Martin Kragh: Europa efter den transatlantiska eran

Självkännedom är ett känsligt ämne. Inte minst när det handlar om djupt rotade mentaliteter och identiteter – hur man uppfattar sig själv och sin omvärld. Få har gestaltat denna problematik mer inträngande än Shakespeare. I tragedin Kung Lear möter läsaren en människa som nått botten i sitt själsdjup. Lear förstår varken sin egen karaktär eller det ansvar som följer av makt. Först efter ett utdraget lidande skärskådar han sig själv: Who is it that can tell me who I am?

Frågan ställdes nyligen på sin spets i Davos, under årets upplaga av Världsekonomiskt forum. Egentligen borde ingen ha blivit förvånad. Ändå skakade Donald Trumps retorik om att annektera Grönland, följt av förolämpningar mot europeiska soldaters insatser i Afghanistan, USA:s traditionella allierade. Hans löfte att avstå från militärt våld gentemot Danmark var avsett att inge tacksamhet hos åhörarna. Effekten uteblev.

Den amerikanska revolten mot Europa skiljer sig från allt som kontinenten upplevt på senare år. Rysslands krig mot Ukraina har varit djupt kostsamt – säkerhetspolitiskt, ekonomiskt och humanitärt. Det är emellertid en välbekant problematik, en utmaning som med politisk vilja och handlingskraft går att möta. Det potentiella hot som Kinas växande styrka utgör framstår fortfarande som mer abstrakt, på tillräckligt bekvämt avstånd och placerat längre fram i tiden.

Donald Trumps uppträdande är unikt. Att ett mäktigt land hotar sina allierade är bara ena sidan av myntet. Den andra, och mer svårhanterliga, handlar om en amerikansk president som destabiliserar en djupt rotad europeisk identitet. Motvilligt tvingas USA:s traditionella allierade att ompröva hur de ska sörja för sin egen säkerhet.

Det historiska sammanhanget är centralt. Efter två självförgörande världskrig under 1900-talets första hälft vände sig USA mot Europa. Landet bistod med ekonomisk återuppbyggnad och militärt försvar, ett engagemang som 1949 formaliserades i försvarsalliansen Nato. Parallellt främjade USA multilateralt samarbete och integration, en ambition som tog institutionell form i organisationer som dagens EU, WTO och IMF.

Europa blev en fredligare plats. Under närmare åtta årtionden speglade sig kontinenten i USA. Den transatlantiska länken vilade ytterst på tillit – tillräckligt stark för att överleva flera kriser, från Suezkanalen 1956 till Irakkriget 2003. Logiken var ibland krass: oavsett vad amerikanerna företog sig på andra håll skulle dess självpåtagna ansvar för europeisk säkerhet bestå.

Det är denna europeiska identitet som Donald Trump nu har försatt i gungning. Hans insisterande på att enbart låta sig begränsas av sin egen moraliska kompass, snarare än av folkrättsliga ramverk eller överenskommelser, står i konflikt med grundläggande värden som territoriell integritet, mänskliga rättigheter och demokrati. Visst har mäktiga ledare genom historien agerat efter principen att makt ger rätt. Skillnaden är att Vita huset tycks betrakta denna princip som ett normativt ideal.

Därmed aktualiseras Lears fråga på nytt: Vem kan berätta för Europas länder vilka de är?

Efter Davos var konsensus, både medialt och politiskt, att Kanadas premiärminister Mark Carneys plädering för samarbete och solidaritet mellan små och medelstora demokratier pekade ut en möjlig väg framåt. Den så kallade regelbaserade ordningen hade avslöjats som en illusion. Slutsatsen blev att likasinnade länder måste börja samverka mer aktivt, samtidigt som de tydligare främjar sina nationella intressen.

Rädsla har genom historien fungerat som en kraftfull katalysator för politisk och institutionell förändring. Och förändringstrycket i Europa är påtagligt. Det senaste stödpaketet till Ukraina antogs med kvalificerad majoritet, något som i praktiken gjorde det möjligt att kringgå Ungerns veto. Frågan om EU-utvidgning har fått förnyad energi, samtidigt som nya handelsavtal med andra delar av världen tar form. Ett mer pragmatiskt EU blir mer funktionsdugligt och mindre benäget att bli gisslan i sina egna regelverk.

Den nya färdriktningen möter samtidigt påtagliga hinder. Demokratier är till sin natur trögrörliga. Europeiska länder med ansträngda statsfinanser riskerar att hamna i ett läge där de uppfattas behöva välja mellan kanoner och smör – mellan försvarsförmåga och välfärd. Det är ett välkänt recept för inrikespolitisk instabilitet.

Att vänta ut Donald Trumps mandatperiod har sålunda blivit politisk logik. Varför genomföra kostsamma uppoffringar i dag, om en mer konventionell amerikansk utrikespolitik kan återställas i samband med nästa maktskifte i Vita huset? Mark Carneys diagnos av världspolitiken kan trots allt visa sig vara förhastad. Minsta tvivel kan användas som intäkt för en alternativ strategi, som går ut på att avvakta.

Dilemmat, som många påpekat, är att hopp inte är en strategi. Europa behöver parallellt bygga politisk sammanhållning och militär styrka, där investeringar i säkerhet blir en del av en återuppväckt ekonomisk dynamism. Två gånger har amerikanska väljare valt Donald Trump till president. Europeisk säkerhet kan inte vila på tillit till ett USA vars dominerande utrikespolitiska idé är att exportera sitt inhemska kulturkrig till omvärlden.

En svaghet i Mark Carneys analys är påståendet att den regelbaserade ordningen skulle ha varit en illusion. Ordningen var bristfällig, men det var också ett genuint politiskt projekt. Det regelverk som byggdes upp efter 1945, med folkrätt och multilateralism, lade grunden för den mest ihållande perioden av välstånd och fred. En majoritet av jordens länder vill bevara detta regelverk, i en eller annan form.

Allteftersom Donald Trump nedmonterar amerikansk demokrati och maktdelning på hemmaplan förlorar USA sin ställning som normgivande förebild. I detta läge kan EU synliggöra och vidareutveckla sina inneboende styrkor: viljan till internationellt samarbete samt insikten att säkerhet endast kan byggas gemensamt.

När en mäktig vän börjar flörta med auktoritära tendenser framträder värdet av denna märkliga europeiska konstruktion med all önskvärd tydlighet. Här finns också ett möjligt svar på Lears fråga: Europa är en levd identitet, en förståelse för att inget land kan vara ett fort och att våra öden är sammanflätade.