Magdalena Kowalczyk: Vem tar egentligen skulden?

I två säsonger av dokumentärserien Generation skuldsatt har jag kartlagt det finansiella ekosystemet kring svenska folkets privata skulder.

Fram träder en ganska mörk bild där ett litet antal drivna entreprenörer profiterar på ett stort antal konsumenter. Den gemensamma nämnaren stavas informationsunderläge och ekonomisk press.

Det här är inget nytt. Hushållens ökande skuldsättning har granskats både på ledden och tvären. Även från politiskt håll. Såväl rödgröna som blå regeringar har dragit i gång omfattande utredningar kring samma frågor. Enstaka ändringar i lagstiftningen har följt, men effekten har uteblivit och utvecklingen har fortsatt till det sämre. Svenska folkets skulder blir bara större och lånen alltmer osäkra. Fler och fler hamnar i ett ekorrhjul av dyra konsumtionslån och en därpå följande psykisk ohälsa. Samtidigt flyttar finansbolagen, nischbankerna och snabblånarna fram sina positioner.

Hur kan detta få fortgå i rättsstaten Sverige? Att privata aktörer rundar lagstiftningen eller agerar i juridiska gråzoner är tämligen känt, men att offentliga myndigheter så flagrant misslyckas med att balansera styrkeförhållandena på marknaden är ett misslyckande. Tidigare låg Sverige i den internationella framkanten när det kom till konsumentskydd – i dag har vi halkat efter rejält.

Kronofogdemyndigheten är en statlig myndighet, finansierad av skattebetalarna med ett regeringsuppdrag att driva in fordringar. Punkt. I Kronofogdens uppdrag ingår att upprätthålla betalningsmoralen i samhället. Myndigheten ska varken ta ställning eller pröva legitimiteten i de fordringar som kommer in.

I Generation skuldsatt redogör vi för hur aggressiva lånebolag inte bara tar ut väldigt höga räntor, utan också lägger på avgifter som i praktiken strider mot konsumentkreditlagen. I lagen står nämligen klart och tydligt att kreditgivarens ränta och avgifter ska vara skäliga och inte får bereda kreditgivaren någon vinst. Pålagda avgifter får bara täcka kreditgivarens kostnader och endast ränta ska vara vinstdrivande. Problemet – och cynismen – är att dessa avgifter dessutom förräntas och läggs på grundskulden. Och med ränta på ränta på ett växande kapitalbelopp växer skulden snabbt. Alltmedan Kronofogden måste förhålla sig objektiv – det spelar nämligen ingen roll om skulden vuxit orimligt mycket, på grund av olagliga avgifter. Kronofogdens uppdrag är enbart att driva in skulden utan att kontrollera underlaget, annat än att ansökan om betalningsföreläggande uppfyller formella informationskrav.

– Vi har inte mandat att pröva ett betalningsföreläggande eller att agera ifall någonting inte stämmer. Det enda vi ska göra är att delge den svarande och upplysa om möjligheterna att bestrida, säger Kronofogdemyndighetens analytiker och talesperson Davor Vuleta.

I praktiken innebär detta att staten främjar aggressiva fullånebolag som lånar ut pengar till de konsumenter som befinner sig i ett ekonomiskt och socialt nödläge. Det är i princip riskfritt i Sverige. Konsumentverket slår extremt sällan ned på oseriösa aktörer som satt i system att bryta mot lagen när de utfärdar lån och krediter till privatpersoner. I de få fall det händer är påföljderna för den lagbrytande parten obefintliga.

Och som om detta inte vore nog så står statliga Kronofogden som garant för att pengarna kommer in – på ett eller annat sätt, förr eller senare.

Seriösa långivare åtnjuter samma skattefinansierade service som cyniska ockrare. Eller för att citera en av källorna i Generation skuldsatt när jag frågar om konsumentskyddet på konsumentkreditmarknaden:

– Systemet funkar ganska bra på bolag med hög affärsmoral, systemet funkar uselt på bolag med låg moral.

Kronofogden följer alltså protokollet och bifogar information om att svaranden har möjlighet att bestrida ett betalningsföreläggande. De för ingen statistik över hur många ärenden som klandras, men min erfarenhet (och det vi får höra i dokumentärserien) är att vanliga människor inte känner till regelverket och lagen, utan har tilltro till att ”systemet funkar”. Man utgår helt enkelt från att saker och ting går rätt till i myndighetslandet Sverige. Dessutom har personer som får betalningsförelägganden ofta kniven mot strupen: ett generellt dåligt utgångsläge för att orka och kunna driva den här sortens process.

Den naturliga frågan till ansvarigt statsråd (finansmarknadsminister Niklas Wykman) blir: Vore det inte rimligt att i nästföljande regleringsbrev till den instans som driver in skulder också uppdra ett helhetsgrepp och ett granskningsansvar? Fordringar som inte kommit till i enlighet med konsumentkreditlagen ska helt enkelt inte drivas in. Åtminstone inte bekostat av våra skattepengar.

För Kronofogden skulle detta antingen kunna medföra ett utökat kontrollansvar, vilket rimligen skulle kräva utökade juridiska resurser. Men allra enklast vore förstås att i stället kravställa alla ansökningar om betalningsförelägganden. ”För att vi ska behandla din fordran, kära bolag X, behöver ni kunna styrka att skulden ni vill ha indriven har tillkommit i enlighet med konsumentkreditlagen.”

De bolag som har skött sin kreditprövning och lånat ut till lagliga räntor och avgifter behöver bara bifoga underlag på detta. Övriga bolag får inte statsfinansierat understöd, vilket sannolikt kommer minska deras intjäning på olagliga lån och i förlängningen minska den marknaden.

Här kan du höra utdrag ur Magdalenas intervju med Kronofogdemyndigheten om hur man idag inte säkerställer legitimiteten i skulder som ska drivas in.