Katrine Kielos: De som mår bäst när världen skakar

Chris Rokos tog ut nära en halv miljard pund, motsvarande 6 miljarder kronor, i ersättning i fjol enligt Financial Times. Den hemlighetsfulle brittiske hedgefondsgrundaren kölhalas samtidigt i brittiska tabloider för alla solceller som han har satt upp runt sin herrgård i Wiltshire, inköpt som den är från earlen av Cardigan. ”Vandalism” tycker lokalbefolkningen, enligt The Sun. Solceller är fula och tidningens rubriksättare konstaterar: ”Detta hade aldrig hänt på Downtown Abbey.”

Det är dock inte konstigt att Chris Rokos just nu får så mycket uppmärksamhet. Hans fond Rokos Capital Management levererade förra året en avkastning på 21 procent. Hedgefonder generellt har inte tjänat så här mycket pengar sedan 2009 och branschen levererade en genomsnittlig avkastning på cirka 12,6 procent förra året, enligt data från branschbevakaren Hedge Fund Research. TCI Fund Management tjänade samtidigt 177 miljarder svenska kronor förra året: den största dollarvinsten för en hedgefondsfirma någonsin.

”Hedgefondsinvesterare har inte haft det så här bra sedan den globala finanskrisen” utbrast nyhetsbyrån Bloomberg torrt. Det var senast som hedgefondsbranschen anklagades för att gå stärkt ur andras kriser.

Rokos Capital Management hör till de makrohedgefonder som i hög grad är byggda för miljöer där politik, centralbanker och geopolitiska utspel har stor direkt påverkan på räntor, valutor och råvaror. För flera av dessa spelare har det, föga förvånande, gått bra sedan Donald Trump började göra kaos med världsordningen. Vi lever i en tid av världspolitisk ryckighet – och det finns alltså de som vet hur man förvandlar den till pengar.

På en middag frågar jag en person som tidigare jobbade för Chris Rokos hur han känner inför sin forne chefs anmärkningsvärda framgångar den senaste tiden. Han svarar blixtsnabbt: ”It couldn’t have happened to a nicer person” vilket översatt från brittisk engelska blir ungefär: ”Det hade inte kunnat hända ett större arsle.”

Hur det är med den saken kan jag inte avgöra. Hedgefondschefer är dock generellt inte kända för att läsa managementlitteratur av Brené Brown. ”Det enda jag vill göra är ta livet av mig” utbrast en gråtande medarbetare till hedgefondspionjären Michael Steinhardt. ”Får jag titta på?” svarade hans chef.

Historier av denna typ återberättas ofta och gärna i Sebastian Mallabys klassiska bok More money than God från 2011. Den skrevs under hedgefondernas forna storhetstid, alltså efter finanskrisen 2008, men är på många sätt åter aktuell.

Då för 15 år sedan försökte författaren Alex Preston förklara skillnaden mellan en hedgefond och en bank i The Observer: ”Hedgefonder är för banker vad det tyska fotbollslandslaget är för det engelska” skrev han. De är ”en smidigare och mer begåvad kontrast vilken främst existerar för att blottlägga den senares sävliga förutsägbarhet”.

Fotbollsmässigt håller denna analogi inte längre, informerar mig min redaktör, men vi enas om att den fortfarande gäller på finanssidan. Fast med detta inte sagt att banker bör bete sig som hedgefonder, sådant tenderar att bli dyrt för skattebetalarna, utan bara som ett sätt att uttrycka att detta är två olika djur. I London har de dessutom olika habitat. Du hittar generellt inte hedgefonderna bland skyskraporna i det vanliga finansdistriktet. De föredrar att operera från Mayfair bland skjortmakare och diskreta klubbar. Rokos Capital Management ligger till exempel på Savile Row.

Världens första hedgefond grundades 1949 av den tidigare marxisten Alfred Winslow Jones. Han hade varit djupt involverad i leninistiska kretsar, forskat inom sociologi och hängt med Dorothy Parker och Ernest Hemingway under det spanska inbördeskriget. Vid 49 års ålder bestämde han sig för att han behövde pengar. Då lade han ner journalistiken (som hade varit hans huvudsakliga sysselsättning) och i stället startade han en ”hedgad fond”. Snabbt började han skriva historia som investerare. År 1968 uppgick Alfred Winslow Jones samlade avkastning till strax under 5 000 procent, enligt Sebastian Mallabys bok. Och den stora innovationen låg i strukturen:

När Alfred Winslow Jones bedömde att börsen var på väg upp nöjde han sig inte med att placera hela fondens kapital i aktier. Han lånade dessutom pengar för att kunna öka sin exponering ytterligare och gå ännu mer ”lång”. I praktiken kunde fonden då vara omkring 150 procent investerad – det vill säga äga aktier till ett värde som översteg det egna kapitalet. En så kallad hävstång!

När han i stället såg ökade risker gjorde Alfred Winslow Jones inte bara som många andra och gick över till kontanter. Han använde även blankning: han lånade aktier, sålde dem och räknade med att kunna köpa tillbaka dem billigare längre fram. På så sätt kunde han dämpa – men inte eliminera – sin exponering mot börsen.

Det nya var att Alfred Winslow Jones fick fler reglage än bara ”på” och ”av”. Han kunde skruva upp sin risk när han var övertygad och dra ned den när osäkerheten ökade, i stället för att tvingas hoppa av och på börsen. Fyra decennier senare skulle William Sharpe få ekonomipriset till Alfred Nobels minne för att teoretiskt formulera hur risk och avkastning hänger ihop. Därmed satte han ord på det som Alfred Winslow Jones i praktiken hade börjat göra redan 1949.

Alfred Winslow Jones tog fortfarande risk – ibland mycket risk – men han behövde inte formulera hela sin strategi kring ett enda ja eller nej om börsens riktning. Det är denna frihet från att behöva låsa sig vid ett enda scenario, snarare än från risk i sig, som har blivit central för hedgefonderna.

Den har senare även flyttats från aktiemarknaden till världsekonomin som helhet. I More money than God beskriver Sebastian Mallaby hur flera av hedgefondernas klassiska framgångar har kommit i lägen där marknaden varit oense med sig själv om vad som händer i världen.'

Räntemarknaden kanske tar Donald Trumps senaste hot på fullt allvar, aktiemarknaden låtsas som om allt kommer att ordna sig och valutamarknaden oroar sig för något tredje. Ingen vet vad som faktiskt kommer att ske. Men när priserna berättar så olika historier om samma värld uppstår möjligheter för den som kan satsa på att något kommer tvingas att ge vika. Marknaden kan inte ha rätt om allt samtidigt. Invändningen, skulle många säga, är att marknaden kan leva ganska länge med att motsäga sig själv. Vilket den också ofta har gjort.

Grundpoängen är hur som helst att dessa hedgefonder inte drivs av onda genier med något facit på framtiden. Historiskt har de snarare varit professionella riskhanterare som verkat i sprickorna mellan politik och ekonomi. Ofta har de gjort sina stora vinster i perioder när världen varit för rörig för att rymmas i en sammanhängande berättelse.

Vi vet förstås inte vad de hemlighetsfulla hedgefonderna i Mayfair just nu ägnar sig åt. Det ligger i sakens natur. Savile Row må vara mest känt för måttsydda kostymer. Men du kan alltså också köpa något annat där: ett välskräddat bet på att världsordningen just nu inte riktigt håller ihop.

Och det kanske inte är konstigt att så många just nu intresserar sig för hur dessa sys ihop.