Lexus LM – med ett överflöd av lyx

Jag har ett tydligt svar på den frågan, eftersom jag har provåkt Lexus LM. Jag har visserligen provkört också, men det är mindre intressant: Det är passagerare man ska vara i en limousine. Därför hyrde jag in en synnerligen kompetent chaufför till det här testet: Håkan Samuelsson, som har styrt såväl lastbilar (Scania och MAN) som personbilar (Volvo Cars) och som dessutom råkar ha taxikort. Hur han upplevde bilen från förarsätet kan du läsa här intill.

Hos oss i västvärlden har den här biltypen mest kallats familjebussar och använts därefter – till att transportera många. I Asien tänkte man annorlunda. Bussarna omvandlades snabbt till direktörernas favorittransport, genom att de inreddes med all tänkbar lyx.

Nyligen lanserade Geely den lyxiga limousinebussen Zeekr 09, plus tvillingen Volvo EM90 – båda ska dock bara säljas i Kina. Biltypen har önskats av Geelys ägare Eric Li i många år.

Lexus LM är det senaste tillskottet från Japan.

Den baseras på Toyota Alphard, som lanserades redan 2002. LM delar teknik med (om jag räknat rätt) nio andra modeller i koncernen, däribland Toyota RAV-4.

Eftersom bottenplattan tekniskt är framhjulsdriven och saknar kardantunnel ges förstås utmärkta innerutrymmen.

LM har dock två motorer: En bensinmotor på 182 hk fram och en elmotor bak på 54 hk och kan alltså vid behov drivas av alla fyra hjul. Tyvärr är drivlinan bilens svagaste punkt. Den fyrcylindriga motorn är ljudlig, särskilt vid gaspådrag, vridmomentet klent på låga varv och bilen upplevs som slö. LM skulle vinna mycket på att vara elbil.

Styrning och chassi är typiskt Toyota: Lite mjukt, lite trivsamt, mycket lättkört.

Förarplatsen har ett rejält säte, men för dåligt benutrymme om man är lång. Det är därför man ska sitta i baksätet.

Jag har åkt i lyxversionen, med bara fyra säten, varav två maffiga fåtöljer bak (den finns också med sju säten).

Och där, i baksätet, öppnar sig ett överdåd av välbefinnande, uttolkat i det något svåröversatta japanska ordet omotenashi, att ta hand om gäster med värme, vänlighet och uppmärksamhet – och det gör sannerligen Lexus LM.

Enormt benutrymme, sju olika massageprogram i sätena, givetvis utdragbara benstöd och uppfällbara flygplansbord, värme också i mittkonsol och armstöd, möjlighet att via varsin surfplatta välja fem olika lägen för sin resa: Relax, Focus, Energize, My Original (för egna inställningar) samt Dream. I det senare fälls stolen till en skön säng och gardiner sluter sig över ned över alla fönster. Infraröd scanning av passagerarna används för att exakt ställa in optimal temperatur i kupén. Bilen har en mellanvägg, där en ruta kan skjutas upp så att man slipper höra tjatet från föraren: 40 procent av bullret försvinner nämligen. Rutan kan också dimmas, för total avskildhet.

När man piggnar till kanske man vill plocka fram något drickbart ur det generösa kylskåpet, lyssna på ljudsystemet från Mark Levinson med 23 högtalare – eller titta på TV-n med 48-tums skärm (varför inte Börssnurr med Mitelman & Mellqvist?). Så svaret på den inledande frågan lyder: Nej, det går inte att åka bekvämare än i Lexus LM Luxury. Hög buss är bättre än låg limousine.

En kritisk synpunkt dock till slut: Knappar och reglage är förtvivlat små och texten svårläst. De är dessutom väldigt många och gjorda i en plast som inte anstår en bil för 1,7 miljoner spänn.