Niklas Ekdal: Ett riksdagsval för Netflix

Vad ska man studera för att förstå modern politik? Jag hade så gärna sagt statskunskap, men svaret är nog Netflix.

Kanske tänker ni då på House of cards, det första Netflixoriginalet från 2013 med Washingtons maktspel som 100 procent cynism och manipulation. Men vad det handlar om är inte intrigen utan affärsmodellen.

I 100 år var filmindustrin begriplig business. Hollywood försökte gissa vad publiken ville ha, och rullar som fyllde biograferna blev lönsamma. Flopparna – alltså det mesta – föll snabbt i glömska.

När internet fick kapacitet för strömmad film revolutionerades upplägget. För Netflix eller HBO finns inga fiaskon. Mästerverk och utfyllnad brusar genom samma svarta hål. I soffan kan ingen höra dig skrika.

Parallellen till politiken ger sig själv, om man tänker på pärlorna som teknokratiska reformer, utkonkurrerade av vad som flyger på sociala medier. Parlamentarisk demokrati har också 100 år på nacken. Dess senaste affärsidé är – för att citera Donald Trump-ideologen Steve Bannon – att ”flöda zonen med skit”.

Tanken är att väljare abonnerar på ett underhållande paket av starka känslor. Identitet slår policy. För en regering kan till exempel ett symboliskt återvandringsbidrag väga lika tungt som elförsörjningen. För en opposition kan statsministerns familjefest med bag-in-box väga lika tungt som en halv miljon arbetslösa.

Netflixpolitik skiljer inte på högt och lågt, fakta och fiktion. Det är känslan som räknas. Följaktligen blir nutidens regeringar kortlivade i de flesta länder. Besvikelse känns mer än beundran.

Stockholm är inte Washington på långa vägar, men ingen kommer undan tidsandan. Kruxet är inte så mycket ”polarisering” eller ”högt tonläge”, utan att nya tendenser förstärker gamla.

Sedan demokratins införande har Sverige haft minoritetsregeringar 80 procent av tiden. Även om de levererat 80 procent av sina vallöften har modellen blivit alltmer ansträngd. Åtta riksdagspartier är många. När det mest radikala (SD) återfinns till höger och det mest marknadsliberala (C) i vänsterblocket gäller inte kartan vi lärt oss.

Konservatismen har bytt sida, i meningen systemförsvar och patriotism kring Sverige och EU som det faktiskt ser ut. När någon klassisk höger–vänster-fråga dyker upp – typ synen på karensdagar – är det undantag från regeln att hela havet stormar.

Om man ska gissa utgången av valet 2026 med hjälp av den gamla kartan så liknar det 2010. Alliansen under Fredrik Reinfeldt var uträknad, men kom igen när bevisbördan i regeringsfrågan hamnade till vänster.

Frågetecknen kring Magdalena Anderssons koalition liknar dem som fanns kring Mona Sahlins. Och Tidöregeringen har i stor utsträckning gjort vad den lovade, med vältajmade stimulanser på toppen.

Ulf Kristersson har dock strategisk motvind, från oväntat håll. Nio av tio svenska väljare ogillar Donald Trump. När USA intervenerar i andra länders val, senast Argentinas, är det mer än en akademisk fråga. Sverigedemokraterna kan hamna långt över 20 procent – om de uppfattas som del av den högerradikala internationalen blir det regeringsskifte ändå.

Oavsett politiska preferenser kan man drömma om en saklig valrörelse där Netflixdoktrinen kommer på skam. Sverige förblir rationellt. Många söker nog partier som väcker mindre känslor, och har krångligare lösningar på samhällsproblem.

Sådana är det som bekant ingen brist på.