Martin Kragh: Vad betyder en multipolär världsordning?

I sin inflytelserika bok The general theory från 1936 anmärkte den brittiske ekonomen John Maynard Keynes hur politiker och andra beslutsfattare, ofta omedvetet, kunde vara intellektuella ”slavar till någon sedan länge förlegad ekonom”. I värsta fall handlade det om ”dårar med auktoritet”, som genom att kanalisera ”någon akademisk medelmåtta” fick utlopp för att ”destillera sitt eget raseri”.

John Maynard Keynes, en av 1900-talets mest inflytelserika ekonomer, saknade varken självförtroende eller formuleringskonst. Han var inte heller främmande för tanken på att påverka politiken. Men han hade rätt i sin mer allmänna iakttagelse: idéer, även förlegade sådana, kan leva kvar länge, för att vid en senare tidpunkt få genomslag och påverka samhällsutvecklingen – ibland på oförutsägbara vis.

Att så är fallet blev tydligt när Kinas diktator Xi Jinping i augusti i år bjöd in mer än 25 världsledare, däribland Rysslands Vladimir Putin och Nordkoreas Kim Jong-Un, för att högtidlighålla den kinesiska ”segern” i andra världskriget. Världen, förklarade Xi Jinping, genomgick en besvärlig fas av ”turbulens och förändring”. Därför, underströk han, vilade ett särskilt ansvar på de församlade ledarna att upprätthålla ”en välfungerande multipolär ordning”.

Xi Jinping slog an en välbekant sträng. Det har på senare år blivit alltmer populärt att tala om en ”multipolär” värld – ett internationellt system där flera stater, snarare än en eller två, delar på den globala makten. Det är emellertid inte nytt. Begreppet användes redan 1997 i en skrivelse till FN:s generalförsamling, undertecknad av Rysslands och Kinas dåvarande FN-ambassadörer Sergej Lavrov och Wang Xuexian. Sedan dess har termen återkommit regelbundet, inte minst av politiker och diplomater i Moskva och Peking.

Varför har talet om multipolaritet blivit så viktigt – och vad betyder det i dag?

Bakgrunden kan sammanfattas så här: Det kalla krigets bipolära ordning, menade Sergej Lavrov och Wang Xuexian, var efter järnridåns fall överspelad. Den efterföljande unipolära ordningen – med USA som dominerande makt – var däremot oacceptabel. Inget land hade rätt att ”monopolisera de internationella relationerna”, något som USA och dess allierade alltså anklagades för. En multipolär ordning var sålunda det enda acceptabla alternativet.

Retoriken om multipolaritet kan låta tilltalande. På ytan förmedlar den en idé om jämlikhet mellan stater, som om världen styrdes genom samarbete snarare än dominans. Men under ytan döljer metaforen emellertid något annat. Bilden av några få ”poler”, eller gravitationsfält, påminner om tidigare epokers tal om ”intressesfärer” – uppfattningen att världen består av stormakter och småstater, där de första oundvikligen kommer att dominera de senare.

I grund och botten handlar det om makt. Ett återkommande mönster i historien är att etablerade ordningar förr eller senare utmanas av stater som anser sig missgynnade. Dagens Kina, Ryssland, Iran och Nordkorea förenas av uppfattningen att den hittillsvarande världsordningen begränsat deras nationella ambitioner – ett förhållande som de också avser rubba.

Inför öppen ridå har denna grupp av länder samverkat för att uppnå sina mål. Nordkoreanska styrkor deltog 2024 i strider mot Ukraina, samtidigt som Pyongyang har intensifierat sitt kärnvapenprogram. De Shaheddrönare som Ryssland skickat mot ukrainska städer har utvecklats i Iran. Och handeln med Kina, särskilt inom olja och naturgas, har gjort det möjligt för den ryska ekonomin att överleva västländernas sanktioner, samtidigt som Peking stramat åt exporten av sällsynta jordartsmetaller.

Även USA:s politiska ledning har, inte minst under Donald Trump, på ett paradoxalt sätt speglat dessa förändringar. Donald Trump har hotat med att annektera Kanada och Grönland, kallat EU för en ”fiende”, och sått tvivel om huruvida han betraktar försvarsförpliktelserna inom ramen för Natosamarbetet som giltiga. Institutioner och regelverk som amerikanska regeringar byggt upp och försvarat sedan 1945 – på områden från handel och finans till säkerhet och klimat – har på kort tid börjat falla samman.

Det finns givetvis inga perfekta internationella ordningar. Multilaterala organisationer som FN, IMF och WTO har alltid varit sårbara för de deltagande staternas maktspel. Kruxet är att alternativet är mycket sämre. Två världskrig, följda av ett kallt krig, påminner om att stabilitet och fred enbart kan garanteras när lagar och regelverk också respekteras och upprätthålls.

Historiskt har det handlat om en skör balansakt. Regelverk utan en stark försvarare ignoreras, medan en makt utan begränsande regler riskerar att bli tyrannisk. För att stabilitet ska kunna upprätthållas behövs både regelverk och en stat, eller grupp av stater, som är stark nog att försvara den. Bara då kan överenskommelser och gemensamma normer för mellanstatliga relationer bestå.

Den multipolära ordning som nu växer fram bär tydliga historiska drag: auktoritära ledare som talar om att återupprätta nationell storhet och använder militärt våld för att utvidga sina territorier – från Ukraina till Sydkinesiska havet. Gränsbarriärer växer, och handel betraktas allt oftare i termer av nollsummespel, där en stats vinst betraktas som den andras förlust.

John Maynard Keynes kommentar om ”dårar med auktoritet” känns på nytt aktuell. De regelverk och institutioner som byggdes upp efter andra världskriget, förklarade nyligen Donald Trumps utrikesminister Marco Rubio, ”var en illusion”. Framtiden, menade han, är ”en multipolär värld med flera olika stormakter på olika delar av planeten”. Varifrån han hämtat dessa föreställningar är en fråga om spekulation. Men världen bör förbereda sig på en framtid som blir mer oförutsägbar och mer instabil än på många decennier.