Marc Andreessens Techno-optimist manifesto väckte 2023 en rörelse där AI och innovation ses som mänsklighetens räddning – men också som ett hot mot demokrati och samhällsstrukturer.
År 2023 dök ett provokativt manifest upp på internet. Texten, fylld av referenser till Friedrich Nietzsche, Friedrich von Hayek och den italienske fascistiske futuristen Filippo Tommaso Marinetti, hävdade att det inte finns något materiellt problem som inte kan lösas med mer teknologi.
Den förespråkade en sammansmältning av mänsklig och artificiell intelligens och uttryckte sin övertygelse så här: ”Vi tror att utvecklandet av teknologi är en av de mest dygdiga handlingarna vi kan utföra. […] Vi tror att artificiell intelligens är en universell problemlösare. […] Vi tror att artificiell intelligens är vår alkemi, De vises sten – vi får ju bokstavligen sand att tänka.”
Det var inte vilken obskyr text som helst. Bakom manifestet stod Marc Andreessen, tongivande entreprenör i Silicon Valley och en av arkitekterna bakom internets genombrott på 1990-talet. I sitt Techno-optimist manifesto förespråkar han aggressiv teknologisk expansion, som enligt honom ska driva mänskligheten mot ekonomiskt välstånd och global utveckling bortom våra vildaste fantasier.
Snart skulle begreppet effective accelerationism (e/acc) få spridning. Det betecknar en rörelse som framhåller att oinskränkt, oreglerad teknologisk innovation och utveckling är lösningen på mänsklighetens stora problem. Framsteg, särskilt inom AI, sägs kunna rädda oss från krig, fattigdom och miljökatastrofer. Att hindra utvecklingen av AI skulle, enligt detta synsätt, därför kosta människoliv. Att reglera eller stoppa forskning om AI skulle till och med kunna jämställas med mord.
Vad är AGI?
AGI, eller artificiell generell intelligens, är en hypotetisk form av AI som inte bara kan lösa specifika uppgifter – som att spela schack, översätta språk eller köra bil – utan som kan lära sig, resonera och anpassa sig lika brett som en människa.
Till skillnad från dagens ”smala” AI, som är specialiserad på enskilda problem, skulle AGI kunna byta mellan olika domäner och tillämpa kunskap från ett område på ett helt annat.
Frågan om när, eller ens om, AGI kan bli verklighet är omstridd. Vissa forskare menar att det kan ske inom några årtionden, andra att det kan dröja sekler eller kanske aldrig inträffa. Diskussionen rör inte bara tekniska svårigheter, utan också etiska, samhälleliga och existentiella risker: en generell intelligens kan i teorin överskrida mänsklig förmåga och förändra civilisationens förutsättningar i grunden.
Silicon Valley och accelerationskulturen
Marc Andreessen är långt ifrån ensam. Hans manifest uttrycker, om inte en ideologi, så åtminstone ett dominerande intellektuellt paradigm inom techvärlden. Flera högt uppsatta individer i Silicon Valley har uttryckt öppet stöd för rörelsen, medan andra visar det genom sina handlingar. Entreprenörer och företagsledare som Peter Thiel, Sam Altman, Elon Musk, Jeff Bezos och Garry Tan, har alla gjort sig kända som investerare i genombrottsteknologier av omvälvande slag. Filosofin bakom dem sammanfattas skämtsamt i mottot: ”Move fast and break things.” Här ses risk som en möjlighet snarare än ett hot, och övertygelsen är att människan bör omfamna dessa risker och hantera konsekvenserna senare.
Kärnan är idén att teknologiska framsteg föder fler framsteg, i en spiral som ständigt ökar i hastighet. Detta är vad datavetaren, entreprenören och transhumanisten Ray Kurzweil kallat ”lagen om acceleration”. På 1960-talet noterade datavetaren Gordon E. Moore att antalet komponenter på ett chip fördubblades ungefär vartannat år – en observation som blev känd som Moores lag. Även om den i strikt mening bara gäller halvledare kom den att prägla hela it-sektorn, genom att skapa en kultur där industri, investerare och konsumenter förväntade sig ständig acceleration. Prognosen blev en självuppfyllande profetia: företag planerade efter den, ingenjörer levererade och konsumenter krävde snabbare enheter.
I dag närmar sig lagen sina fysiska gränser, men dess kulturella och ekonomiska arv lever vidare, särskilt inom AI. För många har den blivit en del av en teknologisk determinism, där exponentiell tillväxt ses som en självklar framtid.
Drömmen om teknokratin
Teknologisk determinism är idén att teknologin själv driver samhällsutvecklingen, oberoende av sociala och politiska faktorer, och att människan måste anpassa sig efter den. Förespråkare menar att dagens institutioner är för långsamma och otillräckliga för att hantera förändringarna, och ser därför en teknologisk elit som framtidens förtrupp. I sin mer extrema form innebär detta förslag om AI-baserad styrning, där algoritmer tar över beslut inom rättsväsende, stadsplanering och arbetsliv – i tron att tekniken kan eliminera mänskliga fel och ineffektivitet.
Entreprenören Balaji Srinivasan har föreslagit teknikdrivna alternativ till dagens stater, medan Peter Thiel hävdat att frihet och demokrati inte längre är förenliga. Sådana idéer sammanför libertarianska ideal med teknologisk determinism i en ”teknokrati”, där en techelit kan kringgå långsamma demokratiska processer.
Vad är accelerationism?
• Begreppet myntades i 1990-talets filosofi, med rötter i tänkare som Nick Land och gruppen CCRU i Storbritannien.
• Grundidén är att samhälleliga, ekonomiska och tekniska processer inte bör bromsas, även om de skapar kriser, utan i stället drivas till sin yttersta gräns. Först då kan något nytt och bättre uppstå.
• Begreppet har i dag lämnat filosofin och används i teknologidebatten, särskilt kring artificiell intelligens. Förespråkare menar att snabbare utveckling kan lösa globala problem. Kritiker varnar för att det kan förstärka ojämlikhet, underminera demokrati och skapa oöverblickbara risker.
Existentiella hot och öppna framtider
En känsla av brådska genomsyrar detta idélandskap. Accelerationister menar att AI bör utvecklas så snabbt som möjligt, i övertygelsen om att teknologin snart kommer att överträffa mänsklig intelligens och driva fram exponentiella framsteg. Samtidigt positionerar sig filosofier och rörelser som transhumanism och accelerationism som lösningar på existentiella hot, med argumentet att teknologin är vårt främsta verktyg för att säkerställa artens överlevnad. Paradoxalt nog är ett av de största hoten just AI. Lösningen beskrivs därför som en kapprustning för att utveckla ”vänlig AI” – ett försök att bemöta riskerna med ännu mer teknologi. Men att tala om ”vänlig AI” väcker frågor: Vem definierar vad det är, vilka värden den ska upprätthålla, och vem tar ansvar för utvecklingen?
Sam Altmans svar på AI:s identitetskris
Open AI:s vd Sam Altman driver Tools for Humanity, företaget bakom kryptovalutan Worldcoin och World ID. Det sistnämnda är ett digitalt identitetsbevis som skapas genom att skanna användarens iris med en enhet kallad Orb. Skanningen genererar en unik nyckel som bekräftar att användaren är människa – ett sätt att skilja mänskliga användare från AI-bottar i digitala miljöer. Den som går med på att skanna sig får betalt i World Network, vilket innebär att kryptovaluta utbyts mot biometriska data.
Enligt företaget har över tolv miljoner människor i mer än 100 länder redan skannats, och World ID planeras att integreras med aktörer som Visa, Stripe och Match Group.
Sam Altman beskriver projektet som ett svar på den identitetskris AI kan skapa – en kris han i hög grad själv bidragit till genom att utveckla kraftfulla system som Chat GPT. Nu motiverar han övervakningsstrategier som lösning på de problem hans egen teknik har skapat.
Teknologisk utveckling är inte oundviklig. Den formas av politiska mål, ekonomiska incitament och slumpmässiga faktorer – men också av våra idéer om framtiden. Moores lag blev verklighet delvis därför att människor trodde på den och agerade därefter. Somliga menar att den fungerat som en självuppfyllande profetia. På samma sätt kan acceleration bli en realitet om accelerationisterna utnyttjar sin redan betydande makt och får ännu större inflytande. Men framsteg är ofta en retrospektiv tolkning av utvecklingen, inte en inneboende egenskap hos teknologin. Därför bör vi vara försiktiga med deterministiska berättelser om ständig förbättring. Vi kan driva utvecklingen i nästan vilken riktning som helst – men vi kan sällan förutse konsekvenserna.
Moores lag
Ursprung: Formulerades 1965 av Gordon E. Moore, en av grundarna till Intel.
Observationen: Antalet transistorer på ett mikrochip fördubblas ungefär vartannat år, vilket gör att datorernas beräkningskraft ökar exponentiellt medan kostnaden per beräkning sjunker.
Betydelse: Lagen har fungerat både som prognos och som mål – industrin har anpassat forskning, investeringar och produktcykler för att följa utvecklingstakten.
Resultat: Har drivit fram decennier av snabb teknologisk utveckling, från persondatorer till smarta mobiler och internet.
Utmaningar: Under 2010-talet började fysiska och ekonomiska gränser märkas: transistorer kan inte krympas i all oändlighet. I dag satsar industrin på nya lösningar som parallellberäkning, specialiserade chip, kvantdatorer och AI-hårdvara.