Krisande Norge går i fel riktning

Jag har länge förvånats över hur få länder det är som kopierar andra nationers framgångsrecept. Jag har till och med skrivit en bok om möjligheterna där Schweiz, Irland, Baltikum, Singapore med flera visar vägen. Hur svårt kan det vara? I näringslivet är det ju fullständigt självklart att man kopierar och drar lärdom av de som gör det lite bättre.

Norge lyckas nu med konststycket att kopiera historiskt dokumenterade misslyckanden från andra länder med sin förmögenhetsskatt, som inte bara leder till att de välbärgade måste skicka in 1 procent på nettoförmögenheter över 1,76 miljoner norska kronor, utan också att de tvingas skatta på så kallat arbetande kapital i bolag som de äger helt eller delvis. Detta arbetande kapital är pengar som exempelvis har investerats i ett nystartat företag – för allt ska upp till beskattning. I praktiken betyder det att företagare som inte går med vinst ändå måste betala in nya skatter varje år.

Tänk nu Spotify, Sveriges högst värderade bolag med ett marknadsvärde som är 50 procent högre än tvåan Atlas Copco. Spotify har under två decennier utvecklat den där tjänsten som de flesta av oss uppskattar och gärna betalar för. Det är först nu som Spotify går med vinst.

Om Spotify hade skapats i Norge skulle bolagets grundare ha varit tvungna att betala 26 miljarder norska kronor i skatt redan innan det delade ut en enda krona (Källa: rapport från Junior Consulting). De hade alltså varje år varit tvungna att sälja aktier. Alla förstår så klart att detta inte är görbart och att Norge därmed aktivt tackar nej till all form av framgångsrikt entreprenörskap. Med förmögenhetsskatten jagar de ut entreprenörer till utlandet, eller – ännu värre – kväver alla företagsidéer i sin linda.

Nog är det är rikedomens förbannelse som drabbat vårt grannland och gjort att man inte riktigt behöver de driftiga och kreativa entreprenörerna. Med nästan 20 000 miljarder norska kronor i oljefonden kan allt finansieras. Denna fond äger nu 1,5 procent av alla börsbolag över hela världen. Det är ofattbara rikedomar. Då tror man väl att man kan kosta på sig att strunta i det som skapar välstånd.

Norge har med skattepolitiken kopierat den svenska modellen från 1970-talet som lade grunden för två katastrofala decennier. Det tog sedan två decennier att reparera skadan.

Vad hände då med Sverige på 1970- och 1980-talet?

1. Kapitalflykt. Många förmögna människor och företag flyttade utomlands för att undvika skatten. Högre skatter betyder i detta fall lägre skatteintäkter.

2. Utförsäljning av företag. Eftersom skatten beräknades på tillgångar snarare än faktiska inkomster, tvingades vissa företagare sälja delar av sina verksamheter för att kunna betala skatten. Parallellerna är tydliga till Spotifyexemplet ovan.

3. Störd kapitalbildning. Många valde att placera pengar i tillgångar som hade en lägre skattesats eller var lättare att gömma undan, som konst. Det underlättade inte kapitalförsörjningen.

4. Ökad skatteplanering. Kapital placerades i stiftelser eller flyttades till lågskatteländer.

Där och då jagade vi bort hela Ikea-koncernen med Ingvar Kamprad, familjen Rausing med sitt Tetra Pak, H&M-Persson, EF med Bertil Hult med flera. Det var enorma skattepengar vi gick miste om när allt skulle offras för att sätta dit de rika.

År 1991, när Sverige var på botten, ägdes 67 procent av de förmögenheter som tillhörde de femtio rikaste svenskarna av svenskar bosatta utomlands (källa: Nima Sanandajis rapport ”Hej då till entreprenörerna: Entreprenörsflykt då och nu”, Timbro) Norge gör nu sitt yttersta för att kopiera detta misslyckande.

Tack och lov tog Sverige bort förmögenhetsskatten år 2007, vilket lade grunden för det spirande näringsliv vi har i dag där nystartade företag får finansiering och inte alltför mycket kapital flyr till Schweiz eller andra länder.

Det är med sorg i hjärtat man beskådar det norska självmålet. Masochismen är mindre klädsam.