Lugn i befolkningsfrågan

Larmet går: Det föds för få barn!

Många nationer oroar sig för födelsetalen, och många ledare försöker göra något åt dem.

Trots världens barnvänligaste politik har Sveriges statistik sjunkit till rekordlåga 1,43 ungar per kvinna när det behövs 2,1 för stabil befolkning. Självklart tillsätter då regeringen en utredning, för att likt Ryssland, Ungern med flera uppmuntra reproduktionen.

Fel länder tar till fel lösningar i fel fråga av fel anledningar och med fel resultat.

Sätt individ och miljö i centrum

Om jorden har en kris i befolkningsfrågan är den fortfarande att vi är för många. Hur ofta har ni inte hört varningen om de extra jordklot som skulle behövas ifall afrikaner konsumerade som svenskar?

Av däggdjurens biomassa utgörs 96 procent av människa och husdjur, bara 4 procent av vilt. Pressen på ekosystem och klimat hotar att tippa över i biologisk kollaps. Färre Homo sapiens (under humana former) blir alltså en välsignelse för alla.

Åldrande befolkning är mest ett problem i det nationalekonomiska perspektivet. Men statsbudgetar borde inte vara subjekt här. Bättre att sätta individ och miljö i centrum.

Att stimulera barnalstring politiskt har visat sig svårt. Varken medaljer, monetära incitament eller välfärd biter på moderna människors livsval.

Sydkorea, där man förökar sig minst, är nere på 0,75 barn per kvinna. Med sådana siffror tar det inte många decennier att halvera befolkningen, med uppenbara konsekvenser för tillväxten.

I desperation försöker den sydkoreanska regeringen muta hugade föräldrar. Det går trögt, men har inte hindrat Finland från att slå in på samma spår. Där föreslår en utredning subventionerad parterapi för barnlösa och bidragsbonus på 340 000 kronor till förstföderskor. Ungefär samma summa som Sverige ska erbjuda utlandsfödda i återvandringsbidrag.

Kombinationen av etnisk rensning och avelsprogram vore komisk om den inte var så tragisk. Svenska politiker om några borde tänka steget längre.

Hur rimligt är det till exempel att vi stressar ihjäl oss fram till 64 års ålder för att sedan tillbringa två decennier framför Trädgårdstider på tv?

Födelsetalen speglar ett moment 22

Ändrad demografi kräver nytänkande kring invandring, pensionering, åldersdiskriminering och arbetsmarknad. Ett barnvänligare samhälle är en självklar strävan i sig, men inte för att finansministern ska gotta sig åt en fet befolkningspyramid.

När makarna Myrdal skrev sin klassiker Kris i befolkningsfrågan på 1930-talet var utgångspunkten tydlig: välfärd kräver ekonomisk tillväxt som kräver expanderande befolkning. För att de fattiga ska få färre barn och de välutbildade fler krävs i sin tur välfärd och jämlikhet.

Politiskt progressivt på den tiden – läskigt auktoritärt i dag. Låt folk göra sina egna val, hitta sin egen mening i livet med eller utan avkomma. Frihet går före folkhemsk ingenjörskonst.

Födelsetalen speglar ett moment 22 som har med just friheten och framsteget att göra. I den livliga debatten om varför så många ”väljer bort” barn eller skaffar färre är detta den saknade pusselbiten.

Under större delen av människans historia har barn kommit automatiskt, med enorma risker för mammors liv och 50 procents dödlighet i unga år.

Det avancerade samhällets strävan efter kontroll, planering, perfektion och individualism är det ultimata preventivmedlet, och barn den ultimata kontrollförlusten. En ljuvlig ekvation, vinn-vinn, som inga reformer kan lösa åt oss.