Massturismens håliga fickor

Turism står i dag för över 10 procent av den globala BNP:n, skapar miljontals arbetstillfällen och genererar stora intäkter – ovärderligt i regioner där alternativen kan vara få.

Men turistindustrin blottlägger också en målkonflikt. Ett medel för regional utveckling, särskilt i glesbygd. Samtidigt riskerar massturism att leda till ekonomisk ensidighet och socialt motstånd när vinsterna koncentreras till ett fåtal, eller inte kommer invånarna till gagn alls.

Barcelona – en turistmagnet med baksida

Barcelona, en stad med en befolkning på 1,7 miljoner människor som tar emot 15,5 miljoner turister (2024), har blivit något av ett skolboksexempel på massturismens dubbla ansikte.

Stadens förvandling från industristad till global turistmetropol sedan OS 1992 har gett kraftiga ekonomiska tillskott. Samtidigt har den sociala och ekonomiska kostnaden blivit alltmer påtaglig. Korttidsuthyrning har drivit upp bostadspriserna och bidragit till att tränga undan lokalbefolkningen från centrala stadsdelar som Barceloneta och El Raval. Småbutiker och traditionella verksamheter har ersatts av kedjebutikskoncept och souvenirförsäljning.

Protester mot turismens effekter har vuxit i styrka under 2010-talet, och uttrycket ”Tourists go home” har blivit en symbol för en betydande lokal frustration.

När pengarna försvinner utomlands

I fattigare länder är problemet ofta ännu tydligare. Kambodja, Sri Lanka och Dominikanska republiken är i hög grad beroende av turism, men ser en stor andel av intäkterna kanaliseras ut ur landet. I vissa fall rör det sig om 60 till 80 procent av turismens totala omsättning.

Forskare inom utvecklingsekonomi och turismstudier har länge försökt räkna på turismens verkliga bidrag till lokal utveckling. Ett återkommande begrepp i analyserna är ”tourism leakage”, turismiskt läckage, som syftar på den andel av intäkterna som försvinner ut ur destinationslandet – till internationella hotellkedjor, researrangörer, bokningsplattformar och importerade varor – snarare än att cirkulera i den lokala ekonomin. Ett hotell kan sysselsätta lokal arbetskraft, men om det är internationellt ägt och importerar det mesta av sina varor är den lokala förädlingsgraden låg.

Det är just detta forskare ser: turismens makroekonomiska bidrag överskattas ofta eftersom inte läckaget vägs in. Turisterna kommer, spenderar och åker – men bara en del av pengarna stannar kvar.

Resilient turism – från volym till värde

Svaret har blivit att tala om behovet av ”resilient turism” – där syftet inte är maximal tillväxt, utan balanserad utveckling. En nyckel är diversifiering. Om turistnäringen kompletteras med andra inkomstkällor – lokalt jordbruk, småskalig industri eller kulturdriven innovation – minskar beroendet av en enda säsong eller marknad. Det kan också höja förädlingsgraden på varor och tjänster så att en större del av pengarna blir kvar på destinationen.

På ytan ser turismen ut som en effektiv inkomstgenerator. Och på många sätt är den det, men det är ett flöde som läcker – och i vissa fall rinner pengarna förbi de samhällen som står för upplevelsen. Den som vill mäta turismens värde kan inte bara titta på volymen av besökare eller intäkter, utan måste följa hela vägen var pengarna hamnar.

Frågan är inte bara hur mycket pengar turismen ger – utan vem som faktiskt vinner på den.