Jina Zachrisson: I stökiga lägen handlar börsen om något annat
Geopolitiska kriser triggar ofta starka börsreaktioner även när kopplingen till bolagens vinster är svag. Förklaringen ligger mindre i analys och mer i hur investerare beter sig när osäkerheten stiger.
Under natten har oro för störningar i produktion och transporter drivit upp oljepriset, vilket påminner om hur snabbt och kraftigt genomslag geopolitiska händelser kan få i vissa tillgångar.
På temat om börsens förmåga att spå framtiden lär ekonomen Paul Samuelson ha sagt att börsen har förutspått nio av de senaste fem lågkonjunkturerna. Med det skämtet illustrerade han att börsen ofta är snabb på att prisa in lågkonjunkturer, och gör så betydligt oftare än dessa faktiskt inträffar.
Nu är börsen skakig igen och den naturliga frågan är om det finns goda skäl till det, eller om nedgången kommer att visa sig vara kortvarig. Svaret på den frågan har jag inte idag, men det kommer framtiden snart att utvisa. I den här krönikan tänkte jag däremot resonera kring varför marknaden så ofta uppvisar just den här typen av beteende.
Börsen kan falla av många olika anledningar. Den här gången är det amerikanska attacker i Mellanöstern som står i fokus. Vän av ordning kan då fråga sig vad det egentligen har med Stockholmsbörsen att göra, och om svenska bolags vinster verkligen påverkas i någon större utsträckning?
I stället för att försöka förutspå de exakta effekterna kan man titta på historiken. Flera banker har gjort den typen av analyser och landar i liknande slutsatser: börsen faller ofta i samband med den här typen av händelser, men i en majoritet av fallen är nedgången kortvarig. Några månader senare står börsen högre än innan, och i efterhand kan man konstatera att det återigen skulle ha lönat sig att köpa dippen.
Det leder till en naturlig följdfråga: varför lär sig inte marknaden?
Helt enkelt för att det inte riktigt är så marknaden fungerar. Börsen faller inte för att investerare kollektivt vaknar upp och bestämmer att aktier plötsligt är värda några procent mindre. Det som sker är snarare att en oväntad händelse får investerare att konstatera att osäkerheten har ökat, och att risken därför bör minskas.
För privatinvesterare är det ofta ett känslobeslut. Man tittar på sin portfölj, konstaterar att det kommer att bli stökigt ett tag framöver och drar ner det man ändå haft lite för mycket av. Fundamentala förvaltare fattar ofta beslutet mot bakgrund av lika delar sunt förnuft och analys. Majoriteten av alla kvantitativa strategier ser sin exponering reduceras automatiskt när osäkerheten (volatiliteten) ökar.
Enkelt uttryckt finns det många olika typer av investerare som, av olika skäl, landar i samma slutsats: exponeringen (risken) ska ned.
Medan en stor del av investerarkollektivet trycker på säljknappen, är det betydligt färre som resonerar tvärtom och ser på kriser som köptillfällen. Inte minst eftersom många institutionella investerare har processer att följa. När jag satt på mäklardesken på en internationell investmentbank i London slog det mig ofta hur lång tid sådana beslut kan ta. Under coronaraset var det exempelvis flera större fonder som sade att de gärna hade köpt på nedgången, men att beslutet behövde förankras i analys och ibland även i kommittéer. När processen väl var klar hade marknaden ofta redan vänt.
Poängen är att när många investerare samtidigt försöker minska risk faller priserna på de tillgångar där de är mest exponerade. Man säljer det man äger (för) mycket av.
Och det är här det blir intressant.
När USA anfaller Iran är det få investerare som oroar sig för att de äger för mycket guld eller olja. Tvärtom brukar den här typen av tillgångsslag stiga när geopolitiken skakar marknaden. I natt drevs oljepriset upp av oro för störningar i produktion och transporter i regionen, men i oroliga tider fungerar olja och guld generellt ofta som tillflyktsorter.
Betydligt vanligare är det att investerare börjar fundera på sina övervikter, alltså tillgångar där man äger mer än sin indexvikt. Och vad är investerare oftast överviktade i? Det som har gått bäst.
När osäkerheten stiger och volatiliteten ökar ser man därför ofta marknadsreaktioner som är svåra att förklara bara genom att titta på själva händelsen. Om vi tar den senaste konflikten som exempel, så uppstod flera märkliga rörelser: europeiska försvarsaktier föll över fem procent på en dag, den sydkoreanska börsen rasade tolv procent och Stockholmsbörsen föll mer än både USA och resten av Europa.
Om marknadens uppgift hade varit att rationellt prissätta varje ny händelse skulle rörelser som dessa vara svåra att förstå. Men det är inte så marknaden fungerar, den är ingen ”enhetlig” aktör på det sättet. Aktiemarknaden består ju bara av många investerare som fattar egna beslut.
En enkel förklaring är därför att de tillgångar som föll mest också var de som ägdes av för många, i för hög utsträckning. Europeiska försvarsaktier har varit den starkaste sektorn i Europa sedan kriget i Ukraina. Den sydkoreanska börsen steg 75 procent förra året och var redan upp 45 procent i år före attacken mot Iran. Och Stockholmsbörsen hade också gått mycket starkt, vilket förmodligen lett till att många internationella förvaltare var överviktade Sverige.
Börsen försöker visserligen prisa framtiden. Men i stökiga lägen handlar den minst lika mycket om något annat: vad investerare redan äger, och hur snabbt de vill bli av med det.
