Julia Ravanis: Molnet finns på marken

Jag köpte nyligen en tilläggstjänst för att få mer lagringsutrymme på min Google Drive. Jag hade kunnat rensa bort gamla filer i stället – det ligger nog en massa onödigt material där – men det kändes enklare att betala 20 kronor i månaden för mer minne. Vips blev de knallröda utrymmesstaplarna gröna och luftiga, och varningsmejlen slutade tvärt att komma.

Mina personliga filer är utspridda över flera hårddiskar, ett usb-minne som ligger längst ner i nattduksbordslådan, och tre molntjänster: Google Drive, Onedrive och Dropbox. Mina personliga data – information om vilka ord jag söker på, vilka länkar jag klickar på och så vidare – sparas, sprids och aktiveras så fort jag öppnar webbläsaren. Vi lämnar alla digitala avtryck som vittnar om hur vi rör oss på internet.

Att lagra all denna information är ingen enkel sak. Data tar plats. När Google frågar om jag vill köpa mer lagringsutrymme handlar det bokstavligen om en fysisk plats: jag betalar för att min information ska rymmas på chipen i Googles serverhallar. När vi godkänner kakor eller användaravtal till olika sajter och appar upplåter vi våra användardata till företag som i sin tur behöver tillgång till servrar för att kunna lagra och analysera dem. Data är en resurs som kan säljas vidare, stjälas eller kopieras på andra sätt än resurser som olja eller elektricitet – men måste till syvende och sist ändå befinna sig någonstans.

Serverhallarna och datacentren som möjliggör våra moln och flöden ligger långt bort från både programmerare och användare. De surrande maskinerna där alla data lagras och bearbetas återfinns bakom inhägnader och säkerhetskontroller, i stora hangarliknande byggnader i avlägsna industriområden. De är för de flesta människor oåtkomliga, trots att datauppgifterna själva är ständigt närvarande. Därav metaforer som ”molnet”: det svävar högt däruppe, och vi går omkring i dess skugga.

Problemet med molnmetaforen är att den inte säger något om vad som krävs för att molnet ska hänga kvar, eller växa. Datacenter och serverhallar tar inte bara stor plats, de slukar också elektricitet. Länder som Irland, som upplåtit mycket mark åt dessa verksamheter för att ligga i techbranschens framkant, kämpar nu med att förse hushållen i omgivningen med el. Den räcker helt enkelt inte till.

Det är dyrt att bygga och driva datacenter, och marknaden domineras av ett fåtal multinationella jättar: Alphabet (som äger Google), Microsoft, Amazon och Meta (tidigare Facebook). Utvecklingen av artificiell intelligens driver dessutom på en snabb och mycket omfattande expansion av datamarknaden. De storskaliga språkmodellerna kräver enorma mängder träningsdata, vilket gör att datacentren växer i både antal och storlek. Den digitala geografin ritas om. 2010-talets fascination för en abstrakt, platslös digital värld känns under 2020-talets AI-hajp och geopolitiska turbulens ganska föråldrad. Nu talas det i stället om energiförsörjning och skattelättnader för teknikföretagens datacenterbyggen.

Paradoxalt nog hade en programmerare från 1960-talet antagligen känt sig mer hemma i dessa nya maskinhallar än en programmerare från nutiden. Dagens datoranvändare är vana vid färgglada skärmar och tunna bärbara datorer som följer med överallt. Den digitala nomaden har blivit en självklar kulturell referenspunkt. En maskinhall full av surrande grå lådor är i det avseendet främmande – den står där den står. På 1960-talet såg alla datorer ut så: de komponenter som i dag ryms under en tangentbordsplatta var då separata enheter, utspridda i en stor hall dit användaren behövde särskilt tillträde.

En svensk programmerare från 1960-talet skulle också känt sig hemma i den starkt centraliserade organisationen av datacenter. I datorernas barndom var maskinerna så stora och dyra att i princip bara stater hade resurser att köpa och driva dem. Under första halvan av 1950-talet fanns bara två datorer i hela Sverige. De första datorerna i världen byggdes under andra världskriget för att knäcka koder och beräkna missilbanor. Även i Sverige utvecklades de första datorerna för militära beräkningsbehov. Snart spreds tekniken även till civila fält, men den fortsatte länge att vara toppstyrd. På 1960-talet inrättade staten fem universitetsdatacentraler, för att täcka all akademisk forskning och undervisning i landet. Till dessa maskinhallar vallfärdade alla som behövde massiv datakraft.

Datorns historia berättas ofta som en rörelse från ett fåtal statligt ägda och militära datacentraler till ett överflöd av individuellt anpassade och fritt utvecklade datorprogram. Från sekretessbelagda maskinhallar till ett fritt och tillgängligt internet of things.

Men stämmer den berättelsen? Nästan allt vi gör på internet bygger på datautbyte som lagras och bearbetas av ett fåtal företag. Centraliseringen är extrem. Dessa företag utformar och styr plattformarna där vi chattar, skrollar, söker och skriver. Kopplingen till övervakning och kontroll, snarare än frihet, är uppenbar. Det är mycket svårt att bygga upp en egen oas på internet – en oberoende plats – eftersom vi vant oss vid att konsumera och producera enorma datamängder. Vi streamar film, skickar högupplösta bilder och ställer frågor som besvaras utifrån gigantiska databaser. Kör man på en egen server tar minnet snabbt slut.

Precis som 1960-talets programmerare är vi i dag helt beroende av den materiella datainfrastrukturen – och av dem som kontrollerar den. Den avgörande skillnaden är att en handfull teknikbolag i USA har tagit den plats som tidigare tillhörde staten. Frågan är om medborgaren har mer makt över en demokratisk stat än vad kunden har över ett multinationellt företag.