Mytbildningen som vägrar släppa Södermalm

”Får man ta med hund till restauranger på Södermalm?” frågar min väninna över ett glas vin på en exklusiv krog ett stenkast från Östermalmstorg. Jag ska snart få hem en valp och hon ska lära mig lite om livet med jycke.

Lätt irriterad vill jag konfrontativt svara att kvadratmeterpriset i mitt hus på Mariaberget minsann är högre än hennes på Karlavägens solsida. Men det finns inte ett spår av ironi eller sarkasm i väninnans fråga. Den må vara naiv men är helt uppriktig. I hennes föreställningsvärld är Södermalm annorlunda, snudd på ett annat land – med andra lagar, regler och normer än på Östermalm.

Att stadskvarter har olika profiler och identiteter är välkänt. Det förmögna Upper East Side på Manhattan ger andra signaler än East Village eller Harlem. Detsamma gäller Paris: tätbebyggda Belleville är historiskt sett arbetarklasspräglat medan 16:e arrondissement domineras av eleganta boulevarder och välbärgade hushåll. 

Vissa stadsdelar är dock mer laddade än andra och i Stockholm, ja rentav i Sverige, är Södermalm – i konkurrens med Östermalm – den mest laddade. Området väcker associationer till arbetarklass och fattigdom, men förknippas lika ofta med en politiskt korrekt urban medelklass. Det är till exempel ingen slump att Jimmie Åkesson valde Nytorget som slutstopp på Sverigedemokraternas valturné 2014. Strategin att uppträda just där – eller ”gå in i lejonets kula” som pressekreteraren beskrev det – gick förstås ut på att förstärka bilden av ett parti i utanförskap.

Blott namnet Södermalm signalerar en självgod Stockholmselit och mediearistokrati. Det är tätt med journalister – i snitt bor det en var 40:e meter. Somliga uppfattar kvarteren som ett hipstermecka fullt av unga kreatörer. Andra tänker på risiga knegarkvarter. Åter andra ser området som ett ointagligt fäste med övervärderade bostadsrätter. Bilderna är många och ofta motsägelsefulla men en sak är klar: stadsdelen provocerar och väcker känslor. Den är älskad, hatad, utskälld och mytologiserad. Man behöver inte ens ha satt sin fot på Södermalm för att ha en åsikt om platsen.

Det konstaterar också urbanhistorikern och professorn Håkan Forsell i sin bok Söder. Drömmar och förvandlingar i en svensk stadsdel (Weyler 2025) där han skildrar ett sekel av omvandlingar och symbolstrider. Berättelsen varvas med internationella utblickar till liknande kvarter som Vesterbro i Köpenhamn eller Prenzlauer Berg i Berlin: stadsdelar som också gentrifierats men lyckats behålla myten om sig själva.

En förklaring till föreställningen om Södermalm som fattigt och farligt är att området som är beläget högt ovanför resten staden länge var svårtillgängligt. Men i slutet av 1800-talet expanderar Stockholm söderut och barriären luckras upp. Med hjälp av dynamit sprängs gator fram genom berg, branter jämnas ut och bostäder byggs. Barriären försvinner och stadsdelen öppnas upp.

Hit kommer många kring förra sekelskiftet för att jobba på fabriker, i verkstäder eller hamnen. Men att det skulle vara en renodlad arbetarklasstadsdel är en myt som Forsell tidigt sticker hål på: befolkningen har alltid varit mer blandad än i andra stadsdelar. Därefter följer han områdets moderna historia via kooperationernas intåg på bostadsmarknaden, strider för att bevara kulturhistoriskt värdefulla miljöer som Mariaberget, saneringar och husockupationer fram till idag.

Det är också på Södermalm som hipsterkulturen i Sverige får sitt första fäste. Redan i början av 1990-talet börjar det bubbla och jäsa kring Nytorget. På den då anonyma Skånegatan öppnar Hannas krog som lockar till sig en trendig publik och snett mittemot flyttar skivbutiken Pet Sounds in. Etiketten SoFo – South of Folkungagatan – är inte ens påtänkt men några år senare används den för att marknadsföra området och registreras till och med som varumärke.

Själv hamnade jag på Södermalm av en slump. Tack vare min farmor fick jag hösten 1994 min första egna lägenhet. Då fanns det fortfarande gott om hyresrätter i innerstaden och hon bytte sin stora våning vid Vasaparken mot två. För mig – uppvuxen på Norrmalm – var stadsdelen okända terränger men jag fann mig till rätta. Och blev kvar.

I dag har Södermalm – i likhet med andra kvarter i Stockholms innerstad – blivit alltmer homogent men det finns fortfarande föreställningar om att stadsdelen är speciell. Både inom och utanför området florerar seglivade myter och berättelser, inte minst om ett ”äkta” och genuint Södermalm.

För min väninna är det en otänkbar plats att bo på: den rimmar inte med hennes identitet och bilden av det farliga och påvra är seglivad. En främmande värld, föga glamourös – där hundar ännu inte fått tillträda till krogen.