Norgeparadoxen – boken om oljan, klimatet och självbilden
I dag, på Norges nationaldag, lanseras Norgeparadoxen, den svenska journalisten Lisa Röstlunds granskning av norsk oljeindustri. Hon berättar om hur oljan genomsyrar samhället på alla nivåer och påverkar invånarnas självbild. Men mest skriver hon om klimatförändringarna, som hon menar borde skrämma varje insatt människa från vettet.

– Ingen kan förstå vad det innebär, ingen har varit med om det. Under miljoner år har temperaturen inte svängt som nu, vi kommer att hamna utanför det som Johan Rockström (professor i miljövetenskap och chef för PIK, ett europeiskt centrum för klimatforskning, reds anm.) kallar ”livets korridor”, säger Lisa Röstlund.
Hon tillägger:
– Mat, krig, fred och brottslighet. Allt hänger samman. Hejdar vi inte klimatförändringarna rasar allt.
Det är den 17 maj, det datum då den norska grundlagen instiftades – vilket som bekant av tradition firas grundligt av norrmännen. Just denna dag valde Lisa Röstlund för att släppa sin nya bok Norgeparadoxen (Bokförlaget Forum, 2025) om Norges oljeindustri.

I vilken mån hon är en retsticka, eller om det handlar om ett slumputfall är okänt. Men nationaldagsintresserade läsare får tidigt i boken veta att det den 17 maj förra året slogs en rad värmerekord, bland annat var det 27,5 grader i Telemark. Blir det varmare i dag månntro?
”Ibland undrar jag varför jag utsätter mig”
När EFN Ekonomikanalen träffar Lisa Röstlund i Bonniers lokaler på Sveavägen är SVT:s Kulturnyheterna just avklarade och hon konstaterar att man aldrig lär sig av erfarenheter. Att färdigställa en bok är en omständlig procedur, sällan handlar det om inspiration – oftare om planering och disciplin. Ett år tog det att bli klar, varav nio månader som tjänstledig.
Senare gäller det att marknadsföra slutresultatet och invänta, och i värsta fall uthärda och hantera, recensionerna.
– Ibland undrar jag varför jag utsätter mig och tänker att jag aldrig mer ska skriva en bok, men så är det ändå det jag gör. I och för sig har jag haft tur med recensionerna hittills, de har varit positiva. Men trots allt, det är en stor anspänning och mycket slit.
Hon kommer med några egna bildförslag, för variationens skull. Journalist förstås, ändå till synes glatt överraskad inför påståendet att någon anspänning inför kameran inte går att se.
– Jag känner mig inte så bra. Liksom sned i hela kroppen och stel så att det blir svårt med orden, säger hon senare och gör en beskrivande grimas.

Hennes bok utgår från det faktum att Norge är ett av världens rikaste länder, ett land vars politiker gärna för fram nationens miljöinsatser – inte minst inom klimatområdet. Samtidigt är det som bekant oljan som har byggt välståndet, manifesterat bland annat i den mytomspunna oljefonden. Klimatlarmen till trots, Norge fortsätter att borra i Nordsjön. Dessutom sneglar man allt längre norrut efter nya fyndigheter. Något som andra oljenationer med bäring på Arktis har avstått från, bland annat beroende på den känsliga naturen.
Det är denna paradox som titeln till Lisa Röstlunds bok anspelar på. Norrmännens kollektiva självbild som beskrivs vila på sådant som modernitet, humanitära insatser i omvärlden, sociala reformer, en levande landsbygd och miljövård ställs mot en dyster antites: Klimatkatastrof i vardande, social ojämlikhet och en växande skara superrika med koppling till oljebranschen. Till detta fogas symboliska insatser för att vända marschen mot den avgrund som Lisa Röstlund pekar ut för oss.
En paradox i både form och innehåll
Då hon angriper sitt ämne i Norgeparadoxen finns det också något paradoxalt i hennes egen metod. Stilgrepp blandas. Det handlar om ett delvist akademiskt anslag, varvat med personligt berättande nära en skönlitterär klangbotten. Omvittnat skrivskickliga Röstlund behöver inte anstränga texten för att tydligt sätta sig själv som avsändare.
Samtidigt är person- och sakregistret mer än omfattande, praktiskt för en läsare och tacksamt för författaren att sätta samman. Källförteckningen är minst sagt massiv och andas akademi. Snarare avhandling än debattbok, mer forskare än journalist.
Så utbildade sig Lisa Röstlund också först till biokemist, men det var för tråkigt.
Lisa Röstlund
Ålder: 46
Yrke: Författare och journalist. Har nyligen återvänt till Aftonbladet efter flera år på Dagens Nyheter. Specialiserad på grävande journalistik, har bland annat granskat Lundin Petroleum, högerextremism och Karolinska sjukhuset.
Böcker: Konsulterna: kampen om Karolinska, Skogslandet: en granskning, Att låta världen få veta: handbok i klimatjournalistik (med DN-kollegan Urisman Otto), Norgeparadoxen: en granskning av det goda landets svarta baksida.
Utmärkelser: Guldspaden, Natur & Kulturs debattbokspris, Lubbe Nordström-priset.
– På lunchen pratade alla bara om molekyler, ingenting alls om samhället. Det fungerande inte för mig, men jag har den största respekt för alla som orkar, det är ju de som håller samhället i gång.
Du har skrivit en faktabok med ett ovanligt personligt anslag. Varför?
– Jag vet inte hur jag annars skulle göra, ämnet berör mig så mycket, jag kan inte utelämna min egen person. Jag är vettskrämd och det borde alla insatta människor vara. IPCC (FN:s klimatpanel, reds. anm.) visade redan 2023 att även om alla länder omedelbart når klimatmålen kommer jordens medeltemperatur att ha stigit med 3,2 grader vid seklets slut.
Du beskriver en hemsk framtid. Många sätter sitt hopp till ny teknik. Vad tror du?
– Jag tror att alla lösningar som inte handlar om att stoppa samtliga fossila utsläpp är grönmålning. Alla pratar om hopp, det vi måste göra är att så korrekt som möjligt beskriva läget och informera om det. Om att vi är på väg att lämna det temperaturspann som vi vet kan uppehålla mänsklig civilisation.
