När filmskaparna inte anstränger sig det minsta

Hur stavas kärlek”? frågade Nasse. ”Du behöver inte stava det. Du känner det”, sade Puh. ”Jaha, skit i att stava då, dumbjörn”, tänkte jag. ”Vilken dag är det?” frågade Puh. ”Det är i dag”, sade Nasse. ”Det är min favoritdag”, sade Puh. ”Det hade varit min favoritdag om jag inte fått den här löjliga boken i födelsedagspresent”, tänkte jag.

I början av 90-talet var det svårt att fylla år, konfirmeras eller ta studenten utan att få Benjamin Hoffs Tao enligt Puh, en samling olidligt förnumstiga citat av den populära björnen. Jag ville inte verka otacksam så när jag fick mitt tredje exemplar log jag och sade att ”floder vet att det inte är någon brådska” var ett tänkvärt citat, trots att min irritation gav mig psoriasisutslag.

Med andra ord såg jag fram emot Winnie-the-pooh: blood and honey, skräckfilmen som gjordes när rättigheterna till AA Milnes saga från 1926 löpte ut 2022. Det var uppfriskande att någon ville skända Nalle Puh genom att framställa honom som seriemördare. Så tänkte jag i alla fall tills jag såg filmen. Jag uppskattar C-film men den var inte så dålig att den blev bra. Den var så dålig att den gick hela varvet runt och blev dålig igen.

Trots att regissören Rhys Frake-Waterfield inte hade några som helst ambitioner vad gällde story, effekter eller skådespeleri blev Winnie-the-pooh: blood and honey en succé med en budget på 100 000 dollar och intäkter runt 8 miljoner. Den inspirerade genast liknande splatterorgier om barnboksfigurer: Peter Pan’s Neverland nightmare, Bambi: the reckoning, Goldilocks and the three bears: death and porridge och givetvis uppföljaren Winnie-the-Pooh: blood and honey 2. Hajpen fick ytterligare skjuts när Disneys copyright till Steamboat Willie, den första Musse Pigg-filmen, slutade gälla 2024 och fem slashers om mordiska möss genast producerades (ytterligare två är på gång). Och när det i vintras blev fritt fram att använda den tecknade sjömannen Karl-Alfred kom tre filmer där han är mer sugen på blod än spenat.

Så kallad ”public domain”-skräck är inget nytt. Förlaget som gav ut Bram Stokers roman Dracula i England 1897 glömde registrera den i USA, vilket gjorde den fri att använda redan på 1930-talet. Det är ett av skälen till att Dracula blev en av världens mest filmade fiktiva figurer. Otaliga andra monster tillhör också den kulturella allmänningen.

Men två saker gör den pågående trenden speciell: dels att filmskaparna ger sig på barnfavoriter, dels att de inte anstränger sig ett smack utan nöjer sig med att visa en styckmördare i Nalle Puh- eller Musse Pigg-dräkt. De är inte gjorda med glimten i ögat utan bara för att tjäna pengar. Konstnärligt håller de en lägre nivå än porrparodier (som åtminstone brukar ha roliga titlar som Pocahotass och Ten inch mutant ninja turtles).

Att de ändå lockar en publik beror på att många tycker att det är subversivt att reta Disney. Må så vara. Men i så fall ser jag hellre Escape from tomorrow från 2013, en svartvit mardröm, inspelad i hemlighet på Disneyland, om en småbarnsfar som får ett psykbryt på nöjesfältet. Rhys Frake-Waterfield säger att den kommande Pinocchio: unstrung kommer att vara hans mest ambitiösa film hittills (vilket inte säger särskilt mycket, men de har fått Robert ”Freddy Kruger” Englund att spela Benjamin Syrsa). Jag hoppar nog över den och väntar tills 2072 när Astrid Lindgrens copyright löper ut och vi äntligen får se Karlsson på taket strimla folk med sin propeller.