Henrik Mitelman: Historien visar vägen till framgång

Spelar politik någon roll? På aktiemarknaden gör man just nu sitt yttersta för att tona ned Donald Trump och konsekvenserna av hans politik. Kanske är det rätt. Om 1 339 dagar är vi av med honom.

Viktigare är de stora och långsiktiga trenderna för ett land, och här spelar politiken en betydande roll för förutsättningarna. En som har undersökt detta är Lars Jonung, professor vid Ekonomihögskolan vid Lunds universitet. I en rapport, publicerad i Ekonomisk Debatt, undersöker han den svenska ekonomiska utvecklingen i relation till jämförbara länder sedan år 1850.

Lars Jonung delar in den svenska ekonomiska historien i tre faser eller akter.

Den första delen, under 1800-talet, blev en vändpunkt som lade grunden för det liberala Sverige med större ekonomisk frihet. Tullar sänktes eller togs bort, privat äganderätt accepterades i större utsträckning, räntesättningen släpptes fri, affärsbanker kunde etableras och den geniala idén om aktiebolag blev riktigt bra. Dessutom fick vi en patentlagstiftning. Allt detta kunde vi skörda frukterna av under den första delen av 1900-talet (och än i dag, faktiskt).

Tiden från 1950 och fram till sekelskiftet blev för Sverige riktigt usel ur ett relativt perspektiv. Vår levnadsstandard, mätt som BNP per capita, sjönk i jämförelse med andra länder. Skattetrycket ökade och vissa konkurrenshämmande regleringar finns kvar än i dag, som till exempel hyreslagstiftningen. Dessvärre kombinerades detta med usla förhållanden för finansmarknaden som gjorde att kreditgivningen inte fungerade. Politiken lamslog kreditmarknaden med följden att entreprenörer inte fick tag på lån, vilket effektivt hindrade nya företag att födas. Och de existerande bolagen motverkades genom valutaregleringar. Sett i backspegeln framstår detta som helt galet.

De planekonomiska excesserna peakade under 1980-talet, och gradvis ändrades politiken. Kanslihushögern inom Socialdemokraterna, påhejad av Riksbanken, trumfade igenom avregleringar av både valuta och kreditmarknaden. Det gjorde under. Därefter avskaffades arvs och gåvoskatten, följt av förmögenhetsskatten. Allt detta gjorde att det plötsligt fanns privat kapital som kunde finansiera nya företag. Även skattetrycket sänktes. Detta bidrog till att Sverige från år 2000 haft en bättre utveckling än omvärlden.

Lars Jonungs forskning är sällsynt viktig av två skäl.

För det första tar han död på myten om de så kallade rekordåren på 1950 och 1960-talen. Det finns i Sverige ett romantiskt skimmer kring dessa decennier som inte stämmer överens med verkligheten. Att svensk ekonomi växte är korrekt, men det gjorde hela världen. Det intressanta i sammanhanget är ju, som Lars Jonung visar, att Sverige utvecklades klart svagare än jämförbara länder under denna period som karakteriserades av ökade regleringar och högre skatter.

För det andra visar han med önskvärd tydlighet att det finns vägar som leder rätt rent ekonomiskt och de som går snett. En bra start är en korrekt historiebeskrivning. Den har vi nu.

Lars Jonungs rapport läser jag på ett tåg mellan Göteborg och Malmö. Det är försenat och ingen har städat tåget när det väl kommer in till perrongen. Det stinker. Jag viftar med handen bort matrester från sätet och gläds åt min våtservett i väskan. Ingen av mina medpassagerare verkar bry sig. För numera accepterar vi det mediokra, samtidigt som förutsättningarna aldrig har varit bättre för Sverige att höja ambitionsnivån och välja den schweiziska alpvägen till rikedom och fungerande tåg.

Att attrahera rätt människor och rätt företag med rätt villkor är en fin start på framgångsresan, alldeles oavsett var man står politiskt. Så gör Schweiz, de baltiska länderna, Irland och Singapore. Så kan även Sverige göra.