Hawaii – paradiset som kämpar tillbaka

Ögruppen Hawaii är geografiskt isolerad från omvärlden, hundratals mil från närmaste fastland. De första människorna anlände för drygt tusen år sedan och utvecklade därefter sin kultur utan extern påverkan. År 1959 blev Hawaii USA:s femtionde delstat och sedan dess betraktas öarna ofta genom ett amerikanskt filter: Tom Selleck i rollen som privatdetektiven Thomas Magnum, Elvis Presleys Blue Hawaii och Kauai som bakgrund till Jurassic Park-filmerna. De populärkulturella klichéerna är så många att de ofta överskuggar den komplexa relation som ögruppen har med USA.

Turism och militär – en dubbelsidig belastning

År 1993 undertecknade president Bill Clinton en ursäkt för USA:s roll i störtandet av Hawaiis monarki hundra år tidigare, 1893. Ursäkten signalerade ett symboliskt skifte i förhållandet mellan Hawaii och den amerikanska regeringen men förändrade ingenting i praktiken. Hawaii har utsetts till ”endangered species capital of the world” eftersom så många sorters växter och djur har utrotats här, ofta som konsekvens av den extrema massturismen.

”Hawaii domineras av två stora industrier, massturism och amerikansk militär, båda är bland de sämsta du kan tänka dig för miljön och lokalinvånarna”, berättar Melinda Healani Sonoda-Pale i en intervju över Zoom. Hon är talesperson för Ka Lāhui Hawaii, en organisation som verkar för Hawaiis självständighet. ”En annan konsekvens av att ha okontrollerad turism i Hawaii – det finns ingen gräns för hur många som kan komma till vår ö – är att turisterna fördubblar öarnas befolkningsantal.

Priset på allt, inklusive bostäder, går upp radikalt. Många vill ha en semesterbostad här, så nu har vi nästan 40 000 bostäder som för det mesta står tomma, samtidigt som vi har en bostadskris. Branschen för kortsiktiga hyresbostäder har också varit väldigt destruktiv, eftersom den har drivit upp priserna. Man ser många familjer som bor i sina bilar.”

Under covidpandemin isolerades Hawaii från besökare. Luften blev renare och fisken återvände i havet, som i Hanauma Bay, där vattenkvaliteten förbättrades markant, och både växter och djur började återhämta sig. Melinda Healani Sonode-Pale sammanfattar: ”Efter pandemin blev det uppenbart att många kommer hit utan att visa respekt för vårt ömtåliga ekosystem eller samhälle. Turisterna ökar föroreningarna och tär på våra resurser. Så det var ett ögonöppnande ögonblick, många här insåg att turismen inte är bra för oss, och att Hawaii faktiskt inte skulle kollapsa utan någon turistindustri. Faktum är att vi överlevde ett och ett halvt år utan turism.”

Frigörelse, kultur och framtid

Rörelsen mot massturism är inte unik för Hawaii, men här sammanlänkas den med kampen mot vad som ses som en kolonial ockupation. Samtidigt ges betydande statligt ekonomiskt stöd till sjukvård, utbildning och forskning, inte minst på universitetsnivå med fokus på bevarandet av det hawaiianska språket och kulturen.

Frågan är hur effektiv en frigörelsekamp kan vara ställd mot turistdrömmarna om att semestra under böljande palmblad, vilande på kritvita stränder på en avlägsen vulkanö. Mot en sådan upplevelse väger frågor om kollapsande ekosystem, kolonialism och exploatering av lokalbefolkningen för de allra flesta turister lätt.