Lotta Klemming – Sveriges enda kvinnliga ostrondykare

Solen håller på att gå ner över naturreservatet Tjurpannan strax utanför Grebbestad. Ute på ängarna bakom Lotta Klemmings livsverk Ostrongården leker några harar. 

Hit hittar gäster från hela världen för att dyka och vandra i ett av Sveriges vackraste naturreservat, samtidigt som de bor bekvämt och äter det godaste havet har att erbjuda. 

– Redan när jag var liten ville jag ha ett boendekoncept och i höstas kunde jag ta emot våra första gäster, säger Lotta och ropar in hunden Max.

Lotta Klemming om psykisk ohälsa

Allt började egentligen med att hon lämnade Grebbestad. Som ung hade Lotta kämpat med psykisk ohälsa, och när hon ansågs vara färdigbehandlad bestämde hon sig för att flytta till Göteborg. Där påbörjade hon en karriär inom butiksbranschen. Utåt sett såg det bra ut. Karriären gick spikrakt.

Men något fattades, och Lotta började längta hem.

– Längtan efter havet för stark.

Ostronbranschen kunde hon. Redan som barn följde hon med sin pappa för att hjälpa honom med hans kombinerade dyk- och ostronverksamhet. 

Och hon visste att efterfrågan på svenska, handplockade och hållbart framställda ostron växte – både på finkrogarna och bland folk i gemen. 

– Jag frågade pappa om jag inte kunde få börja jobba med honom och min farbror, som också är ostrondykare. Pappa tyckte att jag skulle starta en egen firma, och så blev det.

I början fokuserade hon på att enbart leverera ostron till restauranger. 

– Men eftersom jag jobbar med hållbart fiske ville jag hitta flera ben att stå på, säger Lotta. 

Ett första steg var att erbjuda ostronturer med båt för mindre grupper. Efter avslutad dykning tillagas infångade ostron och andra skaldjur över öppen eld. 

Vill erbjuda helhetskoncept

Nästa steg blev att tillsammans med sambon Sander Schimmelpenninck investera i två tomter ute i naturreservatet. Tillsammans med Fabel arkitektur i Göteborg skissade de fram Ostrongårdens fyra hus, varav två har gnistrande fasader av krossade ostronskal och de  andra av lärkträ. 

– Jag ville kunna erbjuda ett helhetskoncept där gästen kan ta med sig känslan från havet och avsluta med god mat och en bastu. 

Vi har förflyttat oss in i Ostrongårdens gästhus och sitter utmed det 180 kilo tunga matsalsbordet, delvis också bestående av krossade ostronskal.

Lotta berättar samtidigt som hon tillagar kvällens middag, dagsfärska havskräftor  och ostron som hon själv plockat – både de ursprungliga svenska och de invasiva japanska gigas.– Jag har ett stort nätverk med kockar och har planer på att i framtiden även arrangera slutna middagar här, berättar Lotta, vars omsättning på bara ett par år växte till 2,2 miljoner kronor.  

Att hon är har entreprenörskapet i blodet är uppenbart, men att driva bolag på egen hand samtidigt som man har småbarn är inte det enklaste. 

– Eftersom allt bygger på mig som person försöker jag nu hitta ett sätt att få företaget att växa utan att vara 100 procent närvarande i allt, säger hon när hon nästa morgon styr sin aluminiumbåt ut mot ostronbankarna. 

Att investera i en rejäl båt var nödvändigt för verksamheten. Det var även sjöboden ute på en kronholme utanför Grebbestad.

Kan inte leva utan att dyka

Också den en dröm som Lotta förverkligat. 

– Att kunna köpa en egen sjöbod var ett viktigt steg. Nu kan jag ta gästerna hit efter en avslutad ostronexpedition och laga lunchen här, säger Lotta och förtöjer båten vid den stora, än så länge fallfärdiga bryggan. 

Havet och dykningen ger henne ett lugn, trots att ostrondykning är en tuff verksamhet som innebär hårt arbete i alla väder. I takt med att verksamheten växte blev hon också alltmer övertygad om att hon fattat rätt beslut.

Extra påtagligt blev det när hon väntade sitt första barn, dottern Irene. 

– Då insåg jag att jag inte skulle kunna leva ett liv utan att dyka. Så jag kollade med en dykläkare om jag verkligen kunde fortsätta med dykningen under graviditeten. Det kunde jag.

– Men numera dyker jag mest efter ostron till våra egna gäster. För att sluta dyka, det kommer jag aldrig att göra.