklarannons är det ju inte. 

Klart kvalificerad arbetskraft inte flyttar frivilligt. 

Nu tar SK 1020 mark. Det går smidigt.

Som ett annat Chicago

Jodå, han har kört Stockholmare i taxin förut. Det är inget märkvärdigt med det. Imorgon ska det bli bara strax ovan nollan. Har vi ordentligt med kläder med oss? Om Northvolt kommer läggas ned? 

– Int kan väl jag veta det? Förresten har folk här uppe börjat köra bil mer och mer galet. En del kör direkt mot trafiken. En del har inte lyset på fast det är mörkt ute och fast det inte är långt till väg-grenen. Nä, det är ju bara att spekulera men om jag skulle lätta på förlåten är det väl till Kina allting går.

Så säger han, chauffören.

– Tror inte alla att det är precis så? Northvolt har ju redan blivit beroende av Kina fastän de lovade dyrt och heligt att de inte skulle bli det och inte har fabriken blivit någon succé. Dessutom vill väl ingen ha el-bil längre utan alla vill väl ha hybridbil istället och det är ju därför Volkswagen går så dåligt? Men tänk att gå omkring där inne på Northvolt-fabriken dagarna i ända med skyddskläder och munskydd och så det finns inget fönster som släpper in ljus och folk som har dött och allt. Visst, blev även jag, nästan som alla andra erbjudna jobb på Northvolt. Mest tar de tydligen folk från omsorgen och i mitt fall gällde det att hålla på med återvinning men i slutändan var det inget för mig för jag hör nog mest hemma i min taxibil än att gå därinne på Northvolt med skyddskläder och inte kunna se ut.

Så fortsätter han, chauffören.

– Men de lär ha dåliga maskiner därinne och sådant som inte alls fungerar men det är ju bara vad folk säger så det är ju bara som man spekulerar. Men det är klart vissa dagar är planen hit från Arlanda knökfulla och alla ska ut till Northvolt och sådana dagar kan man lika gärna tro att man är som i ett annat Chicago. Busshållplatsen är flyttad för att bygga det nya trähotellet och därför behöver det byggas ett nytt resecentrum och sedan ska E4 dras om och förändringar i Botniabanan men det är klart man undrar över Northvolt men det är ju bara som man spekulerar. Visst har jag kört journalister förut men inte Peter Carlsson. Har ni med er varma kläder?

Så avslutar han. 

Chauffören.

Det är inte dit cheferna på Northvolt går

Vi bor på The Wood Hotell. Valet av hotell är egentligen givet. Det här 20-våningarskomplexet har mer än någonting annat tjänat som en symbol för den nya tiden i Skellefteå. Här bor de höjdarna. Visst, finns det andra hotell men det går ändå inte att jämföra med jättebygget The Wood Hotell.

Det kommer alltid att finnas ett före och ett efter och sedan ytterligare ett efter. Är det som Po Tidholm säger?

– Snart är vi nog tillbaka till den gamla berättelsen.

Chauffören nickar på The Wood Hotell och säger:

– Klart Skellefteå också skulle ha ett landmärke. 

Snacket är att trähotellet har ritat om hela stadskärnan och onekligen sticker det ut. Bottenvåningen består av det kommunala biblioteket med öppettider till kl 20 på vardagar, undantaget är fredagarna då personalen unnar sig att stänga redan kl 18. Inredningen är i ljus furu och byggnaden är strösslad med trädetaljer. På våning två ligger Sara kulturhus och på tredje våningen återfinns Restaurang Mandel. Men det är inte dit cheferna på Northvolt går. Nej, de checkar direkt in på sina rum och så går de oftast en liten runda bland de sunkiga barerna som Lion bar, Bishops, Bryggargatan eller Kork vinbar. Lunch äter de på Paolos och middagen på Miss Voon på nittonde våningen.  

Ok, vi gör som de som vet gör. The locals. Influgna locals. 

Att ha krogen öppen sex dagar i veckan är bara att glömma om Northvolt läggs ned. Så säger vår värdinna för kvällen. Hon fortsätter: 

– Det känns inte som man är i Skellefteå när man är på jobbet. Mycket folk utifrån, mycket internationellt. Det är en liten stad och alla känner alla men i den här vevan där de tar bort 1000 personer är det mest importerad personal som drabbas och det är klart att det är synd om dem som inte velat flytta hit utan bara gjort det för försörjningen och ingen vet vad som kommer hända med dem men det kommer inte drabba baren i första hand.

– Försvinner Northvolt försvinner bara skyltarna. Det går aldrig under. Någon annan tar över. Troligtvis Volvo. Det går inte att veta om det händer eller när det händer. Men den här krogen kommer klara sig.  

Varför? Det finns en metaindustri till Northvolt. Det beskrivs som en svans: först kom de som lovade, sen de som etablerade, sen de som byggde, sen den lokala personalen, sen den importerade personalen, sen den influgna personalen, sen konsulterna, sen journalisterna och sedan turisterna.

Allt det här är goda nyheter för alla är här för att få en bit av Northvolt och då är batterinäringen en sak och besöksnäringen en annan. Ikväll är vi en del av det senare. Även om vi inte alls tillhör de framgångsrika på SK 1020 är vi knutna till dem och det är i deras fotspår vi går när hissdörrarna öppnas och vi får se menyerna på Miss Voon. Det är tomt i baren men utsikten är vacker från våning 19 även om det är mörkt ute och personalen rekommenderar en ljus japansk lager. 

– En klassiker är ju Hummertacos. Den fungerar alltid. Just idag har vi slut på Kalventrecote. Ta tre till fem rätter. Det är att rekommendera. Vi har sakeproivning idag om det kan passa?

Om du lyckas slita blicken från den vidunderliga utsikten och för ett ögonblick koncentrerar dig på den populära menyn finner du smårätter i prisklassen 50-210 kronor. 

En sista fråga: hur kommer vi till fabriken imorgon?

– Ta bussen. Det gör alla.  

Sviten är spatiös och inredd som en mindre lägenhet med soffgrupp och utsikt ut mot älven. 

I minibaren lockar wild wines på burk. 

Hur är det att sitta här en kväll och inse att kalkylen för batterijätten inte går att få ihop? Ringa hem innan läggning för att säga god natt till de små. Öppna datorn en sista gång för att skruva på siffrorna…men, nej. Säga till sig själv: jag är ju ingen trollkarl.

Northvolt-rummen går loss på 3200 kronor natten. 

Ingen av den influgna lokalbefolkningen verkar nyttja den väl tilltagna Vana-spa på våning 20. 

Vi struntar också i det. 

"Peter Carlsson sitter oftast tyst"

– Vi hade 120 personer här strax efter klockan sex morse så det är ni som är sena. 

Jag frågar frukostvärdinnan varför det är så glest i den stora matsalen på våning två. 

Cirka 40 procent av gästerna på The Wood Hotell är knutna till Northvolt, den så kallade svansen. Både jag och min uppgiftslämnare tystnar när den siffran nämns. 

– Klart att det kommer märkas om…

Sedan sägs inget mer i ämnet.

Ungefär hälften tar taxi till Northvolt men bussen går snabbare och hanterar de många vägarbetena bättre. 

Två kvarter bort från hotellet ligger Welcome house. En kommunal etableringsverksamhet dit de som söker jobb eller bostad kommer. Det finns en lekhörna så barnen har något att göra medan föräldrarna sonderar möjligheterna på arbetsmarknaden. De flesta samtal sker på engelska. Efter den senaste krisen i Northvolt har de extraöppet ty människor ska både välkomnas och avvälkomnas. Det här är alltså för de som inte har möjlighet att pendla. 

Fast glöm det där med kris. Åtminstone för Skellefteå. Så gastar en lokalreporter som går förbi. Hans jobb är att göra en enkät bland kommunanställda som ska kommentera förslaget om en ledig dag vid jämna födelsedagar. 

– Det här är en av Sveriges rikaste kommuner för vi har kommunala Skellefteå kraft. Det senaste varslet kommer inte beröra kommunen. 300 är gästarbetare och de åker hem. Övriga har nya jobb. Ska ni åka ut till Northvolt? Där har ni inget att hämta. Direktörerna får ändå inte säga någonting. 

Skellefteå betackar sig några snyftreportage. De säger sig stå stadigt på benen.

En av de lokala mäklarna är inne på samma spår. 

– Generellt sett är ju Alhem, Eriksberg och Falkträsket det som betraktas som gräddhyllan i Skellefteå. Det finns också en hel drös med lyxiga boenden med sjötomter i byarna runt omkring. Nybyggt går loss på fem till sex miljoner kronor. Fast det är inga Northvolt-direktör som köpt. Det är ofta lokala företagare som bor där. 

Hört uttrycket corporate seagulls?

De flyger in, skriker, skiter och flyger ut. 

Wikipedia bjuder på följande förklaring:

Seagull management is a management style wherein a manager only interacts with employees when suspecting that a problem has arisen. 

En chaufför berättar att hans firma har över 200 körningar i veckan åt Northvolt. Visst har han kört Peter Carlsson flera gånger. Han åker ofta själv och alltid under tystnad. Ofta tillbaka på kvällen. Han bor aldrig över. Säger chauffören.

Här slutar spåren

Nu är vi på bussnummer 3 och färden går under tystnad. Landskapet är vidunderligt och säkert mycket beroende på vädret, Skellefteå badar i sol. Färden går Norrböle ut. 372:an mot E4:an och vidare genom Hedensbyn och vänster på Risbergsgatan. Sedan i princip rakt på. 

– Nog kommer ni se när ni är framme, flinar chauffören.

Anläggningen är gigantisk. Ointaglig för oss som är längst ut på svansen. Vid vakten är det stopp. Förutom några väktare syns nästan inga andra människor. Men på parkeringen är det fullt med bilar men det syns inga laddstolpar. 

Hur det är att se uppbyggnaden av ett modernt svenskt bruk? Ett bruk anno 20-talet? Vi är ändå en nation som har byggt upp orter med stor industriell verksamhet. Ett axplock: Fagersta, Bofors, Uddeholm, Motala, Österby. 

Kanske har de bruken inte varit för evigt livskraftiga men som byggnadsmonument betraktat ändå bitvis högtstående. 

Men ett modernt svenskt bruk är inte längre något arkitektoniskt minnesmärke. 

Här, exakt här vid staketet, tar spåren slut av spåren vi följt. Där inne är det en annan värld och om den vet vi ingenting.

Möjligen att de influgna lokala kanske tar en öl på Bishops ikväll om de inte ska med flyget tillbaka till Stockholm.

Nej, det här är inte som de gamla bruken. Så som vi brukade bygga i Sverige. Då det fanns en långsiktig tilltro av evigt liv för verksamheten.

Det här är brukens svar på SAS-loungen på Arlanda. Här är det inget kul att hänga. Möjligen häftigt att bygga, vara delaktig i och att förstå. 

Hur det är att se fabriken?

Stort och omfattande. Där är oändliga rader av baracker, mycket fimpar på marken, ingen estetik eller spår av mänsklig trivsel. Inga blommor, ingen utsmyckning, inga välkommen-skyltar. Jo, en förpackning kakor från Gille står i ett tomt fönster. Det är allt. 

Sedan en annan sak:

Det är i princip helt tyst. Bortsett från vägen utanför där en bil åker förbi så är det tyst.

Northvolt saknar spår av mänsklighet. Men till deras försvar: effektivt, logistiksäkert och inget verkar ha kostats på i onödan. 

Det finns inget extra. Ingen fruktskål. 

I lobbyn på hotellet finns en annan slogan för Skellefteå. Det är inte samma som den Po Tidholm har sparat på en tändsticksask. Den här sitter på en skylt ovanför en bänk.

”Skellefteå - The worlds greatest place.” 

Några dagar senare tar jag en sväng förbi Ett hem i Lärkstaden i Stockholm. Här har Jeanette och Harald Mix förverkligat visionen om ett riktigt internationellt boutique-hotell. 

Jag tänker att jag ska gå in och njuta av den smakfulla inredningen och stillheten. Allt håller absolut första klass och byggnaden som är ritad av arkitekten Folke Zettervall som hem till ingenjören Hugo Theorell är i bästa skick. 

Jag tänker att jag har gjort resan nu. 

Berättelsen om det som skulle bli det nya Norrland. 

Tur och retur. 

Rättelse: I en tidigare version stod 15 nollor. Rätt antal är tolv.