Intellegodramat har bara en hjälte

Börsen är ett pussel där den som anstränger sig får tillgång till fler pusselbitar, men ingen får tillgång till alla. Bilden förblir alltid ofullständig och slutsatserna om vad den föreställer måste alltid i någon mån vara resultatet av överväganden, uppskattningar och rena gissningar. 

Språket är matematikens och siffror med decimal ger ett intryck av exakthet. Den är skenbar. Få saker erbjuder en bättre möjlighet att ha fullständigt fel med total precision, som en diskonterad kassaflödesanalys där gissningar om en okänd framtid silas genom ett väl avvägt avkastningskrav. Den som vill vara bergsäker och fast övertygad om att aldrig behöva ändra uppfattning gör bäst i att inte under några lagligt gångbara omständigheter ge sig in på aktiemarknaden. Den som gör det ändå kommer förr eller senare att behöva betala ödmjukhetens tribut. 

Det blir inte lättare av att kvartalsrapporter och pressmeddelanden återger ett tillrättalagt urval av verkligheten. Företag väljer vad som ska lyftas fram och vad som ska glömmas bort. Kommunikationen kan styras mot en hederlig ledstjärna där informationsgivningen är rättvisande och relevant och i möjligaste mån erbjuder investerarna ytterligare några bitar till pusslet. Det kan också ske med helt andra bevekelsegrunder, som att jaga upp aktiepriset så högt det någonsin går. En värdig hypotes är att det senare har en starkt negativ korrelation med långsiktig överavkastning. 

På denna skribents dator ligger det en påbörjad krönika med den slagkraftiga rubriken "Börsens största bluff." Den handlar om ett företag där "hela flaggspelet är fullt av varningsflaggor." 

Intellego följde en välbekant dramaturgi. Läskande finansiella utfästelser om framtida miljardvinster och förvärv som skulle betala sig själva inom 18-24 månader, blandades med påpassliga prognoshöjningar och bristande proportionalitet mellan små kunder och stora ordrar. Resultaträkningens höga lönsamhet och starka tillväxt kunde isolerat upplevas som bländande, men den ekade ihåligt för alla som bemödade sig med att knacka. De rapporterade vinsterna backades inte upp av det som verkligen betyder något: kassaflöde. 

Bara på Avanza strömmade 15 000 aktieägare till och på sociala medier hade Intellego en anförare som retlig och obalanserad tog till orda för att avfärda skeptiker med nedsättande epitet om både intellekt och personlig hygien. 

Det fungerade tills det inte fungerade längre. 

8 september befann sig aktien i ett tillstånd av tyngdlös eufori, efter en kursuppgång på över 400 procent sedan årsskiftet. Börsvärdet uppgick till 6,5 miljarder kronor. Men, verkligheten gick ut i omkörningsfilen och kom ikapp. De omvända vinstvarningarna och aviseringarna av order slutade få önskvärd effekt. Tio veckor efter kursrekordet meddelade bolaget att dess vd Claes Lindahl anhållits misstänkt för grovt svindleri. 232 Mkr har belagts med kvarstad. Revisorn Deloitte har anmält bolaget för bokföringsbrott. Aktien är handelsstoppad och börsoperatören Nasdaq vill få den avnoterad från sin handelsplats. 

Den som studerat spektakulära småspararbubblor och börsbedragare har rimligen upparbetat ett rågat mått cynism. Det handlar om självbevarelsedrift. 10 000-bitarspussel svåra nog som de är och att försöka göra det ännu svårare och sätta på en ögonbindel är bara att tigga om problem. 

När över 80 procent av de redovisade intäkterna i ett kvartal kommer från en order som annonserats efter kvartalets utgång, och där fakturan ska var fullt betalt först om två år är det ingen större tvekan om att bokföringen har en aggressiv tendens. Ett intryck som förstärks av att bolaget ifråga dessutom använder Exportkreditnämnden för att stampa fram likviditet ur berget av kundfordringar med extrema löptider och samtidigt försöker lappa ihop kassaflödet med försäljningar av anläggningstillgångar som omklassificerats till varulager. Den enkla tumregeln är att när det ser ut att vara illa är det i princip alltid ännu värre. Rörelseresultat är en åsikt, fritt kassaflöde är fakta. 

Börsen är ett långkok, som gör sig bäst utan denna typ av spektakulära och potentiellt giftiga ingredienser. Ju gapigare och skrikigare den mest inbitna ägarskaran är ju större är risken att det enda den är ute efter är exitlikviditet och att hela kursuppgången bara bygger på kedjebrevets dynamik med en tillströmning av någon med ännu större narrhatt. 

Om du var en av dem med narrhatt och nu intalar dig att förlusten är någon annans fel än ditt eget, är det tyvärr bara en tidsfråga innan det är någon annans fel igen. Det finns ett amatörmässigt uttryck om att det inte är en förlust förrän man sålt. Det är inte en förlust förrän man sålt med förlust utan att lära sig något. 

Dramat Intellego har i mina ögon bara en hjälte. Frilansjournalisten Sven Nordenstam som enträget gjort det otacksamma jobbet att granska turerna i denna tickande småspararbomb. Längs vägen har han fått brottas med arga aktieägare och sannolikt också med måttligt engagerade redaktörer - värdelösa köptips kommer alltid klicka bättre än gediget kritiskt granskande ekonomijournalistik - och han har gjort det utan någon ekonomisk vinning kopplad till utfallet. Journalistiken segrar, gaphalsarna tystnar.  

Bara en sann bedragare skulle ha någon som helst anledning att ifrågasätta hans insatser eller motiv i det här läget. Hade det funnits en finansjournalistisk bragdmedalj, hade årets laureat varit självklar.