”Jag tror på börsen och den makt som pengar har”

Första gången vi ses i klimat- och näringslivsdepartementets lokaler i Gamla stan anländer Romina Pourmokhtari lätt upprymd. Hon har nyligen träffat Lundastudenter och en av dem ställde en ”sjukt bra fråga”.

– Han undrade varför vi inte har ett APK-tänk inom klimatpolitiken: ”Det finns ett koncept bland oss unga studenter som kallas APK…” Då var jag tvungen att avbryta: ”Så gammal är jag inte, jag vet faktiskt vad APK är.” Det betyder alltså alkohol per krona. När man är ung och fattig så går man till Systembolaget och funderar över vad som är bra APK. Varför har vi inte det tänket också runt klimatpolitiken, mest utsläppsminskning per krona, undrade killen. Och jag kan bara hålla med. Alltså, det finns inget som gör mig så pirrig och glad som att prata med vassa studenter.

Säger Romina Pourmokhtari entusiastiskt, och ler överslätande åt att APK-referensen flyger över huvudet på oss andra i rummet. Samtliga fyrtioplussare. Sedan förhör hon sig om nya Finansmagasinet, och konstaterar att näringslivet spelar en helt avgörande roll i hennes klimatpolitik.

– I grund och botten handlar det om ideologi, jag tror på marknadsekonomi, kapitalism och fri företagsamhet. Jag tror på börsen och den makt som pengar har. Kan pengar och ekonomisk vinst bli en ännu starkare drivkraft i omställningen så kan vi komma upp i hastigheter som vi saknar i dag. I stället för att motarbeta marknaden, som många inom klimatrörelsen vill göra, ska vi dra nytta av den. Vi ska utnyttja systemet, och se på näringslivet som en gigantisk accelerator i klimatarbetet. Låta kapitalismen jobba för omställningen.

Vi kan vara ärliga här – många företag driver sitt hållbarhetsarbete ur ett vinstperspektiv, inte för de vill rädda planeten, påpekar Romina Pourmokhtari.

– Men de ser potentialen i omställningen, och vill tjäna pengar på den. Pengar är också en stark drivkraft bland ledare för länder som inte har så starkt engagemang i klimatfrågan.

Staten och politiken då? Nja, vi kan inte HLR:a oss genom klimatomställningen, menar Romina Pourmokhtari.

– Vi kan ge hjärt- och lungräddning så att hjärtat börjar pumpa, men sedan ska vi backa ifrån. Det är inte skattemedel som ska lösa klimatomställningen, utan klimatarbetet måste ha en egen roll i ekonomin. Jag menar att det är riskkapitalbolag och andra privata aktörer som ska investera i omställningen. Det betyder inte att staten inte ska lägga några stöd alls. Ibland kan man behöva sänka tröskeln för att dra i gång ett arbete. Men för att klimatomställningen ska vara hållbar i längden måste den stå på egna ben.

Sverige yngsta minister – någonsin

När Romina Pourmokhtari tillträdde som minister 2022 var hon 26 år, och Sveriges yngsta minister – någonsin. Romina Pourmokhtari himlar med ögonen när det kommer på tal, hon är trött på att prata om ålder. Det går dock inte att komma ifrån att ministerlivet inte verkar vara idealiskt för en person född 1995, och Romina Pourmokhtari räknar upp saker hon har fått försaka.

– Kompisarnas tågluff, backpacka i Asien, min kusins bröllop … Samtidigt vet jag att om jag hade backpackat så hade jag legat där på någon strand och tänkt att ”nu börjar landsmötet och jag står inte i talarstolen – fan, fan, fan”.

Säger denna vattendelare till politiker. Jag pratar med högerdebattörer som beskriver Romina Pourmokhtari som en av de största politiska begåvningar Sverige har haft under de senaste decennierna. De talar om hennes unika förmåga att samla människor. Men jag har knappt träffat någon inom miljörörelsen som kan se något gott i hennes politik.

Att hon ens tog sig an uppdraget är en gåta, menar kritikerna. Politiska motståndare har anklagat henne för att vara köpt. Romina Pourmokhtari kontrar med att den som verkligen läser Tidöavtalet ser att en hel del handlar om att stärka liberala rättigheter, och att partiet redan har fått igenom flera viktiga punkter. Hon är överens med kritikerna om att mycket med Sverigedemokraternas politik är ”obekvämt”, men hon arbetar utifrån de förutsättningar som finns. Och det är mer konstruktivt att kavla upp ärmarna och göra jobbet, än att stå bredvid och titta på, tycker hon.

– Om jag får erbjudande om att vara med och ta ansvar, ska jag tacka nej och nöja mig med att sitta i riksdagen bara för att det anses finare? Det tycker jag är ansvarslöst. Hela poängen med att vara politiker är ju att vilja ha makten att påverka. Jag kan bli provocerad av att det fina är att backa undan, medan det fula är att hoppa in i lejongapet och göra jobbet.

Att miljörörelsen är kritisk mot henne hör dessutom till politikens regler, säger Romina Pourmokhtari. Samtidigt konstaterar hon att de har olika ingångar i miljöfrågan.

– Vissa som jag möter har en desperation över sig som nog inte är särskilt konstruktiv. Jag tror att man ska akta sig för att tala om omställningen i termer av panik. För det sker en omställning, även om den inte går tillräckligt snabbt. Men det finns ingen anledning att gå runt och säga att det är kört, och att vi ger upp. Vilken pessimist har någonsin löst en stor utmaning som världen har stått inför? Tvärtom har mänskligheten gång på gång överraskat sig själv i att klara sådant som man tidigare trott var omöjligt. Det finns inget som säger att det inte är samma sak med klimatkrisen.

Scenarier kan slå fel

Mycket av Romina Pourmokhtaris tid som minister har gått åt till att försvara regeringens klimatpolitik. Senast har det handlat om att utsläppen under 2024 har ökat. Hon säger att det var väntat i och med att regeringen sänkte reduktionsplikten. Men att det viktiga inte är utsläppen under enskilda år, utan vad som sker på lång sikt.

– Även om Sveriges utsläpp ökar något mer än beräknat så kommer Sverige att klara ett av de tuffaste EU-målen, det finns marginaler i regeringens prognoser. Dessutom kan scenarier slå fel. Under 2023 var vår bedömning att utsläppen skulle öka, i stället visade det sig att de minskade.

Samhällsengagerade Romina Pourmokhtari var till en början en motvillig ungdomspolitiker. Hon släpades till Liberala ungdomsförbundet av kollegan Joar Forssell, också tidigare Luf-ordförande. Hon råkade glömma en bok i förbundets lokal, och var tvungen att traska dit ännu en gång. På den vägen är det.

– Politik var inget som lockade mig, avkastningen är ju så långsam. Barbro Westerholm hade en god poäng när hon sade att politik är ett maratonlopp.

Och du är sprinter?

– Jag tror att de flesta algoritmskadade nittiotalister är sprintrar. Men det är triggande och utmanande – också för en sprinter – att jobbet aldrig tar slut. Det är alltid nya problem, ett nytt val eller nya konflikter som dyker upp.

Sedan dess har Romina Pourmokhtari avancerat snabbt i graderna, det har gått så fort att hon ibland kan komma på sig själv med att tänka: ”Vänta nu, här sitter jag och styr landet.”

– Ulf lade nyligen upp en Instabild från regeringsrummet. Jag skymtar min egen rygg, och bredvid mig sitter min kompis Benjamin som jag känt i tolv år. Mitt emot oss sitter statsministern och vice statsminister. Det är rätt hisnande, om man tänker efter. Samtidigt är det här min verklighet varje torsdag, och man vänjer sig snabbt.

Att förlika sig med att vara en offentlig person har däremot varit svårare, tycker Romina Pourmokhtari. Att folk skulle känna igen henne, och att hon hela tiden måste tänka till ur ett säkerhetsperspektiv, var inget hon hade funderat över när hon blev minister. I en intervju med Financial Times förra året sade Romina Pourmokhtari att hon ”älskar att smita från Säpo för att gå ut sent, men berätta det inte för någon”, och uttalandet skapade rubriker.

– Jag sade det med glimten i ögat. Men det här med säkerheten var helt klart det jag hade svårast att vänja mig vid. Jag är en spontan och snabb människa som gillar att dra ut på studs och göra saker som jag känner för. Det är liksom inte en parmiddag om tre veckor som är min livsstil. Men ministerjobbet är inte anpassat för spontanitet. Att mitt liv förändrades så drastiskt gjorde att jag hade sömnproblem den första tiden.

Att vännerna dras in i hennes politiska karriär har hon också haft svårt att hantera. Kollegor till vännerna kan komma fram i fikarummet och klaga på Romina Pourmokhtari: ”Jag är engagerad i Rebellmammorna och det måste jag säga…”

– Ah, jag tycker det är jättejobbigt. Mina vänner ska inte behöva ta ansvar för det jag gör. Jag kan också tycka att det är påfrestande om jag är på hemmafest hos en kompis, och det kommer fram någon som låter arg: ”Hej, jag är medlem i Greenpeace …” Då brukar jag säga: ”Jaha, vad kul, ska vi prata hållbarhet?” Det är ju inte så att vi ska slåss, vi kan väl bara ta en bärs och snacka lite. Många har en bild av att jag är deras motståndare, och jag förstår faktiskt inte varför. Jag har fått höra att jag har det uppdrag jag har för att jag är ung kvinna. Och både jag och Parisa Liljestrand har fått slängt på oss att vi skulle vara alibin i en högerregering. Jag vet inte vilket av uttalandena som gör mig mest arg.

Tonläget kan vara högt, tar du åt dig?

– Inte när folk skriver: ”Hoppas att du går på NK oftare.” Folk är listiga, de skriver inte rätt ut att de hoppas att jag dör – då riskerar de ju att bli fällda. Egentligen bryr jag mig inte om sådana kommentarer, det är mest sorgligt att folk orkar hålla på. Det som däremot kan göra mig ledsen är när folk, medvetet eller omedvetet, missförstår min politik. Ibland dyker det upp aktivister när jag ska prata. De kommer med inställningen att jag är deras fiende som bara förstör, samtidigt som de räddar planeten. Att de attackerar mig som om jag vore klimatförnekare gör mig irriterad. Är det inte bättre att ta fajten med någon som verkligen motsätter sig klimatarbetet?

Ibland funderar hon över varför just hon är så påhoppad. Det har ju funnits borgerliga miljöministrar förut. Delvis beror det på att det är ett annat läge nu, att klimatfrågan är så mycket mer i fokus, menar hon.

– Och så har vi gått från det visionära och lagstiftande till fasen då vi ska börja genomföra saker. Det väcker känslor. När jag pratar med mina europeiska kollegor har de liknande dilemman. De är lika påhoppade som jag, och vi tar stöd av varandra. Men vi försöker också lära oss av varandra.

Blickar ut i världen

Det är i de internationella sammanhangen som jobbet är som roligast, tycker Romina Pourmokhtari. Här har hon en annan roll och känner sig inte lika påpassad.

Dessutom betraktar hon mycket av det arbete som hon planerat att göra på hemmaplan som gjort, och nu blickar hon ut i världen.

– Det är en lyx att ha EU-sammanhanget, det märker jag när jag pratar med Nya Zeeland eller britterna … de har ju inte alls samma gruppkänsla och sammanhang. Sedan jag tillträdde har det dessutom blivit ett tuffare och tuffare geopolitiskt läge, då är det extra skönt med den starka kollegiala stämningen i EU där vi kindpussas och vet vad varandras familjemedlemmar heter. Finska ministerns son tävlar i segling, och österrikaren och jag delar boktips.

Romina Pourmokhtari messar lite med fästmannen om vad de ska äta till middag. Är hon vegetarian, undrar jag, men hon skakar på huvudet.

– Jag käkar vegetariskt när jag känner för det. Ungefär som att jag försöker gå och träna. Jag är inte vegetarian, men jag äter så mycket vegetariskt det går och som jag känner för – av klimatskäl. Jag jagar alltså inte efter halloumiosten och avokadon, utan det som verkligen är bra för klimatet. Att det är billigare med vego är en bonus.

När den nya regeringen presenterades 2022 var Romina Pourmokhtari klädd i svart kostym och vit volangkrage. Klädseln var ingen slump, utan ett sätt att hedra Liberalernas medgrundare Selma Lagerlöf. När vi gör den här intervjun har Romina Pourmokhtari kostymbyxor med instoppad stickad tröja. Hon är uppenbart intresserad av stil.

– Jag tycker mode är kul. Jag köper det mesta secondhand – kläder förstås, men också möbler, böcker och presenter. Jag vet inte hur många appar jag har – Vinted, Auctionet, Blocket … Och jag är absolut en Traderatjej. Det är lika roligt varje gång jag ska möta säljaren och hämta grejerna: ”Oj, miljöministern!” Jag har ett annat användarnamn på Tradera, men när jag hämtar upp grejerna ser de ju vem jag är. Men framför allt byter jag kläder med kompisar. I min bekantskapskrets är det naturligt. Jag delar både hund och kläder med folk, och jag tror aldrig att jag har lämnat svärmor utan att hon har skickat med något plagg.

Säger Romina Pourmokhtari och viftar med sina vinröda boots.

– När jag och min kompis Lovisa var på Arkivet så spanade vi båda in de här skorna och tänkte: ”Kul, vi kan dela.” Skorna blir hälften så dyra, dessutom kommer de verkligen till användning. När vi ses skickas skorna över i en tygpåse.

Men inte heller det är väl egentligen något att göra en grej av, menar Romina Pourmokhtari.

– Jag gillar inte när folk ska posera. ”Titta vad duktig jag är när jag sitter här på tåget.” Man ska inte hänga ut enskilda politiker, men ett visst parti gör väldigt stor grej av tågresandet, och vill gärna visa upp att de banne mig tar tåget till Bryssel. När jag åker tåg vräker jag inte ut det i sociala medier. I min bekantskapskrets är det inte en grej att ta tåget.

Fick kritik: ”Hur kan du vara så elak?”

Delvis är det en generationsfråga, tror hon. Yngre personer är mer oroade över klimatet, och gör klimatsmartare val. Men inte alla. Romina Pourmokhtari har haft synpunkter på influerare och deras extravaganta livsstil.

– Det fick jag såklart kritik för: ”Hur kan du vara så elak, du som är makthavare borde lösa problemen i stället för att klaga på andra”. Men jag menar att influerareockså är makthavare. De har stor påverkan, tänk om de kunde använda sitt inflytande till bra saker. Kolla vad Bianca Ingrosso har åstadkommit, det är ju fantastiskt. Vilken drivkraft, energi och entreprenörsförmåga. Hon har verkligen en hjärna för marknad, hon vet exakt vad unga, köpstarka konsumenter vill ha. Den talangen kan hon utnyttja till något bra.

Du kanske ska göra något ihop med henne.

– Det hade varit kul, men hon måste ju vilja det också. Jag har en kompis som jobbar med Biancas program, och när medierna gjorde en stor sak av att jag kritiserat Bianca så bad jag min kompis hälsa till henne. Jag har kontakt med andra influerare ibland, exempelvis Amilia Stapelfeldt. Hon brukar kallas Sveriges första polfluencer, alltså political influencer. Det är ett fenomen som är större i USA, men kanske kan det bli trendigare också här i Sverige.

Romina Pourmokhtari låter frågan hänga i luften. Till protokollet vill hon föra att hon är trött på att medierna målar upp konflikter mellan henne och andra kvinnor.

– Jag har varit kritisk till Alex Schulman och hans livsstil också, men det publiceras aldrig. Och hur ofta har det inte antytts om påstådda konflikter mellan mig och Ebba Busch? Däremot är det aldrig någon som undrar om jag har en konflikt med de manliga ministrarna. Kvinna mot kvinna är fortfarande ett mer tacksamt narrativ.

Så det är inte dålig stämning mellan dig och Ebba?

– Allvarligt … den kvinnan är väl allt annat än dålig stämning. Vi är två politiker som representerar olika partier, även om vi delar departement. Det betyder att vi har många förhandlingar och livliga diskussioner. Väldigt ofta tycker vi olika, det är något vi hanterar på daglig basis.

Andra gången vi träffar Romina Pourmokhtari är på Sempre Espresso Bar, ett stenkast från Biblioteksgatan. Romina Pourmokhtari anländer med en svart keps nedtryckt på huvudet, men utan Säpovakter i släptåg. Hon är återigen lätt sprallig, hela dagen har hon längtat efter Sempres macchiato. Hon har knappt gjort något annat än att jobba de senaste veckorna, men just den här eftermiddagen har hon tid att andas.

– En gång hörde jag Anders Borg säga att som minister jobbar man 110-timmarsveckor. Gud vad överdrivet, tänkte jag, men så räknade jag – och det stämmer faktiskt.

Har svårt att ge sig

Vi skojar om att hon lever den iranska drömmen. Jobba hårt, alltid göra bra ifrån sig. Romina Pourmokhtari är uppvuxen i Stockholmsförorten Hallonbergen. Båda hennes föräldrar kommer från Iran, men träffades på en ABF-kurs i Sverige.

– De träffades när de var lite äldre, och jag var sista försöket. Mamma var 43 när hon fick mig. Som ensambarn har jag fått otroligt mycket kärlek och uppmärksamhet. Jag är van vid att få som jag vill, och det drar jag nytta av i politiken. Jag har svårt att ge mig, och den inställningen har tjänat mig hyfsat väl.

I dag är Romina Pourmokhtaris mamma pensionär och pappa Ebrahim dog i cancer ett par år innan hon blev minister.

– Vi är väldigt lika. Alla pappas vänner säger det – du är på pricken som Ebrahim. I sättet, grimaser, intressen … Han hade en djup medkänsla för människor och samhällsproblem, dessutom var han väldigt ansvarstagande och hjälpte gärna andra. Det gjorde intryck på mig, jag har inspirerats mycket av honom. Och så hade vi alltid så roliga samtal. Hetsigt och glatt. Pappa sade ”jus” om juice. Jag försökte förklara: ”Pappa, det uttalas ’jos’. ”Jag säger ju det – jus”, sade han. Och jag fortsatte klaga. Till slut sade han: ”Äsch, jag är iranier, och om det märks – inga problem.”

Familjen talade persiska hemma, och så här i efterhand är Romina Pourmokhtari glad över att hon faktiskt lärde sig föräldrarnas språk. Men hon undrar om det gjorde att hon hamnade på efterkälken i svenskan.

– När jag blev aktiv i politiken hade jag med mig ett anteckningsblock där jag skrev ner alla ord jag inte begrep, det kunde vara ord som ”attribut”. Sedan gick jag hem och googlade.

Att ha tillgång till ett andra hemland är kanske det som har definierat henne mest som människa, tror hon själv. Minst vartannat år satte sig familjen Pourmokhtari på planet till Tabriz. Och innan de hade nått iransk mark åkte sjalen på huvudet, också unga flickor bär sjal i Iran. Romina Pourmokhtari minns långa somrar med kusinerna, vandringar i berg, men också bråk med moralpoliserna – de som övervakar den kvinnliga delen av befolkningen.

– Jag känner stor sorg över det som hänt i Iran – ett så vackert land, med så mycket potential. Som svensk är det lätt att ta den frihet vi har för given. Här är många människor inte alls oroliga över att det kan bli krig eller att de kan bli av med sina rättigheter. Men om man regelbundet under hela sin uppväxt har åkt till en plats där frihet inte kan tas för givet så blir man rörd och tagen av de otroliga möjligheter vi har i Sverige.

Är du kändis i Iran?

– Haha, det finns faktiskt några klipp på nätet om den 29-åriga tjejen i Sverige som är minister. Klippen har jättemånga kommentarer, och folk skriver på persiska: ”Titta vad iranska kvinnor gör världen över, men inte har möjlighet att göra här.” Det finns ett persiskt ord som är en kombination av de svenska orden ”beundrar” och ”strävar efter”. Många har kommenterat klippen med just det ordet. Det gör mig innerligt stolt. Tänk att jag – med det krångliga efternamnet som jag alltid har varit tvungen att bokstavera – blev minister i Sverige, och har kunnat inspirera andra.

Säger Liberalernas nästa partiledare?

– Det finns en bild av att alla politiker har det som mål. Men det är verkligen inte så. Ärligt talat är det supertungt att vara partiledare. Plötsligt är alla problem ditt fel. Jag tycker dessutom att fokuseringen på partiledaren är en snäv syn på partipolitik. Jag ser på partiet som en rörelse, eller en förening där vi gör saker tillsammans. Visst kan jag tänka: Undrar vad som finns utanför den här bubblan som jag befinner mig i? Men så länge jag känner att jag kan göra skillnad i bubblan vill jag vara kvar.

”Allt behöver inte vara så uppstyrt”

Livet går dessutom inte ut på att bocka av saker i någon speciell ordning, konstaterar Romina Pourmokhtari.

– Jag började jobba innan jag pluggat klart, och blev minister innan jag bildat familj. Mycket i mitt liv händer i fel ordning.

Blir det barn vid femtio?

– Jag hoppas att jag kan undvika det. Jag har tyckt att det är lite sorgligt att ha föräldrar som är så pass gamla. När jag ser dynamiken mellan mina kompisar och deras unga föräldrar kan jag bli avundsjuk. Jag har fått ta hand om mina föräldrar på ett annat sätt. Dels när pappa var sjuk i cancer, dels nu när mamma är pensionär. Jag har alltid sagt att jag inte ska bli som mina föräldrar, och att jag ska ha barn före trettio … men det går ju inte jättebra.

För övrigt är det aldrig rätt tajmning att skaffa barn, påpekar fotografen Lisa som fick sin första dotter när hon var sexton. Romina Pourmokhtari lyssnar uppmärksamt.

– Sant. Jag tycker förresten att barn kan hänga med på saker, allt behöver inte vara så uppstyrt.

Romina Pourmokhtari trycker ner kepsen över hårsvallet. Ansiktet är knappt synligt, och några Säpovakter behöver inte ringas in, avgör hon. I stället beställer hon ännu en macchiato och ska strax sjunka ner i ett bokmanus som en kompis har bett henne läsa. Hemma förbereder fästmannen middagen. I morgon ska Romina hoppa på det tidiga morgonflyget till Bryssel, men just nu ser hon fram emot en lugn eftermiddag i sin ensamhet.

Min sista fråga är vad hon hoppas att folk ska komma ihåg henne för. Romina Pourmokhtari är tyst så länge att jag funderar över om jag ska upprepa frågan, men slutligen säger hon:

– Jag har följt tidigare liberala ministrar som också varit extremt kritiserade. Men fem, sex år efter att de slutat fick de plötsligt väldigt mycket uppskattning. Folk började berömma dem för att de sett saker som andra inte såg. Jag hoppas att det kommer att bli också mitt eftermäle. Ta Jan Björklund till exempel. Han satte ner foten om flumskolan, men anklagades för att ha kraschat svensk skola. Men numera pratar ju alla om kunskapsskolan. Jag tänker också på när Nyamko Sabuni lyfte hedersfrågan och folk anklagade henne för rasism. Att ha det här perspektivet gör mig trygg, då gör det inte lika ont att bli kritiserad.

Tänker du att tiden kommer att ge dig rätt?

– Det jag lägger fokus och pengar på är inte så lätt att räkna på. Det är enklare att räkna på en elcykelpremie, än att säga exakt hur mycket koldioxid vi sparar på att investera i järnvägar och kärnkraft. Men jag hoppas att det i efterhand kommer att vara tydligare vad jag faktiskt uträttade under de år jag var klimat- och miljöminister.