Niklas Ekdal: Sverige och Davos – stora ord, globalistens mardröm

Schweiz är landet dit goda avsikter kommer för att lägga sig ner och dö. Årets World Economic Forum i Davos leder tankarna till Fjodor Dostojevskijs roman Idioten.

Huvudpersonen furst Mysjkin är rakt igenom hygglig och ärlig. När han återvänder till Ryssland efter några år på sanatorium i Alperna uppfattas han som en dåre. Samhället kan inte hantera den oförfalskade godheten. Mysjkin deppar ihop och åker tillbaka till Schweiz.

Under 2000-talets första decennium deltog jag varje år i Davos. Det var julafton för globalister, där man kunde prata med Bill Gates, George Soros och Bill Clinton inom loppet av en halvtimme, medan Bono från U2 svävade som en ande över hela seansen.

Fattigdomen skulle utrotas och miljön räddas. Visionen var ”the stakeholder society”, en marknadsekonomi som levererar för alla intressenter, inte bara aktieägare. Kapitalismen uppklädd som furst Mysjkin.

Det var härligt. Och lite för bra för att vara sant. Inte så att de goda ambitionerna var fel, men orden blev stora i relation till en krassare verklighet. Från och med finanskrisen 2008 satte baksmällan in. Elitens moraliska självsmekningar bidrog till dagens populistiska backlash.

Förr kunde folkhälsoprofessorn Hans Rosling sätta tonen i Davos, med budskapet att hela mänskligheten får det bättre. I år slukade USA:s president syret med utspel om erövringar och tullar.

Pendeln har sannerligen slagit över åt andra hållet. Amerikanska techbröder som vill vara sexiga numera satsar på annat än filantropi. Varumärken med självbevarelsedrift tonar ner mångfaldsplaner och grön omställning.

Fossilfri energi är ett talande exempel. Bolag i denna sektor har bytt pitch inför Davos. Nu betonas säkerhet i relation till aggressiva stormakter, inte klimatnyttan som för några år sedan. Att rädda planeten har blivit genant, till och med när det är lönsamt.

Snart kommer alla att vakna upp och inse hur absurt detta blev. För ett Sverige som, på gott och ont, alltid ligger i framkant kan omslaget komma redan valåret 2026.

Högkonjunktur lättar upp stämningen. Efter tio års botgöring för politisk naivitet är tiden mogen för hjärtligare budskap än största möjliga utvandring och fängelsepopulation.

Det är inte en fråga om höger eller vänster. Gränsen har blivit rätt suddig, när en Jimmie Åkesson lovar mer skattefinansierad välfärd och en Nooshi Dadgostar låter som Davosetablissemanget gjorde för 15 år sedan.

Frontlinjen går snarare mellan å ena sidan positiva, faktabaserade intentioner – å andra sidan populistiska konspirationsteorier. Ny medieteknik är nog en viktigare förklaring till den trista atmosfären än migrationen respektive de ekonomiska klyftorna som politikens två sidor älskar att skylla på.

Vi såg det inte komma, för att citera Sveriges tidigare statsminister Stefan Löfven och Finlands president Alexander Stubb. Den sistnämnde är en av årets huvudpersoner i Davos, bokaktuell med läsvärda Maktens triangel.

Alexander Stubbs recept i ett bistert världsläge är ”värdebaserad realism” efter finsk modell.

Ja, vi har varit naiva i många avseenden, inte minst i relation till Ryssland. Men bara för att det finns ett problem fanns kanske inga perfekta lösningar på förhand. Den insikten kan tillämpas på många områden, när konstruktiv politik gör comeback.