Livet kan vara gott – trots barn

"Babylycka!" står det på kvällstidningens förstasida när jag handlar påskmust, chips och tacos till våra tre barn en fredagseftermiddag. Bilden visar en euforisk, underskön kvinna med oklanderlig makeup och nyfödd bebis, i ett rent och prydligt hem värdigt en inredningsarkitekt. Själv är jag sliten efter en lång arbetsvecka. Barnen är trötta och sura. Och lägenheten ser ut som ett sjöslag.

Kvällstidningen uttrycker en vanlig uppfattning – att man blir lycklig av barn – och signalerar kanske också en norm om att man borde bli det. Men verkligheten är en annan.

Omfattande internationell forskning visar att människor med barn i genomsnitt är mindre lyckliga än människor utan. Detta gäller speciellt kvinnor. För amerikanska ensamstående mammor är effekten jämförbar med att bli arbetslös eller kroniskt sjuk. Livet blir lite bättre när ungarna flyttar hemifrån. Man kommer dock inte ifatt de barnlösa förrän senare i livet. Och detta förutsätter att man har goda relationer med sina vuxna barn, vilket inte är alla förunnat.

En stor studie från Storbritannien visar att föräldrar som umgås med sina barn är lyckligare då än när de röker, handlar, lagar mat eller tittar på tv. Men de är mindre lyckliga än när de vandrar i skogen och tittar på fåglar, fixar i trädgården, sjunger i kör, njuter av kulturlivet, dricker sprit och går på fotboll.

Förklaringen är i hög grad ekonomisk. Ett barn kostar cirka två miljoner. Den som väljer bort föräldralivet kan göra mycket roligt för den sortens pengar. Att ha barn kostar också på i tid och energi. Nästan allt det som gjorde livet värt att leva innan man fick barn – sex, vänner, träning, resor, middagar och så vidare – får man mindre av efter. Sedan finns det en myt om att barnlösa (eller barnfria) är ensamma och olyckliga. Det är inte sant. De kompenserar med andra positiva aktiviteter och erfarenheter.

Samtidigt är kraven på föräldrar på många sätt historiskt höga. Som antropologen Caroline Uggla förklarar i den utmärkta boken Familjeformeln är den moderna föreställningen om kärnfamiljen något av en historisk anomali. Tanken att två vuxna ska bära ansvaret för att uppfostra barnen och sköta ruljansen hemma är något som uppstod på 1900-talet. I hela mänsklighetens historia innan dess hade vi ”alloföräldrar” – andra människor som hjälpte till att ta hand om barnen.

Och samtidigt som vi förväntas dra in alla pengar, sköta hushållet, samt hålla barnen friska, glada och välartade så ska vi vara snygga på bild och kul på fest.

Betyder detta att vi får det sämre när vi blir föräldrar? Borde vi ha straffskatt på barn, på samma sätt som vi har punktskatt på skadliga produkter som diesel och cigaretter?

Bilden blir mer komplicerad när man tittar närmare.

För det första är den individuella variationen enorm. Genomsnittet i sig betyder då inte så mycket för mig eller dig. Somliga upplever en transformativ förändring när de blir föräldrar, att de känner sig pånyttfödda som bättre och lyckligare människor. Andra blir så deprimerade att de dör.

För det andra spelar det roll om man vill bli förälder eller inte. Att vara frivilligt barnfri är mycket bättre för lyckan än att vara ofrivilligt barnlös. Att bli ofrivillig förälder har långtgående negativa konsekvenser.

Sedan ser vi stora skillnader från ett land till ett annat. Sverige är faktiskt ett av de länder där föräldrar är som lyckligast, och i många studier snäppet lyckligare än icke-föräldrar. Forskningen pekar på den relativa jämställdheten mellan män och kvinnor, men framför allt på föräldrapolitiken. Föräldraledighet, barnbidrag och subventionerad barnomsorg är bra inte bara för barnen – utan även för föräldrarna.

Till sist verkar det spela roll vad man frågar. Föräldrar är mindre lyckliga, i genomsnitt, men de kan kanske uppleva mer mening i sina liv än icke-föräldrar. En känsla av att livet är meningsfullt är något helt annat än en känsla av lycka, men för många kanske minst lika angeläget.

Vad ska vi göra då, om vi vill hjälpa föräldrar – och kanske stimulera födelsetalen dessutom? Här är mina tankar:

✔ Låt människor som inte vill ha barn vara i fred. Unga kvinnor, framför allt, kan uppleva en väldig press från sin omvärld att skaffa barn. Men vi riskerar att göra de frivilligt barnfria en otjänst när vi försöker övertyga dem.

✔ Hjälp människor som verkligen vill ha barn. En enkel reform vore att göra IVF (provrörsbefruktning) tillgänglig för fler – och att låta regionerna finansiera fler försök.

✔ Stöd barnfamiljer med hjälp av en ännu mer offensiv föräldrapolitik, helst av ett sådant slag att den befrämjar jämställdheten.

✔ Bygg gemenskaper som tillåter oss att dela glädjen och bördorna med att ha barn. Det vi nu kallar en delningsekonomi skulle kunna avlasta överväldigade föräldrar, och samtidigt skänka glädje och tillfredsställelse åt dem som vill ha mer barn i sina liv.

✔ Förkasta normen som säger att föräldrar bör vara glada och lyckliga hela tiden. Vissa barn är enklare att ta hand om än andra, men alla föräldrar har det nog jobbigt, åtminstone ibland. Det är helt enligt specifikationen, och inget misslyckande.

✔ Och till sist: minns att lycka inte är det enda värdet, eller den enda ingrediensen i ett gott liv. Det går att rationellt välja att bli förälder, och att få ett bättre liv, även om vi blir mindre lyckliga när vi sover dåligt och får alla infektioner som går på förskolan. Att uppleva sitt liv som meningsfullt, att leva i enlighet med sina ideal, att bidra till något som är större än en själv och att vara del av generationernas gång är alla saker som räknas – oavsett om vi upplever lycka eller inte.

Hon på omslaget är nog inte alltid så där snygg och glad. Men hon kan säkert, precis som vi andra, leva ett gott liv ändå.