Algoritmer älskar polarisering och idioti

För att få perspektiv på medierevolutionen måste man gå femhundra år tillbaka. Den enda omvälvning som kan mäta sig med dagens är boktryckarkonsten. När text plötsligt kunde massproduceras fick det hisnande följder, inte bara för läskunnigheten. En tjurig präst vid namn Luther utmanade katolska kyrkan. På bara två veckor spreds hans teser över hela Tyskland. Resultatet blev reformationen – och blodiga religionskrig.

Folk drogs till det nya mediet som femåringar till Tiktok. Den första bästsäljaren var Häxhammaren. Ett hopkok av sexualiserat kvinnohat, om hur man tvingade fram bekännelser från Satans älskarinnor. Spoiler: häxorna fanns överallt.

Det fascinerande är hur galenskap gick hand i hand med upplysning. Kopernikus krympte jorden till en planet i omlopp runt solen. Descartes och Bacon uppfann modern vetenskap. Men vanligt folk fick för sig att grannen flög till Blåkulla.

Klick slår fakta. När samma fenomen nu underminerar allt vi tagit för givet måste man se nyktert på medieutvecklingen.

Jag tänker på Ingmar Karlsson. Min förste chefredaktör 1980 var världsberömd i hela Vimmerby för sina 13 000 ledare i fyra gånger så många ämnen från 1947 och framåt. En centerpartist in i märgen, alltid på bygdens och läsarnas sida, gränslöst frispråkig eftersom han ägde tidningen. Det enda som gjorde honom gladare än en publikbild med många prenumeranter var en artikel om något nytt företag som kunde annonsera.

På ont och mest på gott personifierade han ett medielandskap från 1800-talet. Snabbspola ett par sekler framåt och vi befinner oss i ett annat universum. Jag har haft turen att se hela resan i alla format. Jag tänker på Expressens Bo Strömstedt, som i sitt avsked skrev: ”När man ber mig se åt höger tittar jag genast åt vänster.” I den andan frigjorde vi opinionssidorna i Expressen och DN från partipolitiken, inte för att bli mindre liberala utan mer.

Jag tänker på Aftonbladets Gunnar Fredriksson som gick bort nyligen. När jag bad honom skriva i Försvarets Forum, efter Lars Ångström från Svenska Freds, sände det chockvågor genom Högkvarteret. Men Gunnars ord prickar kusligt rätt trettiofem år senare:

”Ingenting är viktigare i det psykologiska försvaret än ett kritiskt sinnelag, självständiga journalister och insikt om det mångtydiga i tillvaron.”

Så hur räddar vi allt det där? Svensk journalistik är bättre än någonsin, där den finns kvar. Men vi har ... utmaningar. USA illustrerar vad som står på spel när mediekonsumtion splittras i alternativa verkligheter.

Techjättar lägger beslag på annonspengar och våra personliga data, i lag med aggressiva supermakter. Vill man jobba åt Elon Musk och Xi Jinping? Kanske inte.

Algoritmer älskar polarisering och idioti. Det blir alltmer lockande att ersätta vettig bevakning och debatt med utbrott om vad någon poddare sagt om vad någon krönikör skrivit om vad någon youtuber påstått om någon B-kändis.

Journalistikens växande problem är brist på gemensam offentlighet, brist på transparens, brist på finansiering och seriösa medieägare.

Vad finns då att invända när exempelvis en bank satsar privata pengar och ökar mångfalden med ett fristående mediehus, typ EFN? Inget, om man ska tro publiken. Allt, om man ska tro enstaka journalister som ogillar konkurrens och banker.

Det är generande gnälligt. Ingmar Karlsson hade skrattat hela vägen till skrivmaskinen.