Malin Ekman: Harris flyr det ansvar mamma lärde henne ta

NEW YORK. Harris har sedan hon accepterade sitt partis nominering insisterat att hennes politik kommer att skilja sig från Bidens. Därför var hennes replik i tv-programmet “The View” på tisdagen överraskande. På frågan vad, om något, hon skulle gjort annorlunda från Biden svarar hon: “Inget jag kommer att tänka på.”

Med 26 dagar kvar till valet är Harris problem att väljarna fortfarande inte riktigt vet var hon står. Hennes snart fyra år som vicepresident har inte gjort dem mycket klokare. Harris sena inträde som Demokraternas kandidat har inte heller underlättat. Vicepresidenten knep nomineringen utan att kampanja för den, när det till sist - även för partiet - blev uppenbart att hennes chef inte kunde axla ansvaret. Omständigheter som Harris fram tills nu gjort lite för att kompensera för. Intervjuerna har varit få och framstått tillrättalagda.

Harris har kritiserats för att inte ställa upp och journalister för att, de gånger hon gör det, inte ställa kritiska frågor. Staben har nu därför sett till att boka in intervjuer på löpande band.

Söndag: Podcasten Call Her Daddy
Måndag: 60 Minutes
Tisdag: The View, The Howard Stern Show, The Late Show med Stephen Colbert

Om avsikten var att visa att presidentkandidaten är beredd att sätta sig på heta stolen blev utfallet sådär. Den enda som ställer kritiska frågor är 60 Minutes Bill Whiteker. Trots att hans arbetsgivare, tv-stationen CBS, klippt Harris fördelaktigt lämnar svaren mycket kvar att önska. Ett typexempel:

Whiteker: “Många människor vet inte vad du tror på och står för”.

Harris: “De senaste fyra åren har jag varit USA:s vicepresident. Jag har rest runt i landet”.

Andra svar låter inövade. Den som följer amerikansk politik kan lista ut flera innan de kommer. Som “Israel har rätt att försvara sig. Hur det gör det spelar roll.” Ett återkommande svar avsett att blidka både de vänster- och mittenväljare som, av motsatta skäl, är upprörda över Biden- och Harrisadministrationens utspel.

Förhoppningen är att båda ska nöja sig med standardsvaret, som sällan utvecklas. När Harris pressas om ekonomin svarar hon undvikande. På frågan om folk har fel när de håller Harris och Biden ansvariga för att matpriserna gått upp med 25 procent svarar hon att arbetslösheten är historiskt låg för att sedan erkänna att priserna är för höga. På frågan hur hon ska betala för sina förslag svarar hon att ekonomer föredrar hennes politik framför Trumps.

Jag tänker på en referens i hennes självbiografi “The truths we hold”. Harris lyfter fram den som formativ. Beskriver hur hennes mamma, när Harris var liten och kom hem och berättade om saker som hänt, alltid ställde frågan “Well, what did you do?”.

Harris återberättar anekdoten i intervjuer. Hur hon genom sin mammas ord lärt sig att hon själv har ansvar och makt att förändra saker. Ändå verkar hennes ryggmärgsreflex när hon får en obekväm fråga vara att tona ner sitt eget ansvar eller att avleda uppmärksamheten från det. Ofta genom att skylla på Trump.

När Whiteker pressar Harris om migrationen som han understryker har fyrdubblats sedan Trumps sista år som president, vet tittaren vad som snart ska komma. Mycket riktigt, tar Harris snart upp Trump och hans uppmaning att stoppa den partiöverskridande överenskommelsen som kongressen var på väg att klubba. Som hade Harris och Biden ingen möjlighet att åtgärda den illegala migrationen under de tre år som föregick händelsen.

Det är en märklig strategi för någon som säger sig ha lärt sig att “ta ägandeskap”.

Bäst är Harris i feel good-sammanhang. I podcastentreprenören Alex Coopers podcast Call Her Daddy, känd för kändisars intima avslöjanden, framträder en annan bild av Kamala Harris. I intervjun, som framför allt avhandlar abortfrågan och kvinnors rättigheter, redogör vicepresidenten för sin tid som åklagare och Kaliforniens justitieminister. Hon framstår skarp, initierad och passionerad. Något man borde kunna förvänta sig av en presidentkandidat även när andra frågor kommer på tal.

I stället för att ge tydliga svar litar hon på kraften i att tillhöra etablissemanget. Samtidigt fungerar den relativt väl eftersom de flesta programledare är vänligt inställda och spelar med. Huruvida den fungerar på tittarna tillika väljarna är en annan fråga.