Nobels väg genom Ryssland – från dynamit till dynasti

I november 1918 befann sig bröderna Emil och Gösta Nobel i ett till synes obarmhärtigt skruvstäd. Europa hade just genomlevt fyra år av världskrig. Den ryska huvudstaden, Sankt Petersburg, hade hamnat under det sovjetiska bolsjevikpartiets kommuniststyre. Och Emil och Gösta, den tredje generationen i familjen Nobel som varit verksam i det nu omkullkastade tsarryska samhällslivet, hade placerats i dess fångenskap.

Namnet Nobel förknippas vanligtvis med dynamit. Och med det pris som 1900 instiftades på initiativ av Alfred Nobel. Under årtionden var familjen emellertid i första hand intimt förknippad med det stora grannlandet i öst. Det började med Alfreds far, ingenjören Immanuel Nobel, som på 1840-talet flyttade till Sankt Petersburg. Av hans tre söner – Alfred, Robert och Ludvig – kom två att bli kvar i Ryssland. De skulle samtliga bli framgångsrika entreprenörer: Ludvig byggde upp vad som kom att bli en av landets ledande maskinfabriker och Robert lade grunden för Branobel, som växte till landets största oljebolag.

Emil och Gösta var söner till Ludvig, tilltänkta arvtagare till ett av Rysslands största affärsimperium. Efter den ryska revolutionen blev de kvar i landet, inbördeskrig och politiska förföljelser till trots. I sin identitet var de på många sätt mer ryska än svenska, eller snarare världsmedborgare i ett internationellt ekonomiskt system som före 1914 hade blivit mer globaliserat och sammanlänkat än någonsin tidigare i mänsklighetens historia. De korresponderade på ryska och svenska, men också engelska, franska och tyska. De hade bidragit till att bygga välstånd, och längs vägen blivit exceptionellt förmögna.

I krigets och revolutionens skugga låg allt detta nu i ruiner. Anklagade för att ha konspirerat mot en ledande bolsjevik i Baku – den ryska oljeindustrins centrum, numera Azerbajdzjans huvudstad – häktades Emil och Gösta och fördes till den sovjetiska säkerhetstjänstens högkvarter i Sankt Petersburg. Deras fångenskap hade kunnat sluta i tragedi, något som historikern och slavisten Bengt Jangfeldt redogör för i sin bok Immanuel Nobel & söner. Svenska snillen i tsarernas Ryssland. Tack vare ett ingripande från en svensk diplomat kunde de försättas på fri fot. När de natten till den 19 december 1918 lyckades korsa gränsen till Finland markerade det slutet på familjen Nobels ryska historia.

Historien måste dock berättas från början. När farfadern Immanuel 1837 anlände till Sankt Petersburg hade han först tillverkat minor för den ryska flottan. Senare följde ångmaskiner, värmeledningar och gevär. Ett nytt steg togs 1862 med öppnandet av Ludvig Nobels mekaniska verkstad, och ytterligare ett med grundandet av Branobel, eller Naftabolaget Bröderna Nobel, som inom loppet av ett par årtionden skulle bli den ryska marknadens högst värderade börsbolag. Ett slags svensk-ryskt Rockefeller.

Tekniskt hängde allt ihop. Ångpumpar, ventiler och dieselmotorer gjorde det möjligt att borra djupare och mer effektivt efter olja. Med tankångare utrustade med cisterner i skrovet kunde oljan transporteras direkt i fartyget, i stället för i tunnor. Och när järnvägar skulle sprängas genom de kaukasiska bergen användes Alfred Nobels svenska dynamit. Vid verksamhetens höjdpunkt hade Branobel över 50 000 anställda, producerade en tredjedel av Rysslands råolja och stod för en betydande andel av all fotogen och brännolja.

Den ryska ekonomin attraherade flera svenska industrietableringar. I en tid då hundratusentals svenskar emigrerade till USA framstod Ryssland som en naturlig marknad för Asea, Electrolux, SKF, Aga och Separator. Nordiska Kompaniet (NK) hade verksamhet inte bara på Hamngatan i Stockholm, utan också i Sankt Petersburg och i Moskva. Juvelerarfamiljen W.A. Bolin, hovjuvelerare åt fem ryska tsarer och senare tre svenska kungar, hade sina rötter i den ryska huvudstaden.

Även L.M. Ericsson etablerade sig tidigt. Företagets första utländska fabrik öppnade 1897 i Sankt Petersburg och blev snart Rysslands största leverantör av växelsystem och telefoner. Ericsson installerade telefonsystem för den ryska armén och flottan, och omkring hälften av koncernens totala omsättning kom från Ryssland. I en historiens ironi var det på en Ericssontelefon som matroserna ombord kryssarfartyget Aurora i november 1917 skulle motta sina order om att beskjuta tsarens Vinterpalats i Sankt Petersburg – startskottet för den ryska revolutionen.

Den kommunistiska statsomvälvningen blev en politisk, social och ekonomisk kataklysm. Framför allt innebar den en omfattande nationalisering av egendom. Aldrig tidigare, och aldrig senare, hade någonting liknande skett. Samtliga ägare till företag och privat egendom i Ryssland drabbades, både utländska och inhemska.

Den ryska revolutionens ledare, Vladimir Lenin, hyste ingen tolerans för ”bourgeoisien” – det fallna tsarryska rikets eliter. Att landet störtades ned i politisk och ekonomisk kris – med en omfattande svält och massdöd som följd – betraktades som priset som befolkningen behövde betala för att nå kommunismen.

En svensk utredningskommission registrerade senare 671 svenska fordringsägare mot det sovjetiska styret. Familjen Nobels samlade förluster i Ryssland beräknades till omkring 26 miljoner kronor, motsvarande omkring 880 miljoner kronor i dagens penningvärde – en kraftig underskattning av de verkliga beloppen. Tillgångarnas värde var sannolikt många gånger högre, även om ett exakt tal är omöjligt att fastställa. Den ryska revolutionen var en övning i enorm kapitalförstörelse, och det som omintetgjordes gick förlorat för alltid.

När Gösta Nobel senare berättade om sin flykt till Sverige via Finland var det med en känsla av vemod. ”Själva gränsen utgjordes av ett vanligt dike, som löper över ett öppet fält”, erinrade han sig. ”När jag passerade detta dike förstod jag för första gången den verkliga innebörden av en gräns. För mig betydde den ena sidan förmodligen död, den andra sidan under alla förhållanden frihet.”

År 1922 stängdes landet som nu hette Sovjetunionen hermetiskt mot omvärlden. Kapitalism mot kommunism. Demokrati mot diktatur. De konfliktlinjer som skulle prägla Europas 1900-tal tog form, och familjen Nobel, utan egen förskyllan, hade fångats i utvecklingens stormvindar.