Jakt på rikedomar under eviga isen

Under den långa inflygningen till Nuuk blir det tydligt hur tunn den beboliga landremsan är. Inlandsis på ena sidan och världshav på den andra. Huvudstadens nya internationella flygplats blev till slut klar, efter 40 års planering och tänkande. Linjer är redan etablerade från Kanada och Köpenhamn. Till Grönland kan du inom kort också ta dig med direktflyg från New York-trakten, en resa i tiden som Donald Trump jr. har gett största möjliga uppmärksamhet. Mer turism, gruvor och en starkare ekonomi hägrar – efterlängtat av många, en oåterkallelig förändring till det sämre enligt andra.

Många människor som lever kring Nordkalotten delar redan kultur, bakgrund och framtid. Influenser kan anas: Du hälsar i hissen, håller upp en dörr och ska ses igen, utan att det behöver vara så mycket mer med det. Man berättar gärna om sig själv, sina mål och åsikter. Smidigt och lättsamt på det speciella amerikanska viset, kanske ytligt – men trivsamt.

Mellan Grönland och supermakten finns även andra beröringspunkter som det för USA definierande begreppet ”The last frontier” – gränsen mot vildmarken som sakta pressades västerut. En mytomspunnen företeelse som skimrar romantiskt i historieskrivning och självbild; en del av fundamentet till själva den amerikanska drömmen. Grönland utgör en av de sista platserna, kanske den sista, på jorden där jämförbara förhållanden råder – nu i 2000-talets tappning. Då: Ett Amerika för drömmare, realister, modiga och samvetslösa som sökte förmögenheter, jord eller kanske ett nytt liv. Nu ett Grönland som det vävs drömmar om i den geopolitiska stratosfären. Då köpte en president Alaska, nu vill en annan president köpa, eller erövra, världens största ö. Då: Jakten på guld och andra ädla metaller. Nu: Samma jakt utökad med uran, sällsynta jordartsmetaller, olja och gas.

Den arktiska vintern

De väldiga avstånden är svåra att ta in. Nej, Nuuk ligger inte på södra Grönland, påpekar grönlänningar. Kanske till synes på kartan, men inte i någon praktisk mening eftersom hela Sverige får plats mellan öns sydspets och största och enda stad – där Louise Lynge Berthelsen valde att grunda sitt klädmärke.

– Jag bodde i Köpenhamn i fem år medan jag utbildade mig till designer, men jag trivdes aldrig och återvände till Nuuk, säger hon.

Hemmet är hennes affärsmässiga nav, en villa i centrala Nuuk. Utanför är det isgata garnerad med den typ av skarpskuret grus som ger sig på cykeldäck. Snön drar sig tillbaka bit för bit.

Det är andra halvan av februari, den omtalade arktiska vintern kom och gick. I Östersund – eller Malmö – är det betydligt kallare för stunden och i fjorden flyter en issörja sakta förbi. Närmare blir större isfragment tydliga. De gnistrar i solen, turkosa, kritvita och vackra. Det smäller till när något av dem kantrar under sin färd, ett ljud som påminner om tidig islossning på en insjö. Den enda kvarvarande inlandsisen utanför Antarktis kalvar mer än vanligt från sin tre kilometer tjocka kropp.

– Jag har aldrig varit med om något liknande, det tror jag inte att någon har. Så mycket is, man kan inte gå ut med båt, det får ni ge upp, säger Louise Lynge Berthelsen.

2010 grundade hon Nuuk Couture, slog igenom som en grönländsk modepionjär, sydde själv åtta kjolar per dag, anställde en sömmerska, var uppbokad ett år i förväg och blickade ut från ön som hon inte ville lämna fysiskt.

– Jag fick lära mig allt själv, och tappade stora pengar på misslyckade produktioner. Vi är kortare och har bredare axlar än européerna. Omvänt insåg jag snabbt att det finns mycket som inte passar på Grönland, som minikjolar.

Men de utländska tillverkarna var misstänksamma.

– De trodde att jag var en bluff, till slut hittade jag en kanonkille i Pakistan. Han skickade bilder på mina klänningar. Men precis då fraktfirman skulle hämta blev det krig.

Producenten dog

Producenten dog i ett bombanfall och hans fabrik ödelades. Den färdiga kollektionen och Louise Lynge Berthelsens besparingar gick upp i rök.

– Man börjar om, för mig innebar det att jag satte mig vid symaskinen. Jag fick kontakt med en producent i Portugal och tog det därifrån. När det gick som bäst sålde jag via 25 butiker i USA, Kanada, Grönland och Danmark. Jag planerade för lanseringar i Europa.

Sedan kom Corona:

– Från 25 butiker till noll, jag började om igen, säger Louise och tillägger att hon kan berätta hur länge som helst om företagandets prövningar och ljusglimtar.

Men politik vill hon inte beröra.

– Sånt lämnar jag gladeligen åt andra.

Den grönländske parlamentarikern Kuno Fencker är i tidiga 50-årsåldern, men ser betydligt yngre ut. Stressad rent tidsmässigt, men till synes lugn och koncentrerad i nuet. Det omtalade temperamentet går att ana. Karismatisk, tveklöst. Någon gång blixtrar det till, sannolikt inte för att ämnet provocerar. Kuno har varit med om värre. Mer så att frågan är okunnig, slarvig – den grönländska politikens irrgångar är krångliga att läsa in sig på.

Han är förlovad med Aki-Matilda Høegh-Dam, som fick en tredjedel av de grönländska rösterna i danska folketingsvalet 2022. Båda tillhör Naleraq, som driver en utpräglad självständighetspolitik. Ett power couple som laddar inför valet den 11 mars, ett val som har beskrivits som det viktigaste någonsin på ön. En man förknippad med MAGA-rörelsen, ibland kallad populist – och en kvinna som redan har bevisat att hon är en vinnare.

Realist – eller populist?

Men politik är föränderlig materia, speciellt på Grönland i denna tid. Någon som är populist ena veckan kan ses som realist nästa och sedan populist igen – en tidvattenvåg som drar in och ut i takt med den amerikansk administrationens tankar för dagen. En hastigt påkommen Washingtonfärd innebar Kuno Fenckers internationella genombrott. Tidpunkten var välvald, i glappet mellan Trump jr:s uppmärksammade Grönlandsresa och faderns andra installation. Politikerkollegor menade att Kunos initiativ närmast var att se som subversiv verksamhet i kristider. Var och varannan grönländare kan berätta om hur besvärande det är då journalister från Rolling Stones Magazine och BBC inte kan ta ett nej, en dos medietrötthet vilar nu över Nuuk. I den kontexten är det lätt att föreställa sig intresset för Kuno Fencker – en möjlig Trumpviskare från Arktis.

Det har spekulerats i att han rentav träffade presidenten, det dementerar Kuno Fencker. Men han säger att han mötte personer i Trumps omedelbara närhet, bland annat den republikanske kongressledamoten Andy Ogles.

– Vi manipuleras av media att tro att Trump är ond, det är han inte. Naturligtvis kommer USA inte att anfalla Grönland. Enligt mina uppgifter handlar det om militära signaler till Ryssland och Kina, om kontroll över det som finns i marken. Ingen har marknadsfört oss lika fint som Donald Trump och hans son.

”Sonens resa, vilken cirkus”

Bjørn Bjerregaard, expertkonsult inom polisen, ler stort när han får höra vad Kuno Fencker har sagt.

– Han snackar, Trump snackar. Man förstår att regeringen tröttnade när han tog egna kontakter med amerikanerna. Kuno kommer förmodligen att få många röster, men frågan är om det räcker för att bli vald, säger han och tillägger:

– Och sonens resa, vilken cirkus. Sedan går Trump ut på sociala medier och visar bilder och påstår ”se så älskade vi är”. För att uttrycka det diplomatiskt, baserat på medierapporteringen är flera av hans nya vänner ganska välkända av polisen här.

Pele Broberg nämns, Naleraqs ledare, med ministerposter, flygarjobb och affärsverksamheter på sitt cv.

– Han växte upp på samme ö som jag, Diskoøen, Qeqertarsuaq. En gång sköt han mig i huvudet med ett luftgevär, vi var barn. Han sa att han sköt mot mitt ben, men jag undrade varför han överhuvudtaget sköt mot mig. Det låter värre än det var, vi var lekkamrater. Jag skulle säga att han och Kuno liknar varandra som människor.

Bjørn Bjerregaard visar runt i lägenheten där han bor med sina barn och hustrun Simgaq, understryker att allt han säger är privatpersonens tankar, inte polisens. Ett isbjörnsskinn pryder väggen vid sidan om en narvals spiralvridna huggtand.

– Jag var i Qaanaq och hjälpte till att fånga den, tyvärr dog fångstmannen när jag var tillbaka förra året, hans kajak kantrade.

Han visar bilder på sitt stora projekt. En halvfärdig stuga, på en avlägsen plats som ändå är synlig från Nuuk. Materialet importeras, det finns inga träd på Grönland, och forslas etappvis med båt till byggplatsen.

– Den där hytten har jag fantiserat om många gånger, hur det ska se ut när allt är klart. Men det är ett slitgöra.

Tältar och fiskar

Svärfar Martin Andersen tittar förbi. Danskfödd, men bosatt på Grönland sedan länge. Varje år tillbringar han tre månader i tält med fiskedon och bössa.

– Vi skjuter mycket ren tillsammans för att få mat inför vintern. Och fiskar förstås. Jag kommer aldrig att lämna det här, ett liv som jag nog alltid har längtat efter.

Första gången de sågs var stämningen besvärad – ingen av dem anade sitt framtida släktskap.

– Jag hade inte varit här förut, Bjørn stoppade mig på flygplatsen och gick igenom packningen.

– Du matchade vid profileringen, öronring och allt. Jag minns att jag skickade fram vår bästa knarkhund, Nanoq hette han.

Vapenfrågan kommer upp och massmordet i Sverige, frågan är vilka regler det är som gäller på Grönland. Klart är att vuxna kan handla över disk, även en utländsk turist. Men finns det någon åldersgräns? Jo, tolv år menar Bjørn, 16 säger Martin. Senare ska en skjutinstruktör rycka på axlarna och expediten i en vapenaffär hävda att det nog inte finns någon speciell åldersgräns.

– Om föräldrarna jagar, om de tar vara på bytet är det okej. Vilt och framför allt fisk är ju det vi lever av, säger han.

Nuuks hamn imponerar emellertid inte vid en första anblick. Dofterna som omger Smögen saknas. Det där skjulet med ishallsluft, där det säljs nyfångade skaldjur, går inte heller att hitta. En del båtar ligger vid kaj, men de flesta är av den småskaliga typ som också guppar i skånska hamnar, där ett kuriosum från förr. På Grönland är emellertid fisket på riktigt. Mindre båtar har blivit hemma på grund av vädret, för jättarna är årstiden utan betydelse. De lägger ut och stannar till havs i en och en halv månad, minifabriker där fångsten paketeras och fryses ned innan fartygen går mot land – där allt sedan hanteras enligt containerprincipen. Rullande schema, med sju veckors ledigt och sju veckors jobb, är det som brukar gälla för besättningen. Lönen landar på uppemot en miljon danska kronor per år, i timmar räknat en halvtid.

Störst på ön, alla kategorier och branscher, är statligt helägda Royal Greenland med en omsättning på omkring 6 miljarder danska kronor och 2 500 anställda.

Vid kajen ligger företagets modernaste räktrålare, Avataq, för lossning. Fartyget är 82 meter långt, 18 meter brett och har en daglig fryskapacitet på 110 ton. En slagkraftig konkurrent till det näst största bolagets, privatägda Polar Seafoods, tolv fartyg starka flotta. Familjeföretaget omsatte 4,2 miljarder under det senaste räkenskapsåret och leds av Miki Brøns, son till en av grundarna.

För att hantera en verksamhet som generar miljarder ser han ovanligt lite ut som en direktör. Fritidskläder och Timberlandkängor – de senare för att mota gubbvaden i grind. Från Nuuk, med fyra år på skidgymnasium i Trondheim. Okej i backen, men norrmännen var bättre. Hans 12-åriga dotter, Manumina, är med på kontoret där hon jobbar extra efter skolan.

Själv föddes Miki Brøns, i bokstavlig mening, in i fiskerinäringen.

– Mamma var gravid med mig och förlossningen satte i gång, det var så att säga skarpt läge. Men på väg till sjukhuset dirigerade pappa plötsligt om bilen, han ville absolut ner till hamnen för att kolla vilka båtar som kommit in.

Tillgången på fisk

Känslan för företaget lever vidare. På väggen hänger en tavla i storformat med fem isbjörnar, de fem grundarna. Miki pekar ut den björn som han identifierar som sin egen far, ständigt närvarande i rummet. Tre generationer – en flicka, en vd och en isbjörn. Att han blir rörd syns, ett tillstånd som lätt smittar.

– Vi gör så gott vi kan, än har det inte kommit några uppköpstrevare, men det är ingen idealisk situation att konkurrera med staten.

Enligt Miki Brøns varierar tillgången på fisk, som den alltid har gjort. Han hävdar att utfiskning inte är ett problem i de vatten där hans båtar seglar, och påpekar att företaget följer biologernas råd. Men någonting har hänt. Nu simmar makrill öster om ön, där arten inte fanns förut. Efter den kommer jagande tonfiskar. Trenden är att fisken går längre norrut, till kallare vatten.

– Det är inte så att jag är oroad för det. Jag funderar mer över att världsmarknadspriset sjunker när norrmännen fiskar mer räka i brist på torsk. Kina och Japan är våra största marknader, vi hoppas att kineserna börjar handla på allvar igen efter sitt nyår.

Fisket dominerar den grönländska ekonomin totalt och står för 95 procent av exportintäkterna. Bland de tio största företagen återfinns bara ett par stycken som är verksamma i andra branscher. De omskrivna gruvorna finns inte med, i skrivande stund bryts det bara i två av dem. Samtidigt tävlar ett 30-tal företag i branschen om finansiering. En förklaring till kräftgången är av mycket praktisk natur, logistiken haltar illa. Varianter på ordalydelsen ” inte ens i Alaska” återkommer om du pratar komplicerade förutsättningar för mänskliga aktiviteter med en grönlänning. Där finns det avlägsna gruvor, långt ute i terrängen, men på flygbart avstånd. Inte som här. Blotta tanken på att föra ett lovande projekt vidare från prospekteringsfas till faktisk brytning får många investerare att dra sig ur. Resultatet är att småbolag lever vidare utan att röra sig framåt. Deras värde bedöms, de säljs, det flyter in mer pengar, eller inga alls. Prospekteringsekonomin snurrar på utan att man sätter spaden i marken.

Islandsfödde geologen Eldur Olafsson, grundare av och vd för Amaroq Minerals, är dock övertygad om att det är nu det sker – enligt honom kommer ön snart att förändras för alltid.

– Jag tror på oberoende, men då måste det investeras. Det märks paralleller till då Churchill stoppade tyskarna från att ta Island (Storbritannien ockuperade Island 1940 för att omöjliggöra ett tyskt övertagande, reds. anm.). Sedan kom Roosevelt- och Marshallhjälpen, vi som var fattigast i Europa blev rika.

Hans företag finns på AIM-börsen i London, NASDAQ Iceland och Torontos TSX-V. Affärsidén var att starta verksamheten igen i den nedlagda Nalunaq-gruvan, något som förverkligades i slutet av förra året då det första guldet bärgades ur marken. För närvarande driver bolaget flera andra projekt med förhoppningar om framtida utbyte i form av guld, nickel och koppar.

– Guldet ger cashflow och ekonomiska muskler, en möjlighet att ta upp mineraler till den gröna omställningen. Först måste bara infrastrukturen på plats.

– Men det är inte lätt. Maskiner, traktorer och vägar förstås, ingenting finns. Allt måste anläggas, fraktas, hyras eller allt på en gång. Dessutom saknas arbetskraft.

Rubinbolaget gick i konkurs

Bent Olsvig Jensen är vd för Lumina, det andra företaget på Grönland som i dag producerar. Man bryter anortosit, kalcium, som används till keramik, glasfiber och eldsäker plast. Hans väg in i gruvbranschen var en smula krokig. 1996 kom Bent till Nordgrönland, mötte sin nuvarande hustru och stannade kvar. Då var han kapten i den danska armen, men utbildade sig snart till lärare och arbetade sedan inom fiskindustrin. 2011 kontaktade ledningen för ett kanadensiskt bolag, som drev ett rubinprojekt, honom och frågade om han ville bli chef för verksamheten.

– Jag känner han som borde ha varit förstavalet och var ju tvungen att fråga företaget om varför jag fick chansen. De sa bara att ”antingen ska vi ha en kanadensare som kan allt om gruvor, eller en lokal kraft som kan allt om grönlänningar.”

Rubinbolaget gick i konkurs och Bent utsågs till vd för Lumina som stod i begrepp att påbörja utvinning. Brytningstillstånd utfärdades, en hamn och en processanläggning byggdes, vägar och andra nödvändigheter kom på plats – till en kostnad av omkring en halv miljard danska kronor. Nu har företaget ett 40-tal anställda geologer och mekaniker, tre fjärdedelar av dem är lokalt rekryterade.

– I snitt tar det 16 år mellan prospektering och drift, vi är i gång. Dessvärre har vi kostnader på 1 miljon dollar i månaden, det är ju också pengar. Men 2026 vänder det, vi har stark uppbackning. Annars sker det året därpå, tiden är mindre viktig här och man talar om att den är cirkulär. Men för mig är den fortfarande ytterst linjär.

Jørgen T. Hammeken-Holm, departementschef på Grönlands Råvarustyrelse, kom till ön för 27 år sedan som nyutexaminerad geolog. Myndighetens främsta funktion är att på effektivast möjliga sätt marknadsföra Grönland som en gruvnation.

Det är en tämligen mörk bild av sakernas tillstånd som Jørgen målar upp, först och främst – investeringsviljan har gått och lagt sig utan att vakna igen. För tio år började pengaflödet gå till en bransch i vardande.

Jørgen T. Hammeken-Holm har en tillbakalutad stil, men nu gestikulerar han försiktigt.

– Marijuana! Speciellt i Kanada som är en stor gruvnation satsar man på legala droger i stället. Politikerna vill få upp sina mineraler, men marknaden vägrar att följa med. Dessutom, Kina har allt in house och säljer så billigt att det inte är lönt att bryta i väst. Vem vill köpa onödigt dyrt från Grönland?

Han tillägger:

– Och så har vi EU med en massa snack, processer och dyra räkningar till advokater, inte alls vad grönlänningarna behöver (Grönland är inte med i EU, reds anm.).

Extra tyngande blir situationen för honom i ljuset av de stora möjligheterna, av yrkesmannens kunskap om de rikedomar som ligger gömda i marken och i dagsläget ser ut att stanna där.

– Geologin här är extraordinär, det sista stället på jorden av sitt slag. Jungfruligt, som Kalifornien eller Alaska för 150 år sedan. Det döljs strategiska jordartsmetaller, mineraler olja och gas under isen. Men var och hur mycket? Vi har inte resurserna för att leta själva, allt är mycket frustrerande.

Jørgen visar på en karta, norröver mot öns västra sida, syftar med fingret in i Kanada. Där finns något i ett långdraget stråk.

– Olja, men det skulle ta 20 år att komma i gång med borrning och vem vet hur världen ser ut då?

Metoden som används för att kartlägga eventuella fyndigheter bygger på att ett flygplan, försett med magnetkamera, rör sig över platsen. Men det aktuella områdets storlek är övermäktig.

– Där finns ingen logistik, inga flygplaster bara en militärbas. Jag har kommit fram till att det skulle ta minst 15 år och kosta 1 miljard. Dollar eller kronor kan ju nästan kvitta. Kanske skulle USA kunna ställa upp med sina militärflyg, om de nu ändå ska vara här. Vi är inte till salu, men gör gärna business.

Det har blivit dagen innan det första flyget från Grönland ska ställas in på grund av någon sorts snösörja på banan.

Skriver ny bucket list

Louise Lynge Berthelsen utstrålar lugn på Kununguak Café. Hon konstaterar att tiden är cirkulär, inte linjär.

Klokt, filosofiskt, möjligen exotifierande. Icke desto mindre: För den som dag efter dag väntar på ett flyg från ön, ett flyg som aldrig kan lyfta, ter sig tiden onekligen som ständigt upprepad. Varje dag inleds med en hotellfrukost, färd till flygplatsen, incheckning, säkerhetskontroll, fromma förhoppningar – och en resa åter till hotellet. Nuuk är paradoxalt klaustrofobiskt under den höga himlen. 60 kilometer farbar väg, isolerat och omöjligt att lämna. Instängt mellan hav och evig is.

Också för Louise är en resa aktuell, men syftet är höljt i dunkel. Det handlar om ett filmprojekt och nya mål.

– Jag drömde först om att sälja ett plagg till någon jag inte är släkt med, jag gjorde det. Sedan till någon utanför byn, jag gjorde det också. Över hela Grönland, jag gjorde det. Sedan kom drottningen av Danmark till min utställning. Hela tiden var det någon som sa att det inte skulle gå.

Utanför bereder en kvinna två sälskinn som är uppspända på ställningar, pälsen avlägsnas. Här inne serveras avancerat kaffe, gott men växlingskursdyrt för en svensk.

– Min sista dröm var att se något av mina plagg på röda mattan under Oscarsgalan*, det har jag också bockat av, nu måste jag skriva en ny bucket list.

* 2023 bar skådespelerskan Mila Heilmann Kreutzmann, som spelade huvudrollen i ”Ivalu”, en av Louises röda kjolar på väg mot prisutdelningen.

PRENUMERERA PÅ EFN FINANSTIDNINGEN.