Konsten som lurar ögat: ”Ingen vill att det avslöjas”

Eleganten Björn Vingård gör entré på Riche på klockslaget. För dagen är han klädd i grönt och trots 79 år fyllda är uppsynen fortfarande påtagligt pojkaktig. Vid något tillfälle ursäktar han minnet men det kan lika gärna vara ett koketterande. Fåfängan hade hindrat honom att ens antyda en minnesproblematik om den vore diagnostiserad på riktigt.

Han har ett ärende.

Nu tar han till orda:

– Väggarna här omkring…

Han sveper illustrativt omkring sig och är tydlig med att han inkluderar stora delar av innerstan i det här resonemanget.

– …det är samma med förorter som Djursholm, Lidingö, Saltsjöbaden…

Han tar in en kaffe. Under åren har vi följts och mötts i olika sammanhang. Vingård är ett salongslejon med en nyfiken blick på människor.

– …det hänger så mycket konst på de här väggarna och det har investerats hisnande belopp

Hans estetiska intresse är vida känt. Återspeglas inte bara på hans oklanderliga yttre utan även på hans CV och på hans väggar.

– …men vet du vad jag tror mig veta? Att väldigt mycket av all den konsten är falsk men att ingen vill se sanningen.

Så ser bedrägerikedjan ut

Som journalist har han varit sökande, agendasättande och rätt i tiden. En sådan kille som i slutet på dagen kan slå sig till ro och konstatera att han haft tajmingen på sin sida.

Det ämne han nu har tagit sig an har länge roat honom. Vingård tror nämligen att strax under hälften av all konst av någorlunda god kvalité är förfalskad. Under åren har han samlat material i ämnet och nu ser boken Dödlig tavla – om konsten att konstförfalska dagens ljus.

Nu berättar han om sin tes. 

– Det finns en bedrägerikedja som egentligen inte någon vill ska spricka och systemet är uppbyggt på att kedjan är intakt. Det som är märkligt är just att ingen av aktörerna egentligen vill att det här ska avslöjas. Det finns därför en inbyggd skyddsmekanism att luta sig tillbaka mot. Bedrägerikedjan ser ut så här:

• Någon utför ett förfalskat konstverk
• En konsthandlare köper det
• Någon köper det av denne
• Verket säljs på auktion
• Köparen är stolt och glad
• Köparen säljer så småningom verket igen

 – Den värsta nyheten i denna process är om verket avslöjas som förfalskat, eller ”inte korrekt” som man ofta säger i konstbranschen. Då förlorar alla på det och jag tror ingen egentligen vill veta vad som är sant eller falskt. Dessutom är polisen eller andra myndigheter noll intresserade av det här. En av världens mest kända förfalskare, Elmyr de Hory, åkte till slut fast för brott mot de amerikanska postlagarna. Då hade exempelvis Museum of Modern Art i Chicago hunnit köpa så många ”impressionister” av honom att de fyllde en hel sal. Kort sagt: Det är bara att måla på.

Själv blivit blåst? Absolut!

Den egna konstsamlingen innefattar ett 50-tal verk och skulle den egna statistiska tesen hålla vore cirka 20 stycken av dessa falska.

Förlåt.

”Inte korrekta”.

De nomadiserade samernas liv tog Nils Nilson Skum som livsuppgift att teckna. Autodidakt och sänkt till evig vila vid Poikkijärvi kyrkogård i Jukkasjärvi församling lämnade han efter sig en produktion på cirka 3 000 verk.

En kväll när nätauktionens sken fladdrade upp på Vingårds gestalt i Drottningholms villan hojtade han plötsligt till hustrun Eva med orden:

– Nilson Skum. Pastell. 10 000 kronor. Slå till?

Från skrivbordet lyfte professorn i arbets- och miljömedicin blicken och svarade kort:

 – Kör.

 Efter några dagar levererades verket och…

 – …det var så fruktansvärt dåligt. Hur jag än vred och vände på det kunde jag inte hitta något förlåtande över det och därför är det högst troligt en förfalskning, dessutom en dåligt utförd förfalskning.

 Reklamerade du?

 – Inte alls. Nu hänger den lite undanskymt i serveringsgången men det är en bra historia att berätta för gäster till fördrinken.

Bilhandlare hela bunten

Björn Vingård menar att han gick i en typisk fälla vid konstköp: att vara impulsstyrd.

– Hur charmiga omständigheterna än är och hur bra affär det än verkar bli så ska man göra lite research innan ett konstköp. Samtidskonst är ju i sammanhanget enkelt för då kan du ju träffa konstnären själv. Litografier ska man alltid se upp med. Det är ju inte svårt att tänka sig hur enkelt det är att låta tryckpressen producera 100 stycken till och sedan addera falska nummer. Både Mirò och Dali är exempel på konstnärer som har fått lida ett dåligt rykte av detta. Riktigt svårt är det däremot med äldre konst för då är det ju många gånger omöjligt att säkert veta vad som är äkta mot falskt. Modern konst är också ett riktigt minfält där priserna stigit lavinartat och här finns de riktigt skickliga förfalskarna som förfalskar exempelvis Chagall och Pollock.

Vingård, så klart en anekdoternas mästare slänger ur sig ett citat från den kände konstförfalskaren Elmyr de Hory som låter ”Konsthandlare är precis som begagnade bilhandlare. De har bara ett problem – de kan inte skilja en Rolls Royce från en Volkswagen”. 

Bonnier, Bonnier, Bonnier, Bonnier...

Granne med Kungen på Kantongatan eller med Rausing på sommarvistet i Skåne. Svårt knuten till patriarkerna Albert och Lukas Bonnier, varit vd hos Jerry Bergström – mannen som kan tillskrivas epitet svensk public relations-fader på den tiden det gick att ta riktigt (riktigt) mycket betalt. Kring jul vajade en flagga av modell större över balkongen på Strandvägen med texten Jerry Christmas.

Ni fattar jargongen.

Han fick lämna jobbet som vd på Svenskt Tenn efter bara 12 månader. Anders Wall förlät honom dock snabbt. Ändå knappt att Björn Vingård kom att hälsa på en förvisso åldrad Estrid Ericson under tiden som verkställande direktör.  

Samstämmiga källor inom familjen Bonnier är tydliga: Vingård kunde inte underskattas som tidningsmakare och finns inskriven i historieböckerna tillsammans med giganter som Gunny Widell (mormor till Hannah Widell och Amanda Schulman) och Amelia Adamo.

Historieböckerna förresten? Det är Vingård själv som (möjligen) ett sista gig åt den mediejätte han varit fjättrad vid hela livet håller i pennan. Till dags dato har 60 personer med inflytande eller insyn hos Bonnier dokumenterats och materialet lämnas till eftervärlden. I det arkivet finns dessutom Jeanette Bonniers korrespondens och bland breven avsändare som Andy Warhol, Keith Haring och ex-maken Jörn Donner (kallad Donnier av Bonnier-klanen). Nu har forskare satt tänderna i materialet.

Och sedan på en lunch förra veckan på Karolinska Institutet där temat psykopater avhandlades för en grupp tänkbara donatorer så ställer sig Nisse Bonnier helt nära och kluckar varmt av skratt när Vingård kommer på tal. De polerade knapparna från KSSS blänker från klubbjackan.

 – Läst Björns senaste bok? Den är förjävla kul. Apropå på drunkningsolyckor. Äh, du kommer fatta…

Middagen han sumpade toppjobbet på

På Vingårds tid rattade den som styrde ett magasin en stor del av trender, skiftningar och konsumtionsbeteende i samhället. Idag kan det vara svårt att minnas hur den makten faktiskt såg ut men kort sagt det tryckta magasinet hade just makt och Bonnier samlade på titlar och la i sina förlag.

Det var den tidens drömfabrik.

Det skrev Björn Vingård också.

Guillou och Skarp gav ut och boken fick ett fint mottagande.

Nu drar han sig i alla fall till minnes en middag hos förläggare Bonnier i Djurgårdsstaden och det var drink och tilltugg och Abbe var känd för att låta sig styras av sin magkänsla.

 – Det skulle utses en vice vd för Åhlén & Åkerlund eller om det möjligen var för hela Bonnierkoncernen och jag var en av kandidaterna. Richard Bernström var med också och han var en sådan här man around town i Stockholm på den tiden. Han var gift med Chris Bernström, en av de snygga tvillingarna Paulsson från Malmö. Sedan var det också en byggmästare med på middagen och sedan eventuellt något annat par. Jag visste inte att det här var en middag där Bernström och jag skulle testas mot varandra. I alla fall förlöpte middagen och det var trevligt som alltid på Nordenskiöldsgatan men sedan reser sig byggmästaren upp och går mot fönstret tillsammans med Abbe och de blickar ut mot Beckholmen och konstaterar hur vacker utskikt Bonnier har. Roligt att du säger det säger byggmästaren men titta noga på den för vi ska snart bygga ett hus här.  Jag har nämligen köpt tomten precis framför. Abbe blir oerhört känslosam över att det här ska ske och stämningen återkommer inte riktigt kring middagsbordet efter det. Några dagar efteråt får jag ett meddelande från Abbes sekreterare att det nog inte är jag som ska få det aktuella chefsjobbet. Bernström fick det inte heller. Abbe var känslostyrd och impulsiv och tyckte nog inte att varken Richard eller jag protesterade eller visade tillräcklig handlingskraft när hans utsikt plötsligt hotades. Så just av det jobbet blev det intet.

Nåja, så illa kan det inte ha varit. Listan på chefredaktörsjobben inkluderar ändå:

Damernas värld, Resumé, Sköna Hem, Året runt, Allt i hemmet, Allt om mat och Vi i Villa.

Provrumsbarn

Han säger sig ha vuxit upp i provrummen på Meeths.

Modern Vera Vingård stod  Göteborgskoloristerna nära men uppfattade aldrig sig själv som en riktigt erkänd konstnär.

Den tidens erkännande handlade om att den lokala konstkritikern Tord Baeckström i Handelstidningen skrev några väl valda ord.

Men det fick aldrig Vera Vingård.

Utöver målandet så blev hon så småningom avdelningschef på den anrika varuhuskedjan som 1965 uppgick i Åhléns/Tempo.

 – Hon verkade som konstnär i the thin line mellan att vara Hötorgskonst och att inte vara Hötorgskonst. Primärt målade hon blommor och satt oftast lutad över köksbordet hemma med duk och paletten. Hon målade mycket och hade många konstnärsvänner och de köpte och sålde konst av varandra så konst blev en naturlig del av min uppväxt och har därför inte varit något konstigt eller annorlunda för mig att förhålla mig till. Morsan satt och målade, så minns jag henne, så föds ett livslångt intresse eller ett hat om man blir jävligt trött på att det luktar terpentin i hela huset. Jag tröttnade inte på det. Jag tyckte det var kul.

Så där börjar ett liv. Strödda gallerijobb, vernissager på helgerna och rätt var det är ett första köp.

Börja alltid med Picasso 

– En liten etsning av Picasso som jag fortfarande har kvar. Ett vanligt första köp för en Picasso är lite som när den första aktien köps och då är det oftast Investor. Jeanette Bonnier började också med en Picasso för det är den enda fina konstnären som alla känner till.

Den bästa affären i hans liv börjar med ett dörrstopp på Djurgården. Än en gång är det ett inspel från en Bonnier.

Två Bonnier blir det till och med. 

– Det är en blå Nike av Yves Klein och Jacque Bonnier hade den bakom dörren hemma och jag tyckte den var absolut skitsnygg så jag frågade henne var hon köpt den? Det vet jag inte, svarade hon. Då frågade jag vad den kostade? Det visste hon inte heller. Jag gick till Agnes Widlund på Konstsalongen Samlaren och hon sa att sådan konst håller inte jag på med och det tycker jag inte du ska göra heller. Nähä, så då fick jag gå vidare till Galleri Bleu på Sturegatan som drevs av Lasse Gynning som gärna hjälpte till via en kille som hette Jan Rundqvist och drev ett Galleri Bonnier i Genève som genast skeppade över fyra stycken varav jag fick köpa en för 8 000 kronor. Året var 1975 och det var cirka två månadslöner för mig då.

Nike blev miljonaffär

Överkomligt men klart att Björn Vingård funderad om det var för extravagant. Pengarna kunde gått till en alpresa eller krognotor. Tiden går och efterhand blir ’Nike’ snarare ’Blåa tanten’ i hushållet och efter en rad bostadsbyten så blir det dags att avyttra henne. Utrop 800 000 kronor och slutpris 1 000 000 kronor.

 – Det blev mitt livs bästa affär alla kategorier i både värdeökning och glädje att äga och så är det med konst och därför är det en tacksam bransch att både verka hederligt och ohederligt i. Människors känslor, tycke och smak spelar in och det är därför inte alltid som det präglas av rationella beslut.

Förfalskad konst är ett kittlande ämne och Björn Vingård hänvisar till uppgifter att upp till hälften av all konst med verkshöjd ”som det finns anledning att förfalska” just har blivit det.

– Men jag tror att det är en lätt överdrift och det här är själva elefanten i rummet som ingen kan eller vill kunna svara på. Men det är glasklart att det finns mycket falsk konst på marknaden. Förr i tiden kopierade man en Albin Amelin eller en Bengt Lindström, han ser ju faktisk förfalskad ut redan som original så det är ju inte svårt, men det tror inte jag man håller på med längre så det är bara gamla falska verk som finns kvar på marknaden.

Siffran är naturligtvis kontroversiell liksom kretsloppet att ingen skulle vilja bryta kedjan av kriminalitet.

Kabinett av bedragare

Dödlig tavla – om konsten att konstförfalska är skriven i romanform men har ett adderat appendix med fakta.

Boken innehåller också ett kabinett av förfalskare. Kanske att ses som ett Hall of fame för de som tagit som livsuppgift att förstöra för andra.

1. Han van Meegeren (1889–1947) - En av de mest berömda konstförfalskarna, van Meegeren blev känd för sina falska verk som tillskrevs Johannes Vermeer. Hans mest berömda förfalskning är "Kristus och lärjungarna i Emmaus".

2. Elmyr de Hory (1906–1976) - En ungersk konstförfalskare som lyckades sälja hundratals falska verk som original av kända konstnärer som Picasso, Matisse och Modigliani. Hans liv och gärningar blev förevigade i Orson Welles F for Fake".

3. Eric Hebborn (1934–1996) - En brittisk konstnär och konstförfalskare som skrev en bok, "Drawn to Trouble", där han avslöjade sina metoder och tekniker för att skapa förfalskningar som såldes som verk av gamla mästare.

4. John Myatt (1945–) - En brittisk konstnär som tillsammans med sin medbrottsling John Drewe lyckades sälja mer än 200 förfalskningar till stora auktionshus och gallerier. Myatt specialiserade sig på att kopiera stilar från moderna konstnärer som Chagall och Matisse.

5. Tom Keating (1917–1984) - En brittisk konstnär och förfalskare som erkände att han hade skapat över 2 000 förfalskningar. Han hävdade att hans förfalskningar var ett sätt att avslöja korruptionen inom konstvärlden.

6. Wolfgang Beltracchi (1951–) - En tysk konstförfalskare som lyckades lura konstvärlden i flera decennier. Han specialiserade sig på att skapa verk i samma stil som Heinrich Campendonk, Max Ernst och Fernand Léger.

– De bästa är naturligtvis att bli inte avslöjad – men det här är i alla fall en topplista bland dem som åkt fast. Duktiga intendenter gör sitt bästa för att ”expertisera” rätt, men de möts av ett oändligt antal föremål som strömmar genom deras lokaler. Auktionsverken är den stora marknadsplatsen för konst och konstföremål och gör sitt bästa för att hålla kvaliteten uppe. Från att en gång huvudsakligen varit en angelägenhet för en bildad, kapitalstark och kunnig publik är de idag hårt vinstdrivna av såväl ägare som säljare och köpare. Alla vill göra en jättebra affär och värdestegring är nyckelordet för alla inblandade. I jakten på säljare har man då och då slirat betänkligt när drevet går på föremål som kan dyka upp under rubriken ”Death, Divorce, Disaster”. Ser det någorlunda bra ut – kör! En begåvad förfalskare i samarbete med en välrenommerad konsthandlare har därför goda chanser att slinka igenom.

EFN har bett en rad kända profiler från Antikrundan att kommentera uppgifterna. Samtliga har valt att låta bli.