Katrine Kielos: Ingen trodde på Polen – nu springer de om ekonomiskt

10 av de 50 första anställda på Open AI var polacker. ”Jag vet inte vad Polen gör för att skapa så otrolig ingenjörs- och forskartalang”, sade Sam Altman 2023. För bara en generation sedan ransonerade Polen socker och mjöl. Inflationen uppgick till cirka 585 procent år 1990 och ekonomer som försökte peka ut framtidens vinnare bland de postkommunistiska länderna hade knappast pekat hit.

Snarare mot Tjeckien eller Ungern.

Polen för 35 år sedan var inte bara en historia om ett land som hade kastat av sig kommunismen och funnit sig självt bankrutt samt i en hyperinflationsspiral. Polen var en historia om ett land som sedan 1600-talet hade släpat efter ekonomiskt. Inkomsterna låg nästan alltid på högst hälften av Västeuropas har ekonomen Marcin Piatkowski konstaterat. Varför skulle 300 års ekonomisk stagnation vända nu?

Det är inte heller enkelt att bygga en marknadsekonomi efter decennier av kommunism. Som den polske fackföreningsledaren och senare presidenten Lech Wałęsa uttryckte saken: ”Det är lätt att göra fisksoppa av ett akvarium, men betydligt svårare att göra ett akvarium av fisksoppa.”

Det går snabbt att koka planekonomisk soppa.

Att få fiskarna att börja simma igen är knepigare.

Men det var precis vad som hände i Polen. Landet gick förra året om Schweiz och är i dag världens 20:e största ekonomi. När G20-mötet för världens största ekonomier hålls i Miami, senare i år, kommer Polen att delta som särskild gäst. Inbjudan kommer från Donald Trump.

Sedan 1989 har landet ökat sin bnp per capita med nästan 150 procent, mer än något annat land i Europa (Tjeckien ökade sina inkomster med endast tre fjärdedelar, Ungern med knappt hälften).

När den tidigare ECB-chefen Mario Draghi 2024 släppte sin rapport om de europeiska tillväxtproblemen hösten 2024 skrev den polske ekonomiprofessorn Łukasz Hardt avmätt till Financial Times. Han undrade vilka ”europeiska tillväxtproblem” som Mario Draghi egentligen syftade på? Hade han ens varit i Polen?

Och det var inte konstigt att detta brev dök upp just i brittiska Financial Times. Inget land verkar nämligen mer stressat av den polska ekonomiska framgången än Storbritannien.

För tio år sedan röstade det brittiska folket för att lämna EU. Då var Polen fortfarande ett land som människor lämnade. En miljon polacker hade kommit till Storbritannien för att arbeta sedan EU:utvidgningen 2004. Den brittiska arbetsmarknaden behövde folk och Storbritannien var det enda land förutom Sverige som inte införde några övergångsregler för arbetare från de nya EU-länderna. Debatten om ”polska rörmokare” som skulle svämma in över Västeuropa och sänka lönerna rasade på många håll och i många år. Den polska turistbyrån i Frankrike svarade med en affischkampanj: en hunkig polsk rörmokare i blå overall och tajt t-shirt försökte locka turister till Polen ”Jag stannar i Polen, kom hit du också …” uppmanade han förföriskt. Det gick sådär.

Migrationen från Östeuropa blev en central del av brexitkampanjen i Storbritannien. Ekonomiskt handlade argumentationen om att britterna hölls tillbaka av Europas svaga tillväxt. Brexit skulle bli ett sätt att bryta sig loss. Politiskt var underströmmen att många britter ville ha färre invandrare från Europa. Den stora arbetskraftsinvandringen uppfattades tära på sjukvården och på skolan.

Efter folkomröstningen rapporterades en våg av hatbrott mot polacker i Storbritannien – från hotbrev och trakasserier till vandalism och i vissa fall dödligt våld.

Ett decennium senare låter det helt annorlunda om Polen i Storbritannien. Konservativa The Telegraph publicerade i januari till exempel ett reportage från Warszawa om hur ”Europas nya supermakt” attraherar ”rekordmånga brittiska migranter med sin starka ekonomi och robusta patriotism”. Premiärminister Keir Starmer lyfte under valrörelsen 2024 fram att Polen, enligt beräkningar baserade på Världsbankens data, redan 2030 kan växa om Storbritannien ekonomiskt. Detta givet att båda länderna fortsätter växa i samma takt (eller i det brittiska fallet, brist på takt …).

Vad var det då som hände i Polen? Professor Marcin Piatkowski beskriver i Europe’s growth champion: insights from the economic rise of Poland en komplex historia.

Under större delen av sin historia var Polen fast i det som ekonomer kallar ”extraktiva institutioner”. Det är ett begrepp från Nobelpristagarna Daron Acemoğlu och James A. Robinson, som beskriver samhällen där makt och resurser kontrolleras av ett fåtal. När ekonomin är uppbyggd på det sättet får de flesta aldrig tillgång till de ekonomiska möjligheterna – och då tar tillväxten inte fart. Det här är exempelvis ett viktigt skäl till att Latinamerika inte har växt på samma sätt som stora delar av Nordamerika.

Hur sådana mönster uppstår – och bryts – är kärnan i Daron Acemoğlus och James A. Robinsons forskning. De spårar till exempel en del av Västeuropas ekonomiska framgång till digerdöden. Pesten gick fram så hårt i västra Europa på 1300-talet att det blev arbetskraftsbrist: de bönder och köpmän som överlevde kunde därför förhandla till sig fler rättigheter. Feodalherrarna hade inte så mycket val. De var tvungna att gå med på ett nytt och mer jämlikt politiskt system – annars hade de ingen som kunde ta in skörden.

Detta hände inte i Polen, beskriver Marcin Piatkowski. Pesten slog inte lika hårt och feodalsamhället bestod. Det blev inte samma bondeuppror i den här delen av Europa. Och hundratals år av ekonomisk stagnation följde.

Vad som bröt mönstret i just Polen var paradoxalt nog kommunismen. Ja, planekonomin gjorde fisksoppa av ekonomin – men även av de gamla eliternas makt. När järnridån föll 1989 fanns det kanske inte bröd i affärerna. Men för första gången en tillräckligt bred grupp polacker som hade haft tillgång till utbildning. Detta blev, enligt Marcin Piatkowski, grunden för det polska tillväxtmiraklet. Trots alla sina ”enorma ekonomiska misslyckanden, moraliska vidrigheter och mänskliga grymheter” var det kommunismen som lade grunden för Polens marknadsliberala reformer, skriver han.

De ekonomiska reformerna på 1990-talet var förstås viktiga. EU-bidragen likaså. Men de hade inte räckt i ett land där de gamla eliterna fortfarande satt på makten. För som Marcin Piatkowski skriver: det är sällan brist på kunskap om vilka reformer som behövs som håller fattiga länder kvar i fattigdom – det är de lokala eliternas ovilja att låta landet utvecklas. Du kan kasta in miljarder i bidrag och lämna över skisser på det perfekta skattesystemet. Men om makten är koncentrerad till ett fåtal som tjänar på att inget förändras, förändras ingenting. Detta är läxan från Polen.

Och en stor del av svaret på Sam Altmans fråga: om hur det kunde komma sig att 10 av de 50 första anställda på Open AI vara polacker.