Jetset, konjak och en prins – en resa i glamour

I Wes Andersons kortfilm ”Hotel Chevalier” gömmer sig huvudpersonen från sin ex-flickvän på ett anrikt lyxhotell i Paris och lyssnar på Peter Sarstedts askungeskildring ”Where Do You Go To (My Lovely)?” från 1969. Genom referenser till allt möjligt glamoröst beskriver texten hur gatubarnet Marie-Claire har tagit sig från den napolitanska slummen rakt in i 1960-talets europeiska jetset:

”Your name it is heard in high places You know the Aga Khan He sent you a racehorse for Christmas And you keep it just for fun, for a laugh: A-hahaha!”

Att frammana en förståelse av exakt hur flärdfull Marie-Claires tillvaro är med hjälp av salongslejonet Karim Aga Khan IV är välfunnet – få personer kan nog sägas förkroppsliga dåtidens glitterati bättre än just denne internationelle kändisprins som gick bort den 4 februari i år, 88 år gammal.

Förutom prins var han även imam och andlig ledare för en gren av ismailismen, filantrop, affärsman och uppfödare av kapplöpningshästar samt medborgare i Storbritannien, Frankrike, Schweiz, Portugal och Kanada. Under några år på 1950-talet var Rita Hayworth hans styvmor. Därtill var han vass på utförsåkning, och tävlade både för Storbritannien i de alpina världsmästerskapen 1962 och för Iran i vinter-OS 1964.

När jag under ett lunchbesök råkar se ett tackbrev från Aga Khan i en monter på ett litet alphotell blir jag, märkt av studier av estetisk kommunikation inom boutiquesegmentet, därför alldeles till mig. Tänk att the Aga Khan har varit här! ”The Chesa Grischuna is my idea of a perfect hotel in a perfect resort”, skriver prinsen med utsökt handstil. ”Many thanks for a most wonderful holiday.” Det är inte förrän jag någon vecka senare googlar saken som jag inser att den ismailitiska imamen inte är den ende som heter Aga Khan: avsändaren är i själva verket hans farbror, diplomaten och miljöaktivisten Sadruddin Aga Khan.

Men det gör egentligen inte så mycket. De vänliga raderna – som tillsammans med några andra artefakter och ett diplom för utmärkelsen ”Schweiz bästa skidboutiquehotell 2024” visas upp bakom glaset – förankrar ändå hotellet i en historisk kontext som väcker nostalgiskt infärgade associationer till det förflutnas sorglösa innekretsar kring Medelhavet och Alperna, solskadade playboys och glamorösa socialites med stora hår, en tid när framtiden var ljus och ordet ”islam” kanske ringde lite annorlunda i västerländska öron än idag.

I antropologisk mening har de utvalda föremålen blivit fetischer: alldagliga ting som har laddats med immateriella och symboliska betydelser, och därigenom får materialisera större sammanhang. Marx, Freud och Baudrillard är några av de tänkare som har intresserat sig för idén om fetischer och tingens sociala innebörd. Där Freud menade att dragningskraften hos exempelvis högklackade skor berodde på skornas funktion som substitut för en åtrådd kvinna, fokuserade Marx på varans bytesvärde. Men den definition som bäst beskriver Aga Khans tackbrev återfinns nog hos Baudrillard, som betraktade tingen som tecken och intresserade sig för deras sociala värde som statusmarkörer.

Några handskrivna rader från svunna tiders societet kan med detta perspektiv frammana bilden av den kundgrupp man riktar sig mot – inte bara som gästrekommendation, utan framför allt som kondensat av den sociokulturella och ekonomiska värld som genom tiderna har rymts inom hotellets väggar. Om hon hade funnits på riktigt, hade Marie-Claire med största sannolikhet druckit sin konjak i solen på Chesa Grischunas terrass.