Islam, ekonomi och demokratins skilda öden

Har det någon betydelse för demokratins ställning hur det politiska systemet finansieras? Den samhällsvetenskapliga forskningen ger ett tydligt ja. En faktor som brukar framhållas är att länder med en riklig tillgång på relativt enkelt exploaterbara naturresurser ofta inte är demokratiska. När makthavarna kan finansiera staten utan att beskatta medborgarna saknar de incitament att införa demokratiska beslutsformer för att vinna legitimitet för skatteuttag.

Undantag finns naturligtvis, som Norge, men landets demokrati grundlades långt innan Nordsjöoljan upptäcktes. Väl medvetna om de politiska riskerna med de enorma ekonomiska tillgångarna som oljefyndigheterna gett har landet valt att lägga oljeinkomsterna i en särskild fond som är avskild från statsbudgeten.

En del av världen som har skapat problem för forskningen om demokratisering är emellertid de arabiska länderna i den så kallade Menaregionen (Middle East North Africa). Den ”arabiska våren” som startade för 15 år sedan har blivit till intet och de etablerade förklaringarna till vad som förhindrar demokratisering har visat sig inte stämma. Flera av de 18 länderna i regionen saknar större naturresurser, samtidigt som andra hör till världens rikaste.

Teorin om att demokrati kräver ett visst ekonomiskt välstånd ger alltså inte en fullständig förklaring. Vissa har pekat på religionens roll, med argumentet att islam och de värderingar som följer av den inte skulle vara förenliga med demokrati. Detta motsägs av enkätbaserade studier som visar att muslimer generellt inte har värderingar som skulle stå i konflikt med demokratiska principer. Därtill finns det länder med en majoritet muslimer utanför Menaregionen som räknas som demokratier, såsom Senegal och Indonesien.

Religion handlar emellertid inte enbart om trosföreställningar utan också om organisation och finansiering: någon måste bygga och underhålla moskéer, kyrkor och synagogor, betala präster, imamer och rabbiner samt organisera religiös undervisning. Finns det någon skillnad i finansiering av religion mellan de etablerade demokratierna i nordvästra Europa och de auktoritärt styrda länderna i Menaregionen?

Svaret är att skillnaderna är påtagliga. I den lutheranska och anglikanska kristendomen har den religiösa verksamheten alltsedan senmedeltiden i huvudsak finansierats av de lokala församlingarna. Församlingsmedlemmarna har också valt kyrkoråd och kyrkvärdar. Dessa har beslutat om skatterna och de har också haft skyldighet att regelbundet redovisa församlingens ekonomi. Därmed etablerades tre för demokratin grundläggande principer: representation, ansvarsutkrävande och transparens.

I Menaregionen har den religiösa verksamheten historiskt finansierats på ett helt annat sätt. Privata stiftelser, waqf (på turkiska vakıf), grundades ofta för att långsiktigt trygga en släkts ekonomiska ställning. Makten gick som regel i arv och församlingsmedlemmarna var utestängda från beslutsorganen. De hade ingen möjlighet att utkräva ansvar och saknade insyn i hur resurserna användes. Eftersom församlingsmedlemmarna inte beskattades kom finansieringen från stiftelsernas inkomster, vanligen jordräntor. Ett mått på dessa institutioners historiska betydelse är att de vid Osmanska rikets upplösning 1923 ägde omkring 75 procent av all odlingsbar mark i Turkiet.

Här framträder alltså två helt olika ”sociala kontrakt”. I den lutherska och anglikanska traditionen ålades den lokala befolkningen att huvudsakligen själva finansiera den religiösa verksamheten, och i gengäld etablerades en protodemokratisk styrelseform. I Menaregionen finansierades religionen i stället ”uppifrån”, vilket hindrade utvecklingen av demokratiska principer som representation, ansvarsutkrävande och transparens i de offentliga finanserna.

En forskare som på djupet analyserat den lokala politikens betydelse för utvecklingen i Nordvästeuropa var den i Schweiz verksamme historikern Peter Blickle. Han använde begreppet ”kommunalism” för att beskriva städernas, byarnas och särskilt de lokala församlingarnas självstyre för att tillvarata sina egna intressen, vilket ofta stod i motsättning till den feodala hierarkin och den centrala staten.

Kommunalismen vilar på fem principer. Den första var jämlikhet, uttryckt i en röst per hushåll oavsett ekonomisk ställning. Den andra var rätten för folket att vara representerat i beslutsorganen. Den tredje handlade om insikten att det, utöver privata nyttigheter, också fanns kollektiva angelägenheter som krävde gemensamt ansvar. Den fjärde principen var att de förtroendevalda skulle kunna ställas till svars för hur de hanterade de ekonomiska resurserna. Den femte, slutligen, var kravet på transparens. Av särskild vikt var att posten som kyrkvärd roterade och sällan innehades mer än några år, vilket sannolikt minskade risken för maktmissbruk och korruption.

Till skillnad från ledarna för waqf så lärde sig kyrkvärdarna att strikt skilja mellan privata medel och församlingens. Dokumentation visar att de redan under 1400-talet kunde hantera enkel bokföring, trots att många var analfabeter.

Skillnaderna i finansiering av religiös verksamhet framstår därmed tydligt. Svårigheterna att etablera demokrati i Menaregionen, liksom framgångarna i de lutherska länderna, beror sannolikt inte på religionernas innehåll eller budskap, utan på de historiska formerna för ekonomisk organisering och lokalt ansvarstagande.