Niklas Ekdal: Östersjön är redan en krigszon

Hösten 2023 kör ett Hongkong-registrerat fartyg med det gulliga namnet ”Newnew Polar Bear” genom Finska viken med ankaret släpande. Viktiga kablar slits av. Kineserna skyller på dåligt väder, som i så fall har gått Finlands meteorologer förbi.

Hösten 2024 transporterar fyra hundra oljetankers med oklara ägare och försäkringar fyra miljoner fat rysk olja per dag. Skuggflottan finansierar till stor del invasionen i Ukraina, samtidigt som den är en tickande miljöbomb.

Alla har förstått att krig rasar i Svarta havet och Röda havet, med förödande inverkan på världshandeln. Jobbigare att ta till sig är kanske att även Östersjön – ”Fredens hav” som det hette i sovjetisk propaganda – blivit en krigsskådeplats.

Sabotage är en sida av saken, tills vidare nedtonad under rubriken hybridkrig tillsammans med trollfabriker och cyberattacker. Den rostande armadan av oljetankers är också en del av Putins krigsansträngningar. Hög tid att bemöta den som sådan.

I vanlig ordning använder Moskva bulvaner i Londongrad för att kringgå sanktioner. Efter invasionen 2022, när Ryssland inte längre kunde skeppa olja via fartyg från Väst, dammsögs marknaden på äldre, uttjänta tankers. Via mellanhänder i Dubai, på Marshallöarna eller Cooköarna kan rysk oljeexport rulla på, mer eller mindre legalt.

En skandal av historiska mått. Halvhjärtade motåtgärder från G7-länderna hänger ihop med rädslan för rusande oljepris, i ett ekonomiskt känsligt läge. Så finansierar vi Ukrainas stridsutmattade hjältar med ena handen, och deras angripare med den andra.

Skuggflottan är ett växande dilemma för en reguljär sjöfartsnäring som genom att följa strikta regler fått ner olycksfrekvensen på världshaven. Framför allt varnar eniga experter för att frågan inte är om utan när det sker en oljekatastrof.

Medeldjupet i Östersjön är en tiondel av det i Röda havet. Det grunda innanhavet runt Grumme-såpan-ön är redan världens mest belastade. Inte minst har tidigare krig lämnat ett groteskt arv av minor, bomber och dumpade kemiska stridsmedel på botten.

Varje år passerar hundra tusen fartyg genom Öresund och Bälten. Bara vart tionde använder lots. De som har störst behov av denna extra försäkring – som ryska oljeskorvar – är minst benägna att teckna den.

Fenomenet understryker hur miljöhot och säkerhetspolitik hänger ihop. Inget är värre för miljön än väpnade konflikter. Sveriges tredubblade försvarsbudget blir i det perspektivet – hur mycket det än svider att ta resurser från andra behov – också en investering i Östersjön.

Tyvärr har vi vaknat för sent. Planeringen påminner om hur Sverige 1939 kunde skrapa ihop 33 knappt operationsdugliga jaktplan, när Hitler satte in 2 000 flygmaskiner bara mot Polen.

Veckans försvarsproposition innebär anslag på 2,6 procent av BNP till 2026, jämfört med bottennivån 0,9 procent 2015. Men upprustning tar tid. Siffror är inte lika med korvetter, ubåtar, minröjningskapacitet i Sveriges över femtio hamnar, en marin som både kan avskräcka invasioner och skydda all den miljö och kommersiella aktivitet som redan hotas.

Ryssland är på väg att rusta sig självt i fördärvet. En ekonomi i samma storleksordning som Spaniens eller Australiens kan inte bära ett sådant vansinne i längden. Kruxet är hur mycket skada man hinner orsaka längs vägen.

Vi har inget annat val än att sätta hårt mot hårt. Att stoppa Putins spökflotta vore en bra början.