Marknadens vilja eller samhällets behov?

"Vi får inte värdera vad som är samhällsnyttig verksamhet eller inte. Inte ens om bitcoinbrytning ställdes mot Astrid Lindgrens barnsjukhus hade vi kunnat göra något. Och vi vill inte ha den myndighetsrollen utan sådant får näringspolitiken och andra avgöra.”

Så svarade elbolaget Ellevios samhällspolitiska chef Henrik Bergström i en intervju med Dagens Nyheter den 21 juli i år. Det är inte så att man baxnar. Ellevio är ett vinstdrivande bolag och ska inte ta hänsyn till samhällsnytta. Däremot undrar man hur en inställning av det slaget ska gå ihop med behovet av ökad beredskap som har uppstått i spåren av coronapandemin och kriget i Ukraina. I en samhällskris vill åtminstone jag att el till barnsjukhus prioriteras över bitcoinbrytning.

Det är troligt att vi i allt större utsträckning lever i den starka statens era. Militär upprustning innebär genom våldsmonopolet oundvikligen att statens förmåga att göra saker växer. Och även i lågkonjunktur satsar nuvarande regering på försvaret.

Men det är fortfarande många områden som brister när det gäller beredskap för kriser. För att fortsätta på elspåret rapporterade DN också att även om det inte är någon fara för stabiliteten i elsystemet har flera misstag gjorts. Till exempel att stänga kärnkraftverk i södra Sverige som inte ersattes med havsbaserad vindkraft. Det innebär att importbehovet av el har ökat.

Den typen av dissonans mellan samhällsnytta och marknadsekonomiska beslut kommer göra sig påminda på allt fler områden.

Marknadsmässigt var det rätt att stänga reaktorerna, men marknaden kunde samtidigt inte se till att elproduktionen ersattes med något annat i tid. Då uppstår en flaskhals där det saknas el i ledningarna som akut måste ersättas. Näringspolitikens uppgift hade i det läget varit att planera för att ny produktion skulle finnas på plats samtidigt som kärnkraftselen försvann.

Detsamma gäller järnvägen där avregleringar under snart 40 års tid har lett till att fler tåg än någonsin rullar på spåren. Det hade varit utmärkt om inte bristen på investeringar också inneburit för få och för dåligt underhållna banor. Även där uppstår flaskhalsar när resenärer och gods inte kommer fram i tid. Där hade infrastrukturpolitiken behövt stå redo med att förverkliga planer på utbyggnad för flera årtionden sedan.

Elsystem och järnväg är två exempel på system som måste fungera oavsett om det är kris eller bara en helt vanlig dag. Dagens system ser ut så här: å ena sidan lägre pris och bättre tillgänglighet, å andra sidan för få storskaliga investeringar och osäkerhet om kvalitet. I värsta fall ingen el till sjukvård eller en Malmbana som inte kan användas för att den har spruckit.

Den mest brännande frågan för resten av 2020-talet är hur samhällsnytta och marknadslogik ska kunna samexistera. Marknaden vill att investeringar prioriteras efter betalningsvilja och samhället att prioriteringen görs utifrån allmän nytta. Dessa kan sammanfalla, men måste inte nödvändigtvis vara samma sak.

Enligt samhällsnyttan ska investeringar planeras så att de alltid pågår oavsett om det är hög eller lågkonjunktur. Ju mer stabil investeringskvot, desto bättre. Men enligt marknadslogiken måste investeringarna följa betalningsviljan och minska när den minskar eller öka när den ökar. Det är en kamp mellan kort och lång sikt som är ständigt närvarande i ekonomin. Är det balans i dragkampen får vi både billig el och utbyggd produktion. Om det däremot är obalans får vi underhållsskuld och flaskhalsar. Där är vi nu.

För min del tror jag att det måste ske en omvärdering av vilka områden som ska skötas på marknadsmässig grund och vilka som passar bättre att värdera enligt samhällsnytta. Inte minst för att även marknadsaktörer i dag missgynnas av bristande infrastrukturinvesteringar. När kraven på bättre krisberedskap ökar innebär det också större krav på planering för oförutsedda händelser och att någon samordnar den planeringen.

Då får Ellevio och dess kollegor leva med att näringspolitiken prioriterar Astrid Lindgrens barnsjukhus över bitcoinbrytning. Allt annat är faktiskt orimligt.