Martin Kragh: Freden kan bli svårare än kriget
Ett krig kan vinnas på slagfältet – men freden avgörs först i efterhand. Efter den amerikansk-israeliska operationen mot Irans ledarskap väcks frågan om USA har en strategi för vad som ska följa, eller om ännu ett regimskifte riskerar att öppna dörren för långvarig instabilitet.
Il est plus facile de faire la guerre que la paix. Den franska premiärministern Georges Clemenceaus träffande formulering i samband med Versaillesfreden 1919 – att det är ”svårare att mäkla fred än att starta krig” – hade lika gärna kunnat yttras 1815 eller 1945. Eller 2026, i samband med den gemensamma amerikansk-israeliska militäroperation som eliminerade en stor del av Irans politiska och militära ledarskap, däribland ayatolla Ali Khamenei.
Ett krig som kan sägas ha inletts den 7 oktober 2023, när Israel attackerades från det Hamaskontrollerade Gaza, har utvidgats i flera etapper. Israel har angripit iranskstyrda grupper som Hizbollah i Libanon och houthirörelsen i Jemen. Hösten 2024 föll den syriska diktatorn Bashar al-Assad, en historiskt allierad till Iran och Ryssland. Därefter tog en grupp med tidigare band till al-Qaida, Hayat Tahrir al-Sham,makten över ett fragmenterat land.
Både fiender och allierade kommer framöver att uppfatta diplomati med Washington som meningslös.
Den föregående veckans angrepp mot Iran var en fortsättning på den operation som inleddes i juni 2025. Syftet var att underminera landets potential att utveckla kärnvapen uppmuntra till politiskt regimskifte i Teheran. Situationen förblir emellertid volatil.
Iran svarade med missilangrepp mot Israel, Jordanien och Saudiarabien. Amerikanska militärbaser i Qatar, Kuwait, Förenade Arabemiraten och Bahrain träffades också. Huruvida Donald Trump har övergivit diplomatin som väg för att begränsa Irans ambitioner på kärnvapenområdet har blivit en sekundär fråga. Både fiender och allierade kommer framöver att uppfatta diplomati med Washington som meningslös.
Vilka är då USA:s mål? I samband med fjolårets angrepp mot Iran sammanfattade landets vicepresident J.D. Vance tre vägledande principer för amerikansk utrikespolitik. För det första: Att tydligt ”artikulera ett amerikanskt intresse.” För det andra: Att genom ”aggressiv diplomati försöka lösa problemet.” Och för det tredje: Att i händelse av diplomatins misslyckande ”använda överväldigande militärmakt… och sedan dra [sig]ur fanskapet innan det blir en utdragen konflikt.”
Få tecken pekar mot ett sådant optimistiskt utfall i Iran
För en utomstående framstår det som om Trump tillämpar samtliga tre principer samtidigt. Inom loppet av några få dagar har den amerikanska presidenten både övergett diplomati och förklarat seger i ett krig där något entydigt nationellt intresse aldrig artikulerats. Samtidigt riskerar konflikten att bli mer utdragen och oförutsägbar – med omedelbara konsekvenser för energimarknader, migrationsflöden och hotet från terrorism.
Det är inte självklart att Trump avser förvandla Mellanösterns säkerhetspolitiskt komplexa biotop genom regimskifte. Förhoppningen kan vara att överlevande regimrepresentanter visar sig förhandlingsbenägna och villiga att erbjuda kompromisser som USA kan acceptera – inte olikt vad som skedde i Venezuela, tidigare i år.
Få tecken pekar mot ett sådant optimistiskt utfall i Iran. Det iranska styret upplever sig vara indraget i ett existentiellt krig för sin överlevnad. Parallellen till Irakkriget 2003 är svår att bortse i från: det är betydligt lättare att fälla en regim än att forma det som följer. Eller som Clemenceau noterade redan för mer än hundra år sedan: Il est plus facile de faire la guerre que la paix.
