
Norges sista kolgruva stänger: “Blir ett fattigare samhälle”
Gruve 7 på Svalbard en kylig morgon i mars
Nu i sommar stänger Gruve 7 på Svalbard, Norges sista kolgruva. Det sätter punkt för 120 år av norsk gruvdrift på den arktiska ön. EFN Finansmagasinet har fått följa med ner i det kolsvarta schaktet på ett av gruvarbetarnas sista skift.
Det är tidigt gryning utanför gruvarbetarbostäderna nere i Longyearbyen. Svein Jonny Albrigtsen och Daniel Olofsson är grannar och kommer ner till minibussen iklädda knallgula jackor, med företagets logga, Store Norske, på bröstet.
Daniel hoppar in i förarsätet, lägger frukostmackorna på hög framför vindrutan och kör runt kvarteret för att plocka upp några fler kollegor. Han slår på bilradion och sätter på ny svensk musik medan han gasar ut mot Adventdalen och upp för den branta bergsfoten mot gruvan. Daniel Olofsson, som flyttade hit från Östersund för 15 år sedan, tycker att det är tråkigt att gruvan ska stänga.
– Allt har väl sin tid. Men jag tycker att det är trist och inte något smart beslut. Varken för klimatet, för samhället eller för politiken.
Kolpriset steg efter Rysslands invasion av Ukraina och har gjort att gruvan gått med vinst i några år, men på längre sikt har den inte varit lönsam. Kolet har dels sålts och skeppats till tyska bilindustrin där det är en komponent i motorblocket, och dels använts för att värma upp husen i Longyearbyen.
Nu har man valt att gå över till diesel och på sikt planerar man att använda sig mer av förnybara energikällor. Dessutom börjar det sina på kolet som säljs till Tyskland. Att fortsätta bryta skulle kräva stora investeringar och är inte värt det, resonerar bolaget Store Norske.
Kolet har spelat en central roll genom Svalbards historia. 1906 öppnade John Munro Longyear den första gruvan, Gruve 1, och samhället Longyearbyen grundades och såldes efter tio år till Store Norske. Även Sverige har haft kolgruvor på Svalbard, Svea som såldes till Norge och Pyramiden som såldes till Sovjet.
Kolet har länge varit en av världens viktigaste energikällor och spelade en avgörande roll för vår tekniska utveckling. Men det är också det mest förorenande energislaget vi har och utgör 30 procent av alla utsläpp sedan den industriella revolutionen, enligt organisationen Global Carbon Project.
Världens kolberoende fortsätter
Under Parisavtalet 2015 verkade världen relativt enig om att vi behöver sluta elda med kol för att undvika följderna av en alltför hög global uppvärmning. Man kan tänka sig att kolindustrin är en rest från en svunnen tid, med smogfyllda städer och fattiga arbetare med hackor och sotiga kläder. Men även om Norge nu stänger sin sista kolgruva är den globala efterfrågan på kol högre än någonsin, och den ser inte ut att nå en topp. Varje minut, varje dag utvinner vi nästan 17 000 ton kol. Vi förbränner dubbelt så mycket kol idag som 2 000 och fyra gånger mer än 1950, enligt Financial Times.
Högst upp på fjället ligger ingången till gruvan. Gruvarbetarna byter om och sätter på sig orangea plasthjälmar med runda pannlampor på. Vi hoppar in i en röd, sliten Toyota-pickup. Ingången till gruvan rullar upp som en garageport.
Vi kör in. Det är mörkt, nedförsbacke och precis så smalt i tunneln att man kan köra med bilen, med några enstaka fickor för möten. Täckningen på mobilerna försvinner snabbt inne i berget.
Vi rullar ungefär 56 kilometer ner inuti berget, tills det blir så trångt att Toyotan blir för hög för att kunna ta sig fram. Vi kliver ur och byter till en låg specialbyggd elbil. Man måste halvligga för att inte slå huvudet i bergtaket. Det blir allt trängre och smalare, ju längre in vi kommer.
Till slut stannar vi. När billyktan släcks blir det kolsvart i ordets rätta bemärkelse. Vi tänder våra pannlampor som lyser upp några meter framför oss genom det täta koldammet medan vi går hukande med böjd rygg för att ta oss ända fram till själva kolbrytningen. Det är mellan en och en och en halv meter högt.
Jag tror inte man skulle få tillstånd att öppna en arbetsplats med 90 centimeter i takhöjd där de anställda går runt på knäna tio timmar om dagen.
– Det är den sista arbetsplatsen i Europa som du kan hålla på så här. Jag tror inte man skulle få tillstånd att öppna en arbetsplats med 90 centimeter i takhöjd där de anställda går runt på knäna tio timmar om dagen, säger gruvarbetaren Daniel Olofsson.
Men det hårda arbetet är också en statussymbol här på Svalbard. Att vara gruvarbetare är en stark identitet som många är stolta över, berättar Daniel Olofsson, speciellt de unga.
– Man blir ju skitig i hela ansiktet och det lägger sig ofta som en mascara under ögonen. Vissa tvättar inte bort det, så när man går på krogen och tar en öl syns det och folk tänker att “han där är gruvarbetare”.
Även om machokulturen i gruvan finns kvar är den betydligt mildare idag än den brukade vara. Det berättar Svein Jonny Albrigtsen som jobbat som gruvarbetare på Svalbard i 40 år. Ännu tydligare var det när hans pappa började jobba här på 60-talet.
– Han ville använda både dammfilter och hörselskydd. Men de äldre gruvarbetarna sa att det inte behövdes om man skulle vara en riktig gruvarbetare. Det var en barsk miljö.
Under hans pappas tid hade man en helt annan syn på säkerheten, säger Svein Jonny.
– Man jobbade på ackord och skulle få ut så mycket kol som möjligt på kortast tid. Det ledde till många olyckor, ibland även dödsfall. Ett par dödsfall per år var accepterat, säger han.
Svein Jonny Albrigtsen är numera säkerhetsansvarig och påpekar att det är helt andra rutiner och prioriteringar idag. Men helt säkert är det trots allt inte. När vi kommer tillbaka upp ur gruvan möts vi av en stor skylt med datum: det är då den senaste olyckan inträffade.
– Vi hade tyvärr en skada nyligen, en kille fick en flisa i ögat och fick åka till fastlandet. Innan det hade vi över tusen dagar utan olycka, det var riktigt bra, säger Svein Jonny Albrigtsen.

Gruvorna ger geopolitisk närvaro
Gruvan stängs av ekonomiska skäl, men den har drivits under lång tid utan att vara någon ekonomisk succé. Det är nämligen i huvudsak geopolitiska skäl som motiverar gruvdriften här uppe i Arktis, berättar Daniel Olofsson.
– Gruvdrift på Svalbard har alltid varit ett fotfäste för den norska staten. Det handlar om säkerhetspolitik, det är ju därför både ryssarna och norrmännen har varit här.
Den norska gruvan är visserligen Norges sista kolgruva, men det finns en annan gruva bara några mil härifrån, i den ryska bosättningen Barentsburg. Som en del av Svalbardtraktaten har nämligen andra länder också rätt att bedriva gruvdrift här. Även den gruvan anses hållas igång av säkerhetspolitiska skäl.
När kolet är slut i berget kommer de börja frakta in kol i gruvan – bara för att kunna hålla gruvan vid liv.
– Det finns ett gammalt skämt om Barentsburg: När kolet är slut i berget kommer de börja frakta in kol i gruvan – bara för att kunna hålla gruvan vid liv, säger Daniel Olofsson.

Terje Aunevik, som är politiker för Venstre och ordförande i Longyearbyens lokalstyre, är dock inte orolig för att Norges suveränitet på Svalbard skulle börja ifrågasättas när gruvdriften försvinner:
– Norsk politik är tydlig: suveräniteten står sig, även om det bara finns en flaggstång och en sysselmästare [guvernören på Svalbard, reds.anm].
Aunevik ser gruvdriften som en tillgång på ön men litar på att Store Norske som driver Gruve 7 har fattat rätt beslut, även om det kommer få stora konsekvenser för samhället när jobben försvinner.
– Hela Longyearbyens identitet bygger på kol. Utan kolgruvorna hade Longyearbyen troligen inte funnits i dagens skala. Så året när Gruve 7 stängs är ett år som väcker starka känslor, säger han.
Förutom att vara gruvarbetare är Svein Jonny Albrigtsen också lokal ledare för oppositionspartiet Arbetarpartiet. Och han har försökt stoppa stängningen av gruvan. Men nu är det för sent.
– Hela staden har byggts upp kring gruvan i över hundra år. Nu när gruvan försvinner blir det ett fattigare samhälle. Det blir bara turism och forskning kvar, ingen stabilitet, säger han.
Följ taggar

