Martin Blomgren: Rör inte våra kvartalsrapporter!

Kvartalsrapporteringen tar mycket tid, energi och resurser för de noterade bolagen och därför är det inte konstigt att frågan ibland lyfts om det inte skulle räcka med halvårsvis eller till och med årsvis avrapportering. Donald Trump sköt ut förslaget nyligen i USA, och säkert är det många vd:ar och finanschefer även här i Sverige som håller med om att det finns bättre saker för ett bolag att lägga tiden på än att sammanställa omfattande rapporter och svara på frågor från investerare, analytiker och journalister var tredje månad.

I Sverige pågick en debatt i samma ämne under 2012, som inte riktigt bet. Kraven på kvartalsvis rapportering finns kvar i Nasdaq Stockholms så kallade Market Rulebook, även om reglerna faktiskt ger ganska stora möjlighet att bjuda på lite mer sparsmakad information i rapporterna för det första och tredje kvartalet.

Ett skäl till att lättnadsförslagen dök upp då för 13 år sedan var att det rådde noteringstorka och att Stockholmsbörsen oroade sig för att man hade tappat attraktionskraft. Där är vi inte nu, utan tvärtom så rullar noteringarna in och höga värderingar gör aktiemarknaden till en attraktiv plats för säljare av bolag.

Vem är rapporterna till för?

Men viktigare i mina ögon är att frågan om det behövs kvartalsrapporter tenderar att ställas till fel personer.

Det är ju inte för bolagsledningens eller för styrelsens skull som kvartalsrapporten finns i första hand, för de följer rimligen upp sin verksamhet oftare än så och de har ändå full insyn. Det är för de mindre aktieägarna, som inte kan sätta en egen gubbe eller gumma i styrelsen, som behovet av korrekt och kontinuerlig information är störst.

Utan kvartalsrapporter så kommer de mindre ägarnas informationsunderläge att bli ännu större, och det kommer att bli det under ännu längre perioder.

För att ta ett konkret exempel: med strikt halvårsvis rapportering blir effekterna av en stor affärshändelse i januari i sämsta fall helt tydlig för alla ägare först i slutet av augusti, eftersom bolagen kan rapportera upp till två månader efter periodens utgång.

Mer insiderinformation på vift

Utöver att en mindre frekvent rapportering skulle göra privatsparares beslutsunderlag på börsen betydligt sämre så skulle det också öka mängden insynsinformation som inte har kommit ut ännu. En rapport fungerar ju till stor del som en ”nollställning” av informationsläget där bolaget kan passa på att kommunicera sin syn på marknaden och på resultatpåverkan av olika externa händelser.

Ju längre tid det hinner gå från ett rapporttillfälle desto mer värdefull blir informationen som ännu inte är kommunicerad. Med det ökar också risken för att det sipprar ut fakta som är kurspåverkande och som inte kommer alla investerare till del samtidigt – en av grundbultarna i en fungerande marknadsplats.

Nya grepp kan vara bra, men som EFN-medarbetaren Johan Anderberg belyser med sin senaste boktitel så är det också en konst att veta när man gör rätt i att avstå från att förändra: Just don´t.