Mosha gärna – men gör det med hänsyn

Första gången jag befann mig i en moshpit – det område framför en konsertscen där folk lever rövare – fick jag en stagediveande hårdrockare i huvudet. Det var när death metal-bandet Entombed spelade på Hultsfredsfestivalen 1991 och jag var så förhäxad av deras mangel att jag missade tjockisen som kastade sig från scenen och landade på mig.

Med tiden blev jag hyfsat bra på att navigera i en moshpit. Jag lärde mig att följa folkmassans böljande, parera knuffar, crowdsurfa på uppsträckta händer, överleva en ”wall of death” (när publiken delas upp i två klungor som på en given signal rusar mot varandra) och – viktigast av allt – hjälpa folk som ramlat omkull. Stagediveat har jag bara gjort ett fåtal gånger eftersom jag inte vill störa musikerna (dessutom har jag gått upp så mycket i vikt att jag inte skulle kunna överträffa mitt graciösa svanhopp från scen när de tyska industrirockarna Die Krupps spelade i Norrköping 1993).

I somras hade jag ont i flera dagar efter att en yngling skallat mig i moshpiten när den franske technostjärnan Gesaffelstein spelade på Rosendal Garden Party. Att jag numera oroar mig för att bryta lårbenshalsen är kanske ett tecken på att jag blivit för gammal. Moshpitälskare oroar sig dock mer för den yngre generationen. Den som hellre filmar med sina mobiler än ger sig hän framför scen.

För några veckor sedan spelade det brittiska metalbandet Sleep Token på festivalen Louder Than Life i Louisville. Deras fans puffade inte crowdsurfarna vidare över publikhavet – som folk gjort i decennier – utan lät dem bara rasa i backen. Femtio personer fick söka läkarvård. Nu klagar äldre festivalbesökare på Sleep Token-fansens bristande vett och etikett. Och de yngre frågar sig varför man måste stå ut med att få en känga i huvudet bara för att 35-åringar vill surfa. Många av Sleep Token-fansen ropade till och med ”no crowdsurfing” under spelningen – vilket på en amerikansk metalfestival är lika provocerande som att skrika ”fuck Jesus” på en gudstjänst.

Till saken hör att Sleep Tokens metal är mer melodiös och mainstream än den som brukar inspirera stökiga övningar på festivaler. I våras blev de etta på amerikanska albumlistan och slog Ghosts pinfärska rekord i antal sålda vinylskivor. Likt sina svenska konkurrenter uppträder de i masker och anklagas regelbundet för att vara mer pop än metal. Därför väcker de ont blod bland traditionella headbangare – ungefär som Kiss gjorde på sin tid. Och när deras fans vägrar ”mosha”, som man gör i en moshpit, anklagas de för att förstöra en hel kultur.

Men måste alla anpassa sig efter de stökigaste fansen? Moshande kan förhöja stämningen på en konsert och stärka gemenskapen bland åhörarna. Men det kräver att folk tar hand om varandra och visar hänsyn. Att det inte alltid fungerar – och att moshande bör undvikas på stora konserter – blev uppenbart när crowdsurfande bidrog till att åtta personer dog när Travis Scott uppträdde på festivalen Astroworld i Houston 2021.

Han och andra rappare har anammat moshpitkulturen under de senaste tio åren. De ropar ”open up the pit” varpå publiken makar på sig så att en röjvänlig zon uppstår framför scen. Den som står långt fram på en konsert med Kendrick Lamar riskerar att få lika många blåmärken som den som ser ett traditionellt metalband som Slayer eller Exodus – som en gång beskrev moshande som ”good, friendly and violent fun”.

Andra beskriver det som musikvärldens motsvarighet till fotbollshuliganism. Och likt bengalbränning på läktare känns denna anarkistiska aktivitet uppfriskande eftersom den vägrar låta sig tyglas och kommersialiseras mitt i en söndersponsrad miljö. Olyckligtvis betalar många ändå ett högt pris för den.