Henrik Mitelman: Norge – No way
Norge väljer väg på måndag. Dessvärre tyder allt på att landet fortsätter med självskadebeteendet. Det är som att bevittna en krock i slowmotion.
Det är fascinerande och tragiskt att följa den norska politiken. Krisinsikten är nära noll, trots att alla som kan något om nationalekonomi eller har följt med i nyhetsflödet under ett par decennier vet vad som är på gång.
För att göra en lång historia kort: Norge fann en massa olja för 56 år sedan. Innan dess var landet fattigt. Sedan hände roliga saker och i dag samlas alla rikedomar i en statlig fond som är värd 20 160 miljarder norska kronor (motsvarande 19 150 svenska miljarder). För de pengarna har de köpt en massa aktier som gör att fonden äger 1,5 procent av världens alla börsbolag. Delar av avkastningen på kapitalet går rakt in i statens budget och delas sedan frikostigt ut till alltmer bortskämda medborgare.
Rikedomens förbannelse tar sig olika uttryck i olika länder. I det norska fallet har det lett till en politik som effektivt satt stopp för kreativitet och entreprenörskap. Varför anstränga sig när det inte behövs? Varför jobba när man ändå får ersättning redan vid första sjukdagen? Föga förvånande har Norge högst sjukfrånvaro i hela Europa.
På sistone har politiken inriktats på att skrämma bort de som rent faktiskt har skapat något och byggt upp egna förmögenheter. Med ökade förmögenhetsskatter är flykten till Schweiz och Italien omfattande. Paradoxalt nog har det tvingat en del kommuner att höja skatten för de som rent faktiskt bor kvar.
Skattesystemet är dessutom utformat så att företagare måste betala förmögenhetsskatt på så kallat arbetande kapital, vilket är en märklig uppfinning, men som i praktiken betyder att man samlar ihop ett företags tillgångar och ber företagaren att skicka in en liten del varje år. Det spelar ingen roll om bolaget går med vinst eller förlust. Spotify, Klarna eller Bonesupport – fantastiska svenska företag som först på senare tid går med vinst – skulle aldrig kunna växa upp eller överleva i Norge. Men strunt i det, verkar norrmännen tycka. Och att Sverige har gjort alla misstagen på 1970- och 1980-talet är det få som tänker på – för på måndagens Stortingsval verkar det bli mer av detsamma när regeringen väljs om.
Tänk om Norge skulle använda sina rikedomar till att bygga upp världens främsta universitet eller gå “all in” på AI eller starta ett norskt Silicon Valley.
Man kan så klart ha helt olika politiska åsikter om det mesta. Men både Magdalena Andersson och Ulf Kristersson värnar det svenska näringslivet och kommer aldrig att verka för en politik som åter jagar bort entreprenörer eller tillåter sjukskrivningarna att accelerera genom alltför förmånliga villkor. Båda skulle göra under i Norge.
Samtidigt kan man inte låta bli att drömma om de extrema möjligheter landet har. Tänk om Norge skulle använda sina rikedomar till att bygga upp världens främsta universitet eller gå “all in” på AI eller starta ett norskt Silicon Valley. Men det där är bara er krönikörs drömmar. De ekonomiska utsikterna påminner mer om en mardröm när självskadebeteendet tar sig nya uttryck.