Hedins egen studie – svar på skogsbolagens skräck

Den 8 oktober är det älgjaktspremiär i södra Sverige, men då har jakten redan pågått i över tre veckor i norr – och den väcker hetare känslor än förr. På ena sidan står de stora skogsbolagen som vill få ner antalet betesskador på tallplantor orsakade av älg.

På andra sidan finns jägarna som också har fått nog. De tycker att ständigt ökande krav på större avskjutning rimmar illa med jaktetik och sunt förnuft. Vid en kritisk punkt riskerar antalet älgar att snabbt sjunka, vilket nu har skett. Det innebär att en betydande mängd svenskar har fått sitt största fritidsintresse helt eller delvis förstört.

I någon mening kan man säga att jägaren och skogsföretagaren Karl Hedin i detta sammanhang befinner sig någonstans mitt emellan, i ett ingenmansland där han står tämligen ensam. Om man så vill, med ena foten i älgskogen och den andra i produktionsskogen.

Han har ett omvittnat och nära förhållande till de svenska älgarna. I skrivande stund har han fällt 1 224 av dem – mer än någon nu levande svensk. Men när EFN besöker honom på hans gård i Snytsbo, Västmanland, är han noga med att påpeka att det vid det förra sekelskiftet fanns en jägare i Värmland som kan ha skjutit fler, och det under en tid då stammen var betydligt klenare än i dag.

– Men han jagade oavbrutet hela dagarna. Ska man komma upp i de här talen måste man använda sig av löshund större delen av tiden och ha mycket stora marker, säger han.

Och det har Karl Hedin. Ibland har han kallats landets största privata skogsägare, men situationen är svårbedömd och beroende av hur ordet ”privat” definieras. Han nöjer sig med att konstatera att han är en av de största, ändå ser han inte älgskadorna som en kritisk faktor. Efter snabb huvudräkning kommer han fram till att det i ett av hans sågverk, där man jobbar i tvåskift och 2 000 stockar hanteras i timmen, noteras älgrelaterade skador till ett värde av 400 000 kronor per år.

– Det är små tal i sammanhanget.

Situationen som upprör jägarna

De stora skogsbolagen som till exempel Sveaskog, Stora Enso, SCA och Holmen är av en annan åsikt. Sedan lång tid har de, generellt, tryckt på för att fler älgar ska skjutas med målet att betesskadorna på tallplantorna ska minska. Nu har projektet lyckats så till den grad att det förs en seriös diskussion om att skogens konung måste rödlistas – något som Karl Hedin kommenterar så här:

– Det är så löjligt att man förundras. Visst, älgstammen är hälften så stor som på 1980-talet, men den är mycket större än för 100 år sedan.

Oavsett eventuella rödlistningar upprörs en stor andel av landets jägare, som i många fall vill skjuta färre djur på sina arrenden än bolagen kräver. Detta slutar inte sällan med att jaktlagen sparkas ut och ersätts med jägare som uppfyller avskjutningsmålen.

Men enligt Karl Hedin existerar inte denna intressekonflikt på hans marker.

– Jag tror inte jag har någon speciell hemlighet. Jag har valt en annan metod och filosofi sedan tio år för att försöka förstå. Då pratades det så mycket om problematiken att jag började bli orolig och kom att undra över om jag sköter skogen som jag bör. Jag vill ju lämna över något bra till mina barnbarn och deras barn.

Det gängse sättet att mäta skogsskador utgår från det synliga resultatet av älgens betning på tall. Sedan försöker man göra en prognos och bedöma hur trädkvaliteten och ekonomin kommer att påverkas i framtiden. Metoden har kritiserats från flera håll, bland annat av forskare som inte sett någon minskning av skadorna, trots reduceringen av älgstammen.

Karl Hedin har vänt på beräkningen och utgår från det virke som passerar hans sågverk och i vilken mån tallstammarna har skador som uppstått under betningsstadiet. I stället för att göra en prognos för ett framtida utfall kontrollerar han hur läget är i dag och relaterar det till älgstam och skogsbruk för 50 år sedan.

– Jag gjorde en egen studie och kom fram till att skadorna är mycket små och detta går stick i stäv med Södras (Sveriges största skogsägarförening, reds anm.) och Skogsstyrelsens utredningar.

Han tillägger:

– Jag visade mina resultat för Svea Skog, men de återkom aldrig.

Han understryker att han har stor respekt för de som arbetade med myndighetsutredningar.

– De är i allra högsta grad seriösa och kunniga personer, inga dunungar men man kan ha fel ändå. Det är intressant att vi landat i så olika slutsatser.

Men finns det ingen skillnad mellan ditt och andras sätt att sköta skogen som förklarar diskrepansen?

– Jo, en del men inget avgörande. Många av de största bolagen planterar med större avstånd mellan plantorna, det blir färre plantor. Själv gallrar jag, då tar jag på ett naturligt sätt bort plantorna med stamskador.

– Vid kontrollen av stammar innan sågen, eller vid sågningen, är det så få skador i det totala sammanhanget att det blir försumbart, inget att bry sig om. Jag befinner mig i den verkligheten och ser resultatet.

”Underskattas ofta”

Han tar täten ut från bostadshuset. Faluröda väggar. En nätt liten staty i ett bronsliknande material, en fiskgjuse med en gädda i klorna som Karl Hedin beställt från konstnären. En sjö med medelstora gösar och två till synes lyckosamma fiskare i en båt ligger snyggt mot blå himmel och skog som möter horisont. I en länga finns ett synnerligen fullödigt slakteri med plats för ett tiotal svalnande älgkroppar. På ovanvåningen visar Karl Hedin en 20 meters skjutbana, en skalenlig förminskning av de vanliga älgbanorna där jägare rostar av sina skyttekunskaper inför premiärdagen.

– Det är bra att kunna gå upp när man känner för det och träna lite. Jag ställer fram en trädattrapp ibland för att få en realistisk känsla av att älgen skyms när den passerar.

Där ute är det stilla och det enda som hörs är ett svagt porlande från en å. Ljudet uppkom i samband med någon sorts anläggningsarbete och Karl Hedin låter inte helt nöjd när han fastslår att den totala tystnaden inte längre råder över hela hans fastighet.

Han visar vidare ut i sin skog. Där är träden 50 år gamla, och det där är hundra år. Han förklarar hur det går att avgöra sådant och landar i att det ligger något mycket fascinerande i att som 75-åring stå i en uppvuxen skog som man sett födas.

– Där var ungskog för 50 år sedan, se hur det har utvecklat sig.

En gång i tiden siktade han på att bli jägmästare. Men bara bra betyg räckte inte, litet a i allt krävdes.

– Det var nära, jag var tredje reserv och trodde att jag skulle komma in. Jag försökte förbättra poängen genom att jobba praktiskt i skogen ett år, men det räckte ändå inte.

De största skogsbolagen har fastslagit att det är acceptabelt att med omkring fem procents årliga betesskador på den unga tallskogen. Kostnaderna i nuläget ligger enligt dem på åtskilliga miljarder per år.

Även om problemet skulle vara större än Karl Hedin själv anser tycker han att jakten som resurs inte lyfts i den omfattning som den förtjänar. Att den inte vägs in som en nytta då kronor och ören räknas.

– Meningsfull jakt betyder väldigt mycket för väldigt många människor, därtill kommer köttvärdet. Detta underskattas ofta. Jakten har ett omedelbart värde, men ungskogens värde realiseras först efter 90 år.

Hedin inte orolig för skogen

Ett system som leder till att älgstammen påverkas för mycket ger han inte inget för.

– Det är klart att älgar betar tall. Frågan är hur mycket skada det gör och hur många älgar man ska skjuta, säger han och tillägger på väg tillbaka till husen:

– Om andra är oroliga för skogen har jag ingen synpunkt på det. Jag är det inte och har inte brytt mig om att bråka. Jag tror att jag skapar en bra skog och meningsfull älgjakt tillsammans med mina jaktkamrater.