Katrine Kielos: EU har tröttnat – nu ska de stoppa kapitalflykten till USA

När det börjar dyka upp hyllningar av europeisk ekonomi i brittisk press har något onekligen hänt. Europa är för britterna något som man klagar på, lämnar (och sedan fortsätter tjata om i tio år …). Hela den journalistiska genren av att gräva fram obskyr EU-reglering och slå upp den stort i nationell press (”EU VILL REGLERA FORMEN PÅ BANANER!”) uppfanns i Storbritannien och förfinades inte minst av en viss Boris Johnson när han var korrespondent i Bryssel för The Daily Telegraph på 1990-talet.

Bilden av EU som en maskin för småaktig reglering av bananer och brödrostar höll dock sitt grepp i decennier. Just brödrostarna väckte särskild ilska i Storbritannien. En föreslagen EU-reglering av hushållsapparater sades hota nationalfrukosten av hårt rostat bröd. EU:s invändning var att britterna inte bara brände bröd till frukost – utan också för mycket koldioxid.

Nu har dock något hänt med hur till och med britterna pratar om Europas ekonomi.

”Därför ser Europa ut som en bättre investering än USA”, konstaterade George Nixon till exempel häromveckan i The Times. Han pekade på hur investerare under det senaste halvåret har strömmat in i europeiska aktier.

Förklaringen är en kombination av en relativt stark konjunktur i euroområdet, stora europeiska försvarssatsningar, oro över de redan höga värderingarna på amerikanska techbolag – och så förstås detta med en viss person i Vita huset ... För vad kan han tänkas hitta på härnäst?

Sedan början av 2025 har Europas storbolagsindex Stoxx 600 stigit kraftigt och i dollar räknat klart överträffat amerikanska S&P 500. En del av Europas börsframgång är förstås valuta. Dollarn har fallit mot euron, men även utan valutaeffekter har europeiska aktier gått starkt.

Europas ekonomiska problem har i decennier beskrivits som brist på kapitalism. Fast nu börjar debatten faktiskt uttrycka något annat: vi kanske har tillräckligt med kapitalism i Europa – problemet är bara att vi exporterar för mycket av den till USA.

Christine Lagarde, chef för Europeiska centralbanken, ECB, var i Washington i slutet av februari och höll ett tal om vad hon ville kalla för ”Europas nya tillväxtmodell”. Hon beskrev hur Europa de senaste 15 åren har förlitat sig på resten av världen för sin tillväxt. Det går inte längre. Omvärlden har blivit en för osäker kund, menade Christine Lagarde. Europas största enskilda exportmarknad USA försöker lägga tull på allt som rör sig och vår tredje största exportmarknad, den kinesiska, exporterar mycket mer än den importerar. Vad ska EU göra? Vi bör sluta exportera så mycket av vårt eget sparande, var ECB-chefens slutsats.

Ungefär en tredjedel av euroområdets aktieinnehav ligger i amerikanska bolag. Och visst har det varit lönsamt, konstaterade Christine Lagarde. Bara under förra året tjänade euroområdets sparare nästan 200 miljarder euro på sina amerikanska aktier. Men om mer av dessa pengar i stället investerades hemma skulle produktivitetsgapet mot USA kunna minska. Enligt Christine Lagarde skulle euroområdet kunna vinna omkring 500 miljarder euro per år om bara en fjärdedel av gapet stängdes. Mer av Europas kapital borde börja arbeta hemma!

Fast då uppstår nästa fråga. Var ska pengarna investeras? Om européers kapital ska stanna i Europa måste det också finnas företag att stoppa dem i. Europeiska företag tenderar att vara mindre och färre än amerikanska. Här dyker ett annat EU-förslag upp: det om den så kallade ”28:e regimen”.

Tanken, som först lyftes 2024 i den så kallade ”Lettarapporten” är att Europa behöver ytterligare en medlemsstat.

Fast bara för företag.

Isabel Schnabel som är ledamot i ECB:s direktion beskrev i februari hur lapptäcket av nationella lagar, juridiska system och regler i Europa fungerar ”nästan som en intern tullmur”. Resultatet, menade Isabel Schnabel är att europeiska företag förblir mindre än amerikanska och att många startupföretag väljer att registrera sig i USA i stället.

Ofta till och med innan de är verksamma på den amerikanska marknaden!

I stället för att välja mellan 27 olika nationella bolagslagar skulle företag kunna välja ett gemensamt europeiskt regelverk genom att registrera sig i en ”28:e medlemsstat”. Idén påminner om Delaware i USA, där många amerikanska företag registrerar sig just för att det är enkelt.

Detta resonemang att Europas problem inte är brist på resurser utan fragmenteringen av resurserna dyker även upp på obligationssidan. Även här saknar Europa något som USA har: en stor gemensam ”säker tillgång”.

Det finns ingen europeisk motsvarighet till amerikanska statsobligationer. Europas obligationsmarknad är splittrad. Samtidigt letar globala investerare efter alternativ till amerikanska statspapper – bland annat för att man oroar sig för den politiska utvecklingen i USA. Pengar söker sig mot Europa, euron har ju till exempel stärkts, men det finns ingen stor europeisk tillgång där du kan parkera dig.

I somras kom Olivier Blanchard, professor i nationalekonomi vid MIT, och Ángel Ubide, ekonom på Citadel, med ett förslag om hur man kunde lösa problemet. De föreslår att en del av medlemsländernas redan existerande statsskulder görs om till gemensamma europeiska obligationer. Den stora politiska poängen är att konstruktionen inte innebär nya lån, bara att den skuld som redan finns görs om på ett smartare sätt. Målet är att skapa den stora europeiska ”säkra tillgång” som Europa i dag saknar.

Alla dessa reformidéer handlar i grunden om samma sak: att bygga strukturer där Europas eget sparande faktiskt kan arbeta i Europa. EU verkar onekligen ha tröttnat på att bidra till ekonomisk dynamism på andra sidan Atlanten.

Att plocka hem den lär dock inte bli enkelt. Men något har onekligen hänt med debatten.

Kapitalismen har gått från något som EU vill reglera – till något EU plötsligt vill göra till sitt eget.