Marcus Storch: ”Sverige är på väg att tappa greppet”

Vid en sammankomst på Uppsala slott bara dagarna innan har Marcus Storch, 82, blivit titulerad som nestor i det svenska näringslivet, det fanns ingen i den cirka 200-hövdade publiken som protesterade. Enligt Svenska Akademiens ordbok betyder just ”nestor” att man är en ”vördnadsvärd och klok man”.

Kan det bli mer omodernt?

Här sitter nu en gentleman i grå cardigan som egentligen borde vara död.

Bakom sig har han en intensiv livsstil som koncernchef för Aga och ordförande för Nobelstiftelsen. En skicklig arbetsnarkoman med fyra flygresor i veckan i olika tidszoner i över 20 år och med trofast sällskap av tre paket John Silver utan filter dagligen. Den första hjärtinfarkten fick han som blott 44-åring. Att vara bypassopererad två gånger räknas som tämligen unikt. Han har haft diabetes alldeles för länge och nyligen fått stentar inopererade i benen för att öppna upp kärlen för bättre cirkulation. Själv säger han sig tillhöra ankfamiljen när han är ute och går.

Att leva med att ha ont i kroppen har han vant sig vid.

Men tro nu inte att det begränsar honom särskilt.

Sedan 51 år huserar han i samma våning på Grevgatan i Stockholm.

– Jag kan bara konstatera att under den tiden så har det yttre trycket på en börs-vd förstärkts enormt. Ta till exempel krav från miljörörelsen, ESG och politiker. Det räcker med att läsa en årsredovisning i dag så förstår man. De sista två sidorna ägnar man möjligen åt resultaträkning, men i övrigt talar man vad man gjort på alla andra möjliga områden, men det är inte företaget det handlar om. Det är en helt annan värld att jobba i numera och jag tycker inte alls att den verkar bättre. Vi tog ansvar redan på min tid, men den här exponeringen som företagsledare utsätts för i alla möjliga sammanhang än att ägna sig åt verksamheten, den är inte alls bra.

Från klassrummet till styrelserummet

– Medellängden på tiden som en vd innehar posten kortas hela tiden och numera verkar man inte så intresserade av att en vd ska ha specifik kunskap om ett bolag. Jag var styrelseordförande för Samhall i ungefär 10 år och deras vd plockade man sedan till SJ. Jag önskar henne lycka till, men jag tror inte hon kan så mycket om infrastruktur. I Sverige tror vi att är man företagsledare för ett läkemedelsbolag kan man lika gärna bli chef för ett gruvbolag. Det går inte alls.

SJ ska vi återkomma till.

– Av de som börjar på KTH i dag faller 50 procent ifrån första året. Det är ett fruktansvärt slöseri. När jag var på Aga ville man sänka kraven på utbildningen för studenternas grundkunskaper var så låga och för att få igenom den stipulerade mängden. Gör det, sade jag, men vi kommer inte anställa dem i så fall. I stället infördes sommarkurser för att bättra på kunskapen. I dag har några veckor på sommaren blivit till ett basår. Där har du det svenska utbildningsväsendet.

– Jag tycker inte att alla behöver vara gymnasieutbildade i teoretiska ämnen. Världen ser inte ut så. Det måste vara bättre om gymnasiet blir svårare och examinerar studenter som verkligen kan någonting än att alla till varje pris ska ta sig igenom det.

– Integrationen i Sverige är en katastrof där det har tillåtits att bilda kluster eller getton med skolor som har klasser som inte har någon med svenska som modersmål över huvud taget. Hur ska vi då kunna försvara vår kultur och stärka vår nation när vi som bor här får mindre och mindre gemensamt?

– Allt det här hänger samman och det finns ett pris att betala för att vi som land inte är lika breda längre och det priset kommer vi förr eller senare vara tvungna att betala. Så säger Marcus Storch innan han tillägger:

– Vi är numera underleverantörer men det tycks vi inte inse.

Från spretig koncern till gasjätte

Underleverantörer? Marcus Storch tar sin egen karriär som illustration.

När han tillträdde vd-posten på Aga var det en spretig koncern, med stor diversifiering med alltifrån kemi- till mobilteknik. Inte sedd som specialister på något område. Med Marcus Storch vid spakarna skulle Aga renodlas.

– Det var bara att inse, det här kommer inte att hålla långsiktigt. Uppgiften var att gå igenom vad det var Aga skulle satsa på och var vi hade riktigt bra management och teknologi. Resten sålde vi och använde pengarna för att förstärka oss och bli riktigt bra på de områden vi valde att prioritera.

Ut åkte exempelvis Tudor batterier och Plåtföreningen Helsingborg, men också utvecklingen av mobiltelefoni och detsamma med hjärt- och lungräddaren.

– Ett tag blev vi kända för att vi bara sålde bolag, men till slut blev vi bland de världsledande inom gasindustrin. Många andra försökte göra samma sak som vi gjorde, men jag måste säga att vi lyckades särskilt bra med det vi tog oss an. Till slut valde dock även Agas ägare att sälja och det kan vara intressant att veta att det konglomerat de nu ingår i är värt tre gånger mer än Investor. 3 000 miljarder kronor.

Här får en av maktbolagen en känga.

– Hade ägarna i Industrivärden inte varit så snabba att sälja utan agerat långsiktigt hade Sverige haft en bättre position inom det området i dag. Där får man ge Wallenbergarna en eloge för deras långsiktighet. Det är en oerhörd trygghet för Sverige att de förstår att det är bättre att äga 50 procent tillsammans med någon, som de gör med Astra Zeneca och ABB, än att bara sälja vid ett gynnsamt tillfälle. Nu kan vi fortfarande kalla Astra Zeneca och ABB för svenska bolag även om ingen annan gör det. Aga är däremot bortsålt för alltid.

– USA har kanske tjugo bolag som motsvarar AGA medan vi i Sverige hade ett. Nu har vi inget. Det blir farligt för ett land när kunskapsmassan för en hel bransch går förlorad. Titta på Volvo Personvagnar och var de har hamnat nu. De använder plattformar till sina bilar som de inte själva har utvecklat. I princip är Sverige en monteringsverkstad i dag. Kemibranschen är det samma sak med. Läkemedel också även om vi så gärna vill säga att Astra Zeneca är ett svenskt bolag så finns det bara minimal forskning kvar här. Sverige behöver en pluralistisk ekvation där ingenjörer kan växa tillsammans. Skärs någonting bort då blir det sämre på sikt.

Hans slutsats är tydlig och brutal.

– Sverige roll i ett globalt system är att vara underleverantörer och det är en tragisk och farlig utveckling. Är du toppstudent på KTH och vill jobba med forskning och utveckling kan du bara med något undantag stanna kvar i Sverige. Slaget är förlorat och forskning och utveckling är ingenting vi ägnar oss åt här längre på samma sätt som vi gjort tidigare. Klart att vi som ett historisk starkt innovationsland kommer att må mycket dåligt av det framöver.

– Vad som har hänt är att kapital har beskurits och det har fört med sig att företag har flyttat från Sverige. När jag började på Aga hade Affärsvärlden sina börstabeller efter branscher: handel, fastigheter, kemi. På kemilistan fanns då nio bolag och då räknades även läkemedelsbolag som Astra och Pharmacia dit. Inget av de bolagen finns kvar i Sverige i dag. De är inte döda utan har köpts upp, vilket innebär att all utveckling och all teknik har lämnat vårt land. Jag har ingen anklagelse i det utan det är bara ett konstaterande. Men vi måste förstå att det inte är någon bra utveckling.

– Gick du på KTH på den tiden och läste kemi så började cirka 60 procent på antingen Aga, Astra eller Pharmacia. Den marknaden är alltså borta i dag.

När visionerna dör i Sverige

Marcus Storch är en sann optimist i mycket, men när det kommer till vilka delar svenskt näringsliv är världsledande på blir han mörk.

– Vet du, jag kan till och med sträcka mig så långt som att det bara finns en bransch som vi i Sverige har ett globalt ledarskap på i dag och det är inom musik, och kanske lastbilar. Spotify har ett börsvärde i dag som är större än Investor, men de är noterade i USA och anses nog där vara ett amerikanskt bolag, men sedan råkar de ha sitt huvudkontor i Stockholm. Än så länge.

Vi enas om att behålla Marcus Storch tes och frågan blir då hur Sverige kommer att se ut om 50 år.

– Då har vi som industriell underleverantör endast priset att konkurrera med. Kunnandet och visionerna är redan borta. I stället ska vi mätas med något annat land som kan göra det mycket billigare än vad vi kan i Sverige. Det kommer vi inte klara.

Daugavpils heter staden liksom floden och är Lettlands näst största. Den ligger på gränsen till Belarus och de har haft tur.

Inte mycket har de gratis, men en vän har de och han sitter på Grevgatan i Stockholm och säger att när han går tillhör han ankfamiljen. Ibland är han lite frank och då kan han undslippa sig att Daugavpils faktiskt är en ”jävla håla”.

Men nu är det en gång så att därifrån härstammar familjen Storch och hur jävligt det än må vara i Daugavpils så ändrar inte Marcus Storch på historien. Däri ligger stadens stora lycka, för sådant spelar roll för honom och för det har de i honom fått en välgörare.

– I Daugavpils har halva befolkningen flytt, mördats eller lämnat. Naturligtvis är det de unga som fortfarande är initiativrika som stuckit. En stad utan halva sin befolkning blir en spökstad.

Hans farfar var bankdirektör på orten. Lokalen finns fortfarande kvar men är helt nedgången. Länge fanns en tanke att försöka återställa den. I stället för det inleddes ett samarbete med Stockholm School of Economics, Riga.

– Projektet har två vinklar. Det ena är att erbjuda utbildning i elementär ekonomi så att exempelvis bagaren ska kunna driva sin verksamhet bättre. Den andra är journalistik för du förstår att i en sådan stad som Daugavpils tar maffian över väldigt fort. En vettig journalist blir inte långlivad. Handelshögskolan i Riga är ett världscentrum för undersökande journalistik. Årligen kommer 100 journalister från hela världen dit. Gunilla och jag var över där nyligen och det var helt fantastiskt att se.

Personliga sorger, historiska arv

Hans far Gilel Storch var entreprenör och affärsman med bland annat tapetfabriken Kåbergs och matthandel i sin verksamhet. Till hans ära delas årligen Gilel Storch-priset ut.

Lena Einhorn skrev en bok om hans gärning i Handelsresande i liv. Om vilja och vankelmod i krigets skugga. Från sitt nya hemland Sverige var han central i att förhandla ut judar ifrån Nazityskland, vid tillfällen direkt med Heinrich Himmler.

Familjen Storch har drabbats av den svåraste motgång en förälder kan drabbas av.

Förlusten av ett barn. Därför är det inte förvånande att det engagemang som ligger honom närmast hjärtat är den stiftelse som bildats efter att sonen Tobias Storch gick bort blott 17 år gammal. Tobiasregistret har till dags dato bidragit till att över 2 000 stamscellsoperationen blivit genomförda. 260 000 svenskar finns i Tobiasregistret som i snitt leder till en donation per dag.

I september 2018 gick Marcus Storch till attack mot det samlade näringslivet i allmänhet och Antonia Ax:son Johnson i synnerhet. Vid den tidpunkten hade näringslivet börjat visa intresse för Sverigedemokraternas inblandning i en framtida borgerlig regering. Det sägs att den tuffaste kritiken ska man få från sina närmaste vänner och det är en bra formulering för att förstå hur relationen dem emellan sett ut.

– Jag vidhåller den kritiken helt. Vi lever i en värld som vrider sig åt höger väldigt mycket och det tycker jag är otäckt. Det här sker inte bara i Sverige utan i bland annat USA, Indien, Brasilien, Ungern och Italien. När totalitära åsikter vinner terräng så är det på sikt förödande för demokratin och för folkets vilja att ställa upp för sitt land. Varför ska näringslivet inte kunna stå emot det här? Varför kan de inte vara ett moraliskt föredöme?

Han tystnar kort åt den retoriska frågan. Innan han fortsätter.

– Från mitt perspektiv är den högervridning vi har nu inte optimal för befolkningen. Det här inträffar dessutom med en otäck regelbundenhet var tredje generation.

Marcus Storch har arbetat mycket i Tyskland och vet att berätta om sina erfarenheter.

– Vi är tre generationer från Hitler. Den första generationen – ursäkta uttrycket – pinkar i brunnen. Då säger man inte till sina barn vilka åsikter man har varit med och drivit fram utan det skäms man för. När jag var ordförande för Aga i Tyskland träffade jag aldrig någon som varit medlem av nazistpartiet, men jag vet att de flesta hade varit det. Barnen till nästa generationen kan därför inte hela sin historia och har aldrig kunnat konfrontera sina föräldrar med vad som hände, så därför blir de utan kunskap och upprepar samma misstag. Eftersom vi lever i en högervriden värld där de flesta partier har anpassat sig till den här trenden kommer pendeln snart att börja slå tillbaka för det gör den nämligen alltid. Men det måste alltid bli lite för extremt innan den slår tillbaka, när alltför många blir utanför kommer alltid reaktionen. Men där är vi inte riktigt än.

Tycker du att moralen i näringslivet har ändrats sedan du var vd för Aga?

– Den var låg redan då och den är fortfarande låg. Vi belönas i dag på faktorer som inte egentligen är avgörande för bolagens bästa. Att vi accepterar det gör oss omoraliska. Det är ett politiskt styrt flum som gör att du som företagsledare ska vara anpassad till den politiska omvärlden för att överleva. Vi är politiskt korrekta helt enkelt.

Balansräkningen lyser med sin frånvaro

Vi kommer tillbaka till SJ. Därför att det enligt Marcus Storch är ett bra exempel på ett av statens stora problem.

Balansräkningen.

Marcus Storch nämner SJ som exempel på hur det kan bli fel när ansvaret sprids på fel sätt. Där ett bolag har hand som spåren och ett bolag om vagnarna och ett tredje bolag om stationerna kommer aldrig att fungera. Världens största förlustbolag i antal år räknat är den schweiziska järnvägen. Där har man politiskt beslutat att kommunikation är så viktigt att man betalar underskottet. Men Marcus Storch menar att vi i Sverige i stället ber SJ att rationalisera så att man får det att gå ihop. Hans ord är att det är kortsiktigt och därför dumt.

– I Sverige kan det bli en nyhet att en kontaktledning till järnvägen har ramlat ned och tågen står stilla. Men tacka fan för det för den kontaktledningen är med all säkerhet 100 år gammal och har sedan länge rostat sönder för gott. Skulle det hända i Schweiz då hade chefen fått gå. I Sverige verkar vi helt slutat underhålla vår infrastruktur, vilket gett en enorm underhållsskuld.

– I en statlig budget finns inga avskrivningar med på någon post. Köper staten ett flygplan så räknas det direkt mot kostnaden för antalet opererade blindtarmar. Att ett flygplan har ett restvärde det tar man inte alls hänsyn till i den statliga ekonomin. I och med det här finns det heller ingen budget för framtida underhåll i relation till värdeminskningen. Jag tycker Sverige borde ändra sin redovisningssed. Jag har under min ordförandeperiod i SNS-sammanhang talat med statssekreterare som delar den här bilden. Men det spelar ingen roll för det finns ingen politiker, och det oavsett parti, som förstår vad en balansräkning betyder.

Marcus Storch iklär sig epitet balansräkningsfreak. Det passar honom.

Nu berättar han att han till sin natur alltid begärde balansräkningen från ekonomichef på Aga först och aldrig resultaträkningen. Allt syns i balansräkningen om man bara kan och förstår den, är Marcus Storch uppfattning, och menar att det är fel att balansräkningen inte är med i den offentlig redovisningen och inte heller i det statliga beslutsunderlaget.

– Då blir besluten därefter och därför påstår politiker att vi har en underhållsskuld, vilket är strunt. Sanningen är att vi har en bristande avskrivning, vilket är en bristande planering för framtiden, vilket är precis det politiker ska ansvara för.

Tror du regeringen kommer försöka byta redovisningsprincip?

– Det är mycket komplicerat och ett sådant skifte skulle också innebära en politisk risk där det under en period finns möjligheter att bli bortdribblad om man inte verkligen kan balansräkningen. Jag tror våra ministrar och politiker gör så gott de kan. Det finns många aspekter på politik, men som vi driver det nu går vi mot en trygg underleverantörsroll i stället för att gå mot en visionär ledarroll.

40 Nobelfester – men bara en Bengt Samuelsson

40 gånger har han stått och trixat med väst och fluga inför Nobelfester. Bortsett från kungen och jämte Bengt Samuelsson tror de sig ha någon form av rekord, Gunilla och Marcus Storch.

Bengt Samuelsson var hans företrädare som ordförande för Nobelstiftelsen och vid hans frånfälle den 5 juli 2024 skapades en oro hos Marcus Storch.

– Det är alltså en av vår tids verkligt viktiga forskare med en lista på hedersdoktorat så du kan hålla på och rabbla dem hur länge som helst. Därtill har han fått en flygel vid en av Kinas mest förnämliga universitet uppkallad efter sig. Vad gör svenska medier vid hans bortgång? De tar in en kort text om dödsfallet och sedan hans nekrolog. Inget mer.

Sådant här provocerar Marcus Storch och han är inte den som håller igen.

– Jag gick på en chefredaktör och frågade hur man kunde gå förbi det här faktumet att en av forskarvärldens hjältar, en svensk Nobelpristagare gått bort, och fick svaret: det säljer inte. Nu handlar vetenskapsartiklar mest om vi ska äta processat kött eller inte. New York Times skrev sidor om Bengt Samuelsson veckan efter hans död. Washington Journal hade ett uppslag.

Allt handlar i slutändan om att han ser principer försvagas och försvinna.

– Vi lever i en tid där vi i Sverige inte är nyfikna på kunskap och utveckling utan bara på förströelse och konflikter. Bengt Samuelsson är ju okänd i Sverige men inte i övriga världen. Det tycker jag är genant och det talar om vart vi är på väg.