Niklas Ekdal: Trump mot Iran – ett krig för mycket

Det som händer i Mellanöstern stannar sällan i Mellanöstern. Notera skillnaden mot Afrika, där hemska saker kan passera utan att störa västliga regeringars nattsömn. Tänk på folkmordet i Rwanda, krigen i Etiopien och Sudan, sönderfallande stater som Somalia och Libyen.

Viktigaste förklaringsfaktorer är alltså inte närhet till Europa eller humanitära hänsyn, utan oljan och Israels unika roll i amerikanskt medvetande.

Donald Trumps ultimatum till Teheran liknar en karikatyr i repris. Först drog han sig ur ett fungerande kärnenergiavtal 2018, mest för att det var Barack Obamas baby. Sedan bombade han Iran under pågående förhandlingar 2025, mest för att Israel redan vunnit kriget. Nu har han dragit samman den största styrkan sedan USA:s invasion av Irak 2003: två hangarfartygsgrupper, 40 000 soldater, attackflyg i Jordanien, Qatar med flera arabländer.

Militär uppladdning blir lätt självspelande. Det mest ökända exemplet är Tysklands planering inför första världskriget. När Ryssland mobiliserade 1914 sattes den tyska armén i rörelse västerut för att slå ut Frankrike och undvika ett tvåfrontskrig. Logistiken gjorde det omöjligt att backa, fast strategin var hopplös och orsakade precis det som skulle undvikas.

USA har ofta eskalerat konflikter som inte gått att vinna med rå sprängkraft – i Korea, Vietnam, Libanon, Afghanistan, Irak. Först den moraliska logiken: vi är goda, de är onda. Sedan den operativa logiken – bara några bomber till när vi ändå satsat så mycket – och till sist den politiska logiken att offren inte får vara förgäves.

Iran 2026 kan följa mönstret. Ett väldigt land med 92 miljoner invånare och en yta mer än tre gånger Sveriges. Redan före den amerikanska kraftsamlingen var regimen så illa ute att inte mycket finns kvar att förlora. Krig spelar mullorna mer i händerna än diplomati.

Det skinande undantaget från USA:s misslyckade kampanjer är befrielsen av Kuwait 1991. Då fanns ett FN-mandat. Den dåvarande ÖB:n, sedermera utrikesministern Colin Powell myntade doktrinen som fick hans namn, med kyliga kontrollfrågor:

• Står nationella säkerhetsintressen på spel?

• Finns det tydliga krigsmål?

• Har risker och konsekvenser analyserats ordentligt?

• Har alla diplomatiska lösningar prövats?

• Finns det någon exit från ett krig utan slut?

• Har operationen stöd hos amerikanska folket?

• Finns internationell acceptans?

Kriget mot Irak 1991 kryssade alla punkter, invasionen av samma land 2003 ingen av dem. Hur skurkaktig den iranska regimen än är så blir svaret på Colin Powells frågor nej även 2026. Ett knäckt Iran kan kortsiktigt ligga i Israels och Gulfstaternas intresse. Men underskatta inte risken för desperata motdrag som slår mot världsekonomin.

Stigande oljepris har flera gånger spillt över på konjunkturen. Det ekonomiskt förlorade 1970-talet satte dystra spår i USA liksom det gjorde i Sverige. Den korta beskrivningen brukar vara ”OPEC 1” och ”OPEC 2”: Egyptens och Syriens attack mot Israel 1973 respektive den iranska revolutionen 1979. Bägge utlöste energikriser som fördjupade balansproblem i västliga ekonomier.

Beroendet av Mellanösterns olja är mindre idag, när USA ökat sin produktion. Samtidigt står inflationen och väger. Trumps aptit på militära äventyr strider mot både Powell-doktrinen och sunt ekonomiskt förnuft.