Hydran i Iran: Så behåller de greppet om världsekonomin
Topparna slås ut – men inte systemet.
Några veckor in i USA:s och Israels bombkrig står en sak klar: Ett militärt och politiskt decimerat Iran håller fortfarande världsekonomin i ett strypgrepp. Teheran har förberett sig på kriget i decennier.
Angreppet har försvagat den islamiska regimen uppifrån – men långt ifrån slagit sönder dess förmåga att sätta skräck i sjöfart och slå mot grannländers oljeinfrastruktur.
Den militära styrkan är inte utgångspunkten för hur länge Iran kan upprätthålla motståndsförmåga i ett krig mot USA och Israel. Grundbulten i försvaret finns i den islamiska republikens statsbygge och den konstitution som inrättades av ayatolla Ruhollah Khomeini efter revolutionen 1979.
Iran är inte ett land som leds av en traditionell president eller ett av parlamentet utsedd regering, utan en teokratisk republik. Den löpande administrationen sköts av presidenten, men handlingsutrymmet definieras av den högste ledaren. Denne religiöse rättslärde – en ayatolla – vakar över staten och har direkt eller indirekt kontroll över de verkställande, lagstiftande och dömande grenarna, liksom över militär och medier.
En naturlig reflex att leta efter “vem som egentligen bestämmer” ger därför inte svaret på hur Iran fungerar. Systemets parallella struktur syftar heller inte till maktdelning i västerländsk mening, utan finns till för att nå en begränsad mångfald inom en teokratisk och revolutionär shiamuslimsk institutionell ordning.
Inom systemet finns flera medvetet överlappande maktstrukturer. Det finns valda institutioner, men också begränsande kontrollmekanismer. Parlamentet, Majlis, stiftar lagar och beslutar om budgeten, men besluten kan stoppas av Väktarrådet, som ser till att politiken håller sig inom religiösa och konstitutionella ramar.
Revolutionsgardets hydra
Överlappningen utgör en säkerhetsmekanism för att makten inte ska kunna lokaliseras till en enda topp och därefter raseras uppifrån. Det viktigaste av allt för att säkerställa att den islamiska republikens idé överlever ett angrepp är ett militärt hybridsystem, med två parallella försvarsmakter.
Det finns en reguljär militär, Artesh, som försvarar territoriet, och vid sidan av denna finns Islamiska revolutionsgardet, IRGC, som har ett större uppdrag. IRGC:s främsta roll är att försvara regimen och säkerställa att den teokratiska maktapparaten överlever och kan komma på fötter igen även efter ett storskaligt angrepp.
Det finns även andra avgörande skillnader mellan Artesh och IRGC, där revolutionsgardet idag inte bara är en elitstyrka. Gardet har rentav blivit en stat i staten och sedan ett par decennier tillbaka är organisationen designad för att allvarliga hot mot regimen ska kunna motverkas och avvärjas.
Vem bestämmer i Iran?
Iran är formellt en republik med president och parlament, men i frågor som rör krig, säkerhet och regimens överlevnad väger den högsta ledaren, ayatollan, tyngst.
Vid sidan av den civila staten finns revolutionsgardet, IRGC, som är både militär maktfaktor och regimens säkerhetsapparat.
Irans respons i en kris som den nuvarande avgörs i mindre grad av den vanliga partipolitiken och i högre grad av samspelet mellan den religiösa maktkärnan, säkerhetsapparaten och IRGC:s egna befälskedjor.
Sedan 2005 är IRGC indelat i regionala och provinsiella enheter, över 30 stycken, i vad som brukar beskrivas som en mosaikstruktur. Tanken är inte att detta ska sprida ut makt och ansvar i fredstid, utan först och främst att systemet ska kunna verka med upprätthållen kraft om ledningen i Teheran slås ut.
Om statens huvud huggs av ska kroppen inte dö. Likt den grekiskmytologiska hydran ska istället flera nya huvuden skjuta ut.
Operativa beslut behöver då inte passera genom ett angripet ledarskikt i upplösningstillstånd. Poängen är istället att kedjor med direktiv om motangrepp, kontroll över terräng, repression och mobilisering sker med stor självständighet i de drygt 30 provinserna. När ledningen pressas ska systemet inte försvagas utan decentraliseras. Det kan tvärtom bli mer hårdfört, mer benäget att improvisera och mer knutet till revolutionsgardets egen inre regi.
Khameneis martyrplan
Kort efter att den högste ledaren, ayatolla Ali Khamenei, dödats i en bombningsräd mot hans palats i Teheran den 28 februari skrev president Donald Trump på sociala medier att Irans befolkning nu hade den största chansen någonsin att “ta tillbaka sitt land”. Men successionen var sedan lång tid tillbaka planerad för att decimera risken för ett maktvakuum där en folklig resning kunde leda till regimskifte.
Ända sedan 1989 har det funnits en konstitutionell regimöverlevnadsdoktrin och i över 20 år – sedan USA:s invasion av Irak 2003 – har Teheran förberett sig explicit för en stor amerikansk attack som hotar regimens existens.
Det är dessutom känt att Ali Khamenei under det så kallade 12-dagarskriget i juni 2025 agerade för att ytterligare säkerställa i detalj hur regimens fortlevnad skulle tryggas i händelse av att USA och Israel återvände med nya angrepp där den högste ledaren själv eliminerades.
Khamenei konkretiserade i planen vilka som kunde nomineras till posten som högsta ledare i händelse av hans död och martyrskap, enligt New York Times källor. Ayatollan tillsatte också en grupp av politiska och militära ledare att fatta beslut under övergångsperioden, och under toppskiktet formades en succession i fyra led.
När planen aktiverades den 28 februari kom övergångsregeringen att ledas av president Masoud Pezeshkian och två tjänstemän som fick kontrollen i väntan på att en ny ayatolla utsetts. Den 8 mars utsågs Mojtaba Khamenei, Ali Khameneis son, till ny högste ledare av de 88 rättslärda i Expertrådet.
IRGC:s krismanual för övergångsperioden ledde i sin tur till en snabb maktkonsolidering till hårdföra befälskretsar, enligt tankesmedjan Institute for the Study of War (ISW). Kommandokedjan säkrades i enlighet med den upprättade planen och resultatet blev noterbart ökad aggression.
Gardets paramilitära massorganisation Basij, en civilklädd milis som haft en central roll i dödandet av tusentals civila under protester likt dem kring nyåret, trappade upp den repressiva aktiviteten, enligt AP.
Den folkliga resningen fick ingen ny fart och amerikanska och israeliska förhoppningar om att attacken skulle utlösa uppror och regimskifte kom på skam.
Islamiska revolutionsgardet IRGC:s olika enheter
IRGC verkar som ett parallellt militärt system vid sidan av den reguljära armén, Artesh. Till skillnad från Artesh har IRGC som kärnuppgift att skydda den islamiska republikens regim och maktordning snarare än Irans territorium.
Qudsstyrkan
Ökänd extern gren för maktprojektion utomlands. Knyter Iran till allierade miliser och partnernätverk i bland annat Libanon, Irak och Jemen genom stöd, träning, vapen och rådgivning.
Basij
Paramilitär massorganisation. Används för mobilisering, lokal övervakning, inre säkerhet, ordningshållning och repression med förgreningar i myndigheter, universitet och andra samhällsmiljöer.
Radikaliserat toppskikt
Nytillsatte högste ledaren Mojtaba Khamenei har inte omedelbart tagit en större offentlig roll. Bilden är snarare att den verkliga tyngdpunkten ligger hos IRGC och de figurer som makten konsoliderats runt under krisen än i ett nytt stabilt, karismatiskt religiöst ledarskap.
Mojtaba Khameneis hälsotillstånd är ifrågasatt. Uppgifter finns om att han befunnit sig i eller i närheten av samma palats som hans far när bomberna föll den 28 februari. Donald Trump har ifrågasatt om han ens är i livet medan regimtjänstemän har hävdat att han återhämtar sig från lättare skador, enligt Reuters uppgifter.
I den komplicerade maktstruktur som uppstått efter Ali Khameneis död har Ali Larijani, chef för det högsta säkerhetsrådet, beskrivits som den sammanhållande länken mellan IRGC, landets politiker och de religiöst lärda.
Den 17 mars dödades också Ali Larijani, vilket betecknades som ett nytt tungt nederlag för mångfalden i Irans maktstruktur. Även detta har bedömts ge IRGC:s säkerhetsapparat större inflytande, inte bara kring säkerhetsbeslut utan också i fråga om en framtida eventuell förhandlingslösning om ett slut på våldet. Ali Larijani hade gott om internationell diplomatisk erfarenhet, tidigare bland annat som chefsförhandlare i utformningen av kärnenergiavtalet som USA och ett flertal andra länder skrev under 2015.
Möjligheten att nå diplomatiska lösningar riskerar således minska, till förmån för radikalisering och mer hårdför konflikthantering.
Utöver Larijani lät Israel också samma dag meddela att Gholamreza Soleimani, chefen för nämnda Basij, dödats. Elimineringen av de båda beskrivs av IRGC-källor stärka militariseringen och maktkonsolideringen kring Irans hårdföra krafter, som eftersträvar motstånd och repression framför nedtrappning, diplomati och liberalisering, enligt New York Times.
”Den här utgallringen av eliten innebär att för varje skikt som försvinner blir nästa skikt mer hårdfört”, sade tankesmedjan SWP:s Iranforskare Hamidreza Azizi till tidningen.
