Katrine Kielos: Vad Buffett egentligen såg när det kom till silvret

Priset på silver har inte skakat så här mycket sedan 1980. Efter en dramatisk uppgång – 150 procent under förra året – tog marknaden tvärstopp i förra veckan. Silver kastades runt av den värsta enskilda prisrörelsen i modern tid och tappade nästan 30 procent, bara för att några dagar senare återhämta sig tio procent. Igår rasade dock priset igen. 

Geopolitisk oro och nervositet kring president Trumps oförutsägbarhet har fått investerare att söka skydd i ädelmetaller. Men silver är inte guld – och den mest sedelärande historien om detta handlar om när Warren Buffett en gång köpte en femtedel av hela marknaden.

Världens mest kända investerare gillar inte guld. Buffets invändning handlar om att guld har ungefär samma arbetsmoral som en prydnadskudde. Guldet jobbar inte, anställer ingen och skapar inga kassaflöden.

Det ligger bara där och ser viktigt ut.

Buffett illustrerade vid flera tillfällen sitt guldhat med en enkel jämförelse. Allt guld i världen ryms i en kub som får plats på en basebollplan. För samma värde (Buffett skrev detta 2011) kan du i stället köpa all amerikansk jordbruksmark och ett dussintal av världens mest lönsamma företag. Hundra år senare har åkrarna fortsatt producera mat och bolagen fortsatt dela ut vinster. Guldkuben däremot är exakt likadan. Vem i hela världen hade nu växlat in det första mot det senare?

Och med tanke på hur ofta Warren Buffett upprepade den här typen av resonemang var många förvånande när hans bolag Berkshire Hathaway 1998 i ett pressmeddelande meddelade att man hade köpt sammanlagt 129,7 miljoner uns silver.

Berkshire Hathaway gick ut tidigt med sin position eftersom man hade pekats ut som en av de aktörer som ansågs ha snedvridit marknaden. I debatten som följde hänvisades det bland annat till att silvret hade stigit samtidigt som guldet föll: detta ansågs bryta mot allmänna naturlagar. Buffett förklarade dock i ett av sina brev till investerarna att han hade köpte silver av helt andra skäl än man köper guld. 

Inte för att skydda sig mot inflation, valutakollaps eller politiskt kaos. Detta handlade om lager. För det avgörande var att silver, till skillnad från guld, faktiskt används. På 1990-talet gick stora volymer till fotografi, elektronik och industriproduktion.  Under flera år hade den globala efterfrågan på silver överstigit både gruvproduktion och återvinning – detta samtidigt som tillgängliga lager hade minskat kraftigt. Berkshire drog slutsatsen att jämvikt mellan utbud och efterfrågan bara kunde återställas till en högre prisnivå.

Silverpriset steg mycket riktigt. Buffett sålde gradvis och gjorde vinst, däremot beskrev han i efterhand affären som något av en besvikelse. Kanske hade han sålt för tidigt? Kanske hade han hellre köpt bolag för pengarna?

Och silvret kan än i dag inte riktigt bestämma sig för vad det är. Ena stunden prissätts det som pengar – en hedge mot geopolitik, politisk oförutsägbarhet och misstro mot institutioner. Nästa stund som råvara, styrd av industrikonjunktur, energipolitik och efterfrågan från solpaneler – bara för att plötsligt rusa i pris när bröllopssäsongen drar igång i Indien.

Guldet däremot vet nästan alltid sitt jobb. Silver byter arbetsbeskrivning mitt i veckan. Visst kan metallerna ses som släktingar: silvret är bara den oförutsägbara kusinen, den som dyker upp sent, pratar högt om systemrisker – och sedan försvinner iväg till fabriken för att jobba ett extra pass.

Lyssna på senaste avsnittet av Världsekonomin med Katrine Kielos och Claes Måhlén: om ädelmetaller, bitcoin och Elon Musks nya astrologi-intresse.