Niklas Ekdal: Röran är väljarnas, inte politikernas
Innan vi väljare ställer den frågan borde vi se oss i spegeln. Valresultatet är vårt, med åtta spretande partier och deras röda linjer. Just nu gör alla vad de lovat i regeringsfrågan, det vill säga blockerar en lösning.
Prenumerera från 225 kr/mån – magasinet med unika analyser, intervjuer och reportage.
Mönstret är internationellt. Det är inte politikerna som tappat det, utan väljarnas preferenser som blivit svårare att tillfredsställa.
Dels gäller det krångliga regeringsbildningar, när så många röstar på ytterkantspartier med tvivelaktig historia. Dels handlar det om sakpolitik, där långsiktiga reformer väger lätt mot omedelbar behovstillfredsställelse.
Majoriteter lägger in veto mot andra partier och mot varje förändring som drabbar den egna plånboken. Resultatet kan avläsas i skenande skuldsättning. USA, Japan, Frankrike med flera länder lever farligt då räntor tickar upp. När till och med Sverige rubbar det finanspolitiska ramverket undrar många vart världen är på väg.
USA har inte balanserat den federala budgeten sedan presidenten hette Bill Clinton. Sverige har inte på allvar sparat i ladorna sedan statsministern hette Göran Persson.
Betyder det att 1900-talets politiker var överlägsna den nuvarande generationen? Bortsett från det unika fallet Donald Trump är nog svaret nej. Det är vi medborgare som blivit bortskämda – med fred, välfärd, skattesänkningar och lyckad krisbekämpning. Då unnar man sig också lyxen att missnöjesrösta.
Ledare hinner knappt tillträda innan de sågas. Storbritannien har sin sjunde premiärminister på tio år. Andy Burnhams bästa chans att överleva ett val är att inte tackla det budgetunderskott som bara måste tacklas.
Frankrikes Emmanuel Macron och Tysklands Friedrich Merz är djupt impopulära, för att de försökt fixa saker som ohållbara pensionssystem. Angela Merkel fick 16 år som förbundskansler tack vare motsatsen – avsaknad av reformer.
Man kan undra vad partiledarna sysslar med
Med detta sagt kan man undra vad partiledarna i Stockholm sysslar med. Talmannen gjorde ett försök att bryta isen på fredagen, men inte ens Andreas Norléns erfarenhet biter på dödläget. Sonderingsuppdraget att bilda regering har blivit en Svarte Petter som ingen vill ha.
Precis som väljarna behöver partierna en reality check. Socialdemokraterna agerar som om deras maktinnehav vore Sveriges default-läge, fast de tappat nästan hälften av väljarna sedan den gamla goda tiden. Statsministerkandidaten Magdalena Andersson tycks varken ha haft en plan A eller B för regeringsförhandlingar, utan bara förlitat sig på partiets historiska tyngd.
Vänsterpartiet kör hårt, men har missat att 85 procent av svenska folket röstade på partier som inte vill ge dem ministerposter. Deras agerande efter valet har knappast skingrat tvivlen kring regeringsduglighet.
Vi närmar oss ett chicken race om vem som mest fruktar extraval. Svaret är inte givet. Ska väljarna belöna den som håller sina röda linjer, eller den som ruckar på dem?
Förr eller senare måste något parti säga som Groucho Marx: ”Detta är mina principer, om ni inte gillar dem har jag andra.” De tre teoretiska lösningarna är samma som för tre veckor sedan:
1. En mittenregering under Magdalena Andersson, vilket kräver att KD och L byter sida.
2. En regering tolererad av partier som inte ingår i den, vilket kräver att V, C eller SD byter inställning.
3. En blocköverskridande koalition med S och M, vilket kräver ansvarstagande före partiintresse.
Jobbiga ingångsvärden för alla, men vem tror att ett nytt val skulle ge bättre förutsättningar? Möjligen Ulf Kristersson. Vilket talar för att något isflak kommer att lossna till vänster.
Följ taggar
