Johanna Möllerström: Vem förtjänar vad?

Vem förtjänar vad i samhället? När är ojämlikhet – att vissa har mer pengar eller andra materiella resurser än andra – acceptabelt? Genom hela människans historia har vi ställt oss sådana frågor. Våra svar har format de system för resursfördelning som finns i alla världens länder, liksom lagt grunden till välfärdsstatens framväxt i västvärlden. Det är också frågor som har intresserat mig sedan barnsben och som utgör kärnan i min nationalekonomiska forskning om preferenser för omfördelning i allmänhet och meritokratiska preferenser i synnerhet.

Filosofin söker normativa svar – den vill säga något om hur det borde vara: vilka system för omfördelning som är moraliskt riktiga och om vad som går att rättfärdiga. Det är djupt viktigt och intressant – men svaren speglar sällan hur världen faktiskt ser ut. Som nationalekonom har jag därför en annan utgångspunkt: att förstå hur människors preferenser för omfördelning faktiskt ser ut och hur vi beter oss i situationer som präglas av olikheter och ojämlikheter – både när det gäller hur mycket människor producerar och hur mycket de tjänar.

Vem avslöjar våra handlingar?

För oss nationalekonomer står begreppet ”revealed preferences” – ungefär ”avslöjade preferenser” – i centrum. Fokus ligger på hur människor faktiskt agerar, snarare än på vad de säger att de borde göra. Ofta handlar det om köpbeteenden. De flesta säger att de inte borde röka, men det faktum att pengar betalas på marknaden för cigaretter avslöjar att rökandet ändå tillskrivs ett värde. Skillnaden mellan påstådda och faktiska preferenser gäller dock inte bara varor och tjänster.

Tänk till exempel på Sverigedemokraternas frammarsch i svensk politik. Inför valet 2014 beskrevs partiets åsikter som omoraliska och orättfärdiga av en rad experter. När väljare tillfrågades om de kunde tänka sig att rösta på partiet sade många nej – trots att det inte stämde. De verkliga preferenserna avslöjades på valdagen. Medan Valus prognos för Sverigedemokraterna låg på strax under 8 procent blev det faktiska resultatet drygt 12 procent.

Teori möter verklighet

Hur kan vi då, utan att fråga människor vad de tycker eller vad de borde göra, komma åt deras faktiska syn på jämlikhet och ojämlikhet, och omfördelning? En metod som jag och många andra nationalekonomer använder är ekonomiska experiment. Enkelt uttryckt låter vi människor spela spel i utbyte mot betalning, där ersättningen baseras på vad som händer i spelet.

Ett av de första av sådana experiment kallas ultimatumspelet. Två personer paras ihop. Den ena är förslagsställare och tilldelas en summa pengar – säg 100 kronor. Förslagsställaren föreslår hur pengarna delas mellan sig själv och den andra, som är mottagaren. Mottagaren får se förslaget och kan säga ja eller nej. Vid ja får både mottagaren och förslagsställaren pengarna enligt den föreslagna uppdelningen. Vid nej får ingen något, och spelet är slut.

Enligt klassisk ekonomisk teori bör mottagaren acceptera alla uppdelningar där personen får mer än noll. Förslagsställaren förutsätts därför föreslå så lite som möjligt. Teorin är rationell och bygger på antagandet att varje positiv summa är bättre än ingenting. Problemet är bara att människor inte alls beter sig så. När ultimatumspelet genomfördes i praktiken – oftast med hundratals deltagare – avböjde de flesta mottagare fördelningar där de fick mindre än omkring 30 procent. Detta insåg också de flesta förslagsställare och föreslog därför sällan alltför ojämna uppdelningar.

När deltagare i ett ganska stort antal experiment hade misslyckats med att uppträda som teorin förutspått fick nationalekonomin erkänna: människor bryr sig inte bara om pengar utan också om rättvisa. Teorierna fick omprövas och uppdateras.

Meritokratin som global religion

I ultimatumspelet agerar människor utifrån egenintresse, men experiment kan utformas på många sätt. I dag utförs de ofta online, med tusentals deltagare snarare än hundratals. En design som jag själv ofta använder för att studera preferenser för omfördelning delar in deltagarna i två grupper. Den första består av arbetare som deltar i ett lotteri eller utför en enkel uppgift för att få en initial lön. Den andra består av omfördelare, som matchas med två arbetare som har tjänat olika mycket. Omfördelarens uppgift är att avgöra om resurser ska flyttas mellan arbetarna för att förändra fördelningen. Omfördelaren kan inte ge pengar till sig själv, utan påverkar bara fördelningen mellan andra.

Syftet är att undersöka när och varför människor väljer att omfördela resurser mellan andra. Utifrån deras beteenden kan omfördelarna delas in i tre grupper. Egalitärer omfördelar alltid och utjämnar alla skillnader, oavsett hur de uppstod. I Sverige utgör de omkring 10 procent. Libertarianer gör tvärtom och omfördelar aldrig – även de utgör cirka 10 procent. Den största gruppen består av dem som omfördelar ibland och som i regel agerar meritokratiskt. De anser att arbete och ansträngning, men inte ren tur, ska löna sig. I experimentet betyder det att om skillnaderna i inkomst beror på prestation omfördelar meritokraterna sällan, men om skillnaderna uppstått genom slumpen omfördelar de desto mer.

Norska forskare från forskningscentret Fair i Bergen utförde detta experiment med 65 000 personer i 60 länder. Resultaten visade att även om andelen meritokrater varierar mellan länder, utgör de en tydlig majoritet överallt. Det rimmar väl med vad historikern och journalisten Adrian Wooldridge konstaterade i sin bok Meritokrati – idén som förändrade världen: den meritokratiska idén är det närmaste vi i dagsläget kommer en global religion.

Men många frågor återstår. Denna globala ”religion” av meritokratiska preferenser tillämpas på mycket olika sätt beroende på land, kultur och sociala sammanhang. De flesta människor vill vara meritokrater och är beredda att offra annat – till exempel pengar – för att uppnå vad de uppfattar som en rättvis fördelning. Men när situationen blir mer komplex, när det råder osäkerhet om vem som egentligen arbetat hårdast eller när tur och ansträngning är sammanblandade, blir beteendet svårare att förutsäga. Det är just i dessa mer intrikata experiment som forskningen kan börja förstå den moderna människans starka meritokratiska böjelse på djupet – och hur den formar samhället in i minsta detalj.